Konsten att lyckas!
Kunde inte motstå att dra ett av Wayne Dyer´s underbara kort idag också och jag har inga problem att hålla med om budskapet.
Den stora frågan är ju bara hur man kommer dithän?
(Dr. Wayne Dyer – Inner Peace) 
Konsten att se det positiva i tillvaron!
Just nu känner jag mig lite gnällig och negativ. Jag vill ju gärna att min blogg till största delen ska bestå av positiva tankar, men som sagt, just nu känner jag mig mest irriterad. Kanske beror det på att min mage känns som en cementblandare pga. att jag hela dagen har smaskat godsaker, husets herre fyller år idag och det har blivit tårta och andra läckerbitar i parti och minut. Kanske beror det på att jag skurit mig i ett finger så jag hela tiden trycker på fel tangent pga. ett stort plåsterpaket. Och inte kan jag spela fiol med det heller, så jag fick hoppa över träningen i kväll. Eller så beror det på att det är alldeles omöjligt att komma in i spraymailen. (Det borde jag ju vant mig vid eftersom det mera är regel än undantag, men retsamt är det hur som helst.) Eller på att jag blir hjärntvättad av att ha en höglöpande tik och en helt stirrig hanhund som medlemmar i mitt zoo. Eller att sommartidens inträdande krånglade till det för mig, då jag lyckades vrida både hit och dit på min klocka så jag tillslut inte visste vad som var rätt tid.
Ja, nog finns det en del som kan ställa till det med humöret men egentligen är det ju bara bagateller. I morgon har nog all skräpmat sjunkit undan och ”kistan” känns normal igen, såret på fingret läker väl inom ett par dagar så jag slipper ”paketet” osv. osv. Det mesta brukar kännas bättre efter en god natts sömn och så är det säkert den här gången också. Och det finns ju en hel del positiva saker att fokusera på istället om jag bara tänker efter: Under helgen blev jag bjuden på underbart god paj av några vänner, vi var på en trevlig fest igår kväll och idag har jag träffat min snälla bror med familj, melodikrysset löstes utan större problem, mm. mm. – Det känns faktiskt redan bättre om jag känner efter. Nu kryper jag ner i sängen så är säker allt som vanligt igen i morgon. God natt och sov gott – nu ligger vi still och är tyst, som min ena dotter brukade säga när hon var liten.
Skrev mitt inlägg och drog sen ett kort för min dag. Här ser ni svaret jag fick!
(Dr. Wayne Dyer – Inner Peace)
Delad glädje är dubbel glädje!
Naturens underverk!
Den här underbara skapelsen hittade jag en vacker vårdag då jag promenerade på en stig i skogen. Åh, om jag haft en kamera tänkte jag och kom sen på att det har jag ju. Fram med mobiltelefonen och klick så var bilden klar. Hela min omgivning tycktes vara vackrare än vanligt, eller kanske är det så att det alltid finns så mycket vackert att njuta av i vår närhet men vi ser det inte för vi låter all stress ”förblinda” oss. Jag hittade i alla fall många underbara bilder som jag förevigade den här sköna dagen och om ni tittar in här lite då och då kommer ni att få ta del av dem.
Nu är påsken över.
Dags att summera några dagar igen. De senaste dagarna har inte tiden räckt till för att skriva något på bloggen. Påsken har passerat i en hiskelig fart och jag har varit fullt upptagen med att förlusta mig tillsammans med goda vänner. Helt plötsligt har det varit läggdags och lika fort har det blivit morgon igen. Nöjen och plikter har avlöst varandra undan för undan. Goda vänner är en rikedom och jag kan säga att jag är rik, för jag har många riktigt goda vänner. Just den här påsken har jag fått njuta riktigt ordentligt för jag har varit ledig och därmed kunnat spendera tiden som jag haft lust tillsammans med barnbarn och vänner. Påsken inleddes med att vi besökte en kär vän som fyllde 50 och det var trevligt och smörgåstårtan var jättegod.
Påskaftonsmiddag ordnades medelst knytkalas. Ingen behövde vara hungrig för det dukades upp både det ena och de andra. 
Vi hade ingen speciell plan utan tog det som det blev och gott blev det och trevligt! Även övriga helgdagar har det varit mycket umgänge och god mat. Vågen har jag petat in så långt det går under badrumsskåpet och där får den stå och samla damm. Det är inte riktigt läge att beträda den nu, var sak har sin tid.
Extra kul att yngsta dottern och hennes kille också varit hemma. Saknade förståss den andra dottern och hennes sambo som har åkt till Thailand, men jag unnar dem verkligen att komma ifrån och få koppla av lite. Det är inte helt lätt att få tillvaron att gå ihop som småbarnsförälder och heltidsarbetande. Alla kan behöva fylla på batterierna ibland och i det här fallet innebär det också att jag får chansen att låna mina barnbarn lite mera än vanligt, vilket jag är mycket tacksam för. Själv hade jag förmånen att få vara hemmamamma under ganska många år. Den lyxen är ju utrotad nu, det är en väldig press som läggs på alla unga föräldrar, att klara alla krav att vara duktig mamma/pappa och dessutom vara framgångsrik och odla karriären. Och ändå fixar de allra flesta det riktigt bra, jag beundrar dem verkligen. Vi får rapporter från Thailand via mail och kan på samma sätt också berätta vad som händer här. Tänk hur det är nu för tiden, förr var det vykort som gällde och oftast hann man ju hem själv före vykortet! Men visst är det skönt att veta att de har det bra och säkert kan de koppla av bättre om de vet att allt fungerar som det ska här också.
Nu ska jag gå ut och njuta av vårsolen!
Funderingar!
Efter helgens förlustelser gäller det nu att ladda om batterierna för att orka hänga med i allt som ska hända framöver. Eller egentligen är det väl just det jag har gjort förresten. Det är väl en god ”investering” av både tid och pengar att göra något som man tycker mycket om. Jag trivs rätt så bra i min vardag också, men det kan nog vara bra att ha något speciellt att se fram emot (eller tänka tillbaka på) som sätter lite extra guldkant på tillvaron.
Nog känns det att jag inte är helt ung längre, det gör ont både här och där och kroppen orkar inte alls så mycket som den gjorde tidigare. Jag antar att jag snarare ska titulera mig medelålders nu för tiden. Det låter ju väldigt grått och tråkigt, men det är väl som man gör det. Uttrycket ”den gyllene medelåldern” har jag hört, det har nog uppkommit för att mildra chocken som verkar uppstå när man helt plötsligt upptäcker att man har en herrans massa år bakom sig och faktiskt inte har en aning om hur många man har framför sig. Det vet man ju egentligen aldrig och tur är väl det.
Några av mina favoriter i spelmanskretsar har för länge sen passerat den gyllene medelåldern, för det får man väl säga om man är runt 80-85. Inte vet jag vad man ska stoppas i för åldersfack då, men jag vet i alla fall att det inte finns något grått och trist över dessa spelmän. De tillför både energi och livslust i min tillvaro och det är alltid lika roligt att träffa dem. För mig är ålder rätt oväsentligt – vänskap känner ingen ålder. Mina vänner är mina vänner för att vi trivs tillsammans och känner gemenskap, inte för att de är si eller så gamla. Vad har det med saken att göra?
Själv har jag förhoppningen om att få leva ett långt och intressant liv, siktar på minst 100 och har i så fall mer än hälften kvar. Det ser jag fram emot, än då länge, kanske kommer jag att tänka annorlunda när jag passera ”mittstolpen”, det är ju inte så långt dit, men jag hoppas och tror inte det. Oj, oj, oj så mycket dumt och tokigt som jag har gjort på min resa hittills. Säkert kommer det att bli en hel del på den fortsatta vägen också. Ingen idé att gräma sig, får helt enkelt fortsätta att göra mitt bästa och ibland räcker det inte till, så enkelt är det. Om man fick facit i förväg vore det ju enklare, men inte hälften så spännande! Men hur som helst – det enda vi har är nuet – det som har varit har varit, om vi får någon morgondag vet vi inte. Lev här och nu och ta vara på stunden. Sträva efter att se positivt på tillvaron och gör ditt bästa som medmänniska och vän. Skjut inte upp allt till morgondagen utan unna dig att njuta av livet NU.
En helg i folkmusikens tecken!
Försökte mig på att skriva några ord i söndags kväll, men där gick jag bet. Så fort jag satte mig vid datorn ramlade ögonen igen och jag fick ingen ordning på någonting. Det var fullständigt omöjligt att formulera en enda mening. Lika bra att stänga av och gå till sängs. Det har ju inte blivit så mycket sömn den här helgen för jag har varit på spelmansträff, det spelade i alla skrymslen och vrår och massor av människor som man ville prata och spela med. En del som man kände sen förut och en del som man aldrig tidigare hade sett, men som det var jättespännande att prata lite med, kanske spela med en stund också eller bara lyssna på. Musik överallt, det kan inte bli bättre! Och massor med ungdomar som är så fantastiskt duktiga. Det är så roligt att man kan umgås och har en massa gemensamt oavsett i vilken ålder man är (här fanns en spridning från riktigt unga till riktigt gamla). Man har ju intresset för musik som gemensam nämnare och resten ger sig själv.
Åkte på fredagseftermiddagen och kom hem igen söndag middag. Tidigare på fredagen var det begravning för vår spelmansvän. Det blev en fin ceremoni med mycket musik och många fina minnen. En och annan tår föll naturligtvis också, konstigt vore det annars.
På lördagen vaknade jag tidigt, är ju van att det är stressigt och bråttom på morgnarna så då blir det underligt när jag helt plötsligt inte ska göra något alls. Och hungrig som en varg var jag också. Efter att ha snurrat runt i sängen både länge och väl smög jag mig upp, klädde mig och gick ut för att inte väcka min rumskompis som säkert behövde sova. Gick och kollade på slalombacken och därefter inspekterade jag omgivningen åt andra hållet. Folk trodde säkert jag var tokigare än tokigast när jag jublade över en man som kom ut med en skottkärra full med hästskit som han gick och tömde. Drog djupa andetag och njöt av lukten. Tänk att hästskit kan lukta så gott! I hagen gick två vackra hästar och jag kände mig plötsligt förunderligt tillfredsställd. Nu var det ju nästan som vanligt i alla fall. Lite längre bort hittade jag en katt som välvilligt kom fram och strök sig mot mig när jag småpratade med den och jag kom på mig själv med att tänka: ”om jag nu bara hittar en hund också…”. Jag är väl ”miljöskadad”!
Fördrev tiden ytterligare en stund och när jag kom in var det äntligen dags att äta frukost. Mums! Hotellfrukostar är underbara och jag passade verkligen på att njuta. Sen var det dags för ytterligare en högtidsstund – Melodikrysset! Det fanns ingen radio på rummet, så det var tur att vi varit förutseende nog att ta med en hemifrån. Klarade alla frågor utom en, där hade jag behövt min dator och Mr Google. Tänkte: ”skam den som ger sig” och begav mig ut på jakt. Hade precis för mig att jag sett en dator nere i foajén igår kväll, men vid biljardbordet en bit före datorn hittade jag två trevliga karlar som jag ”kastade mig över” och fick snabbt precis det jag ville ha, nämligen det rätta svaret som var Salem Al-Fakir. Tydligen en begåvad kille, för fyra grammisar hade han fått. Törs jag erkänna att jag aldrig hört talas om honom? Nej, det är nog inte värt! Återkom till rummet och plitade dit lite bokstäver på kompisens kryssplan, för hon hade visst sovit över det mesta! Spelade lite och slöade lite och sen var det dags för Dalarnas Spelmansförbunds årsmöte och därefter styrelsemöte.
Men nu var det helt klart dags för lite fiolspelning! Hittade ett gäng nere i foajén och det blev ”ett jäkla drag”. Spelade i flera timmar, så jag blev alldeles svettig. Fick tvinga mig att sluta och istället fräscha upp mig lite inför den gemensamma middagen. I år var maten betydligt bättre än i fjol och även organisationen runt omkring. Trevliga bordsgrannar hade jag också och tiden går som bekant fort när man har trevligt! Himmel vad mätt jag blev, det där att ta lagom är svårt.
Kvällen svischade iväg och omkring midnatt slog det mig att det skulle komma en ny dag i morgon också och att jag hade lovat att komponera en låt till dess. En i spelmanslaget fyllde nämligen 40 år. Ja, då var det kanske hög tid att sätta igång nu. Kompisen hade en bandspelare och jag smet i väg till rummet för att se om inspirationen möjligen skulle rinna till. Det gick lite knackigt, men visst kom det något i alla fall. Problemet var att jag började bli för trött så jag bestämde mig för att lägga projektet på is tills framåt morgonkröken. Sov vaknade, sov om vartannat och hittade på massor av fina låtar, men eftersom jag inte kom mig för att gå upp och spela in något så var ju förståss allt borta när gryningen kom. Dags att ta sitt ansvar! 5.45 tassade jag upp, plockade med mig fiolen och smög in på toaletten. Så tyst som möjligt började jag att knäppa på strängarna, den ena biten efter den andra kom fram och till slut formades det som blev den slutgiltiga produkten. Allt spelades in på bandspelaren och små ”fluglortar” sattes på notpapper som jag hittade i fiolväskan. Förhoppningsvis skulle jag kunna identifiera mina egna kråkfötter när det var dags för uruppförandet inför födelsedagsbarnet.
Efter ”sista måltiden” dvs. frukosten, styrde vi så kosan hemåt igen. Det är roligt att åka bort ibland, men nog så skönt att komma hem igen. Bra när det inte är allt för långt att köra och så skönt att åter få sova i sin egen säng.
Kvällen kom och med god kaka och musikstyckets framförande genomfördes så uppvaktningen. Sen var jag rätt belåten att få krypa till kojs, Man kunde märka att även födelsedagsbarnet var tämligen så trött efter gårdagens firande. Det är väl åldern förståss!
Nu är det återigen midnatt och det känns allmänt grusigt i ögonen, så därför säger jag godnatt och fortsätter min berättelse en annan gång.
En ny dag är här!
Nu är kolesterolprovet taget och dessutom frågade jag om det möjligen fanns tid till att få blodtrycket kollat och idag hade jag tur, för det fanns det. Det visade sig vara helt till belåtenhet, så uppenbarligen gör väl medicinen nytta. Det känns ju skönt eftersom jag egentligen inte alls vill äta någon medicin. Och inuti är jag ju fortfarande samma stressmänniska som innan jag började äta den här magiska tabletten, så jag får det inte riktigt till att gå ihop.
Mitt långsiktiga mål är definitivt att lyckas leva i harmoni med min kropp och själ och därmed slippa stoppa i mig några piller. Men vägen dit är säkert lång och krokig. Ett sätt kan vara att försöka fokusera mera på det positiva som finns runt omkring, för det finns mycket att vara glad och tacksam för och det gäller att inte fastna i ”jämmer och eländes-attityden” som många andra har gjort. Om jag försöka att se tillvaron positivt kanske jag sprider bra ”smitta”, för nog påverkar vi andra genom vårt sätt att vara, det är jag säker på. Nog vill jag hellre vara en sån människa som andra blir glad av än tvärt om, det valet är då lätt. Hur vill du bli uppfattad?
Nyss har jag också avnjutit en mycket efterlängtad frukost bestående av kokt ägg och därefter a-fil med loppfrön, linfrön, kruskakli och solrosfrön. Smaskens! Nu känner jag mig helt redo att sätta igång med dagens göromål.
Morgonstund har guld i mun!
”Morgonstund har guld i mun” sägs det, vem sjutton som har hittat på det vet jag inte, men inte såg jag mycket guldskimrande i morse inte. Allt för lite sömn gjorde att jag mera associerade till ett grustag. Det kärvade betänkligt i ögonlocken, men bara jag kom upp så rullade det på. ” Som man sår får man skörda” är ett välbekant uttryck, liksom ”som man bäddar får man ligga”, båda passar bra i det här sammanhanget. Jag måste helt bestämt komma i säng lite tidigare idag.
Jag har äntligen lyckats få iväg minnesordet jag skrivit till vår avlidne spelkamrats ära. Hur sjutton sammanfattar man massor av år och roliga händelser i ”max 1000 tecken”. Det finns ju hur mycket som helst som man skulle vilja berätta! Min paroll brukar ju vara ”konsten att göra en kort historia lång” och inte tvärt om.
Jag har lyckats värva en ny bloggare idag. För att förenkla det hela kan vi kalla henne min ”bloggmentors” efterträdare. Det är alldeles sant, men korrekt uttryckt blir det så här: när min ”bloggmentor” pensionerade sig efterträddes hon av en tjej, som nu fått barn och är barnledig och i sin tur efterträddes av tjejen som jag nu lyckats övertala att börja blogga. Ni märker att jag är tillbaka i gamla banor dvs ger prov på ”konsten att göra en kort historia lång” och inte blev det precis mindre krångligt heller. Hur som helst, precis som jag och min ”bloggmentor” var hon med på den tiden det begav sig och vi, och några till, hade en skrivarcirkel tillsammans. Vi producerade mycket kreativa alster där och hade väldigt roligt. När vi nu stöter på varandra titt som tätt har vi haft funderingar på att återigen ta upp det där med en skrivarcirkel, men har ännu inte kommit till skott. Vi tänkte oss även fråga de andra som var med om de har lust att damma av sin författarlusta. Men fram till dess är bloggen ett mycket bra ställe att ”svämma över” på. Visst är det kul, det blir nästan som ett gift att producera något och att kolla på andras bloggar också. Det finns ju några att välja på och ibland hittar man väldigt intressanta ställen som man vill utforska mera. Och vilka vackra bilder det finns och vilka kreativa människor! Man får helt klart mersmak.
Nu är kl. 23.00 och jag ska vara snäll mot min kropp och gå till sängs. På kvällens körövning märkte jag att det kändes konstigt i halsen och jag anar att en ny förkylning är på gång. Det har jag varken tid eller lust med, så jag ska faktiskt ge kroppen en chans till återhämtning och självläkning. Förhoppningsvis är det allt som behövs. I morgon väntar kolesterolprov och först därefter frukost. Hoppas jag kommer ihåg det när jag vaknar, jag som är hungrig så fort jag slår upp ögonen.
God natt och sov gott!
Några vanliga dagar med ovanligt innehåll!
I måndags blev det ingen bloggning – nickade till i fåtöljen redan under ”Mannen som talar med hundar”. Det är ett av mina favoritprogram, så då vill jag verkligen inte sova, men jag antar att helgens förlustelser gjorde sig påminda, så på slutet av programmet var det svårt att följa med. Lika bra att koja direkt efter programmet – flera timmar tidigare än jag brukar. Annars är det fantastiskt att se hur lätt Cesar Millan få med sig alla hundar, oavsett vilket problem matte/husse sökt för hittar han snabbt ”pudelns kärna” och nästan alltid är det människan som är det verkliga problemet. Vi överför helt enkelt vår sinnesstämning till hunden och skapar på så sätt problem. För djuren kan vi inte dölja något! Det är nog därför jag gillar djur så mycket. De älskar dig precis som du är och försöker inte göra om dig till någon annan. Oavsett om man varit borta länge eller bara en kort stund är de lika glada när man kommer hem igen.
Lilla fröken siames och storebror oriental gör trevande försök att anpassa sig till varandra och det går allt bättre, men ibland fräser det väldigt. På natten går det bäst för då smyger hon sig försiktigt intill och han kan låtsas att han sover och behöver inte spela tuffing. Jag tippar på att de snart är bästisar och oskiljaktiga.
Nu tänker jag berätta om ett människoöde i en stad i Mellansverige en helt vanlig tisdag år 2008. När min dotter gick ur bilen för att öppna garagedörren fick hon syn på en kvinna i ca 55 års åldern. Hon var välklädd och såg ordentlig ut, men satt trots detta direkt på trottoaren utanför en restaurang. Innanför fanns fullt med nyfikna ögon. Vid närmare beskådan visade det sig att hon var ganska överförfriskad och rätt bedrövad. Hon hade varit inne på restaurangen som gladeligen tagit emot hennes pengar och låtit henne supa sig full, för att därefter bara förpassa henne ut genom dörren. Vad som sen hände brydde de sig uppenbarligen inte om, de ansåg väl inte att det var deras bekymmer. Visst, man ska väl naturligtvis ta ansvar för sig själv och man ska väl inte supa till en tisdagseftermiddag, men min dotter härsknade till, kunde de inte ringt efter en taxi istället för att låta henne sitta där. Och varför sa de inte stopp innan hon passerat gränsen? Historien slutar med att min dotter hjälper henne upp och skjutsar henne hem. Hon hjälper henne också att komma in genom porten och de två våningarna upp till hennes lägenhet (som var fräsch och välstädad!). Här fanns en djupt ångerfylld människa som erkänner att hon är alkoholist och har fått ett återfall. Jag kan inte tro att någon människa bestämmer sig för att bli missbrukare och ingen vet i förväg om att man ska fastna i detta träsk, så det kunde lika gärna ha varit du eller jag som suttit där. Jag sänder en tanke till denna olyckliga kvinna och hoppas att hon förmår att ta sig samman igen och återerövra sin värdighet i livet. Kanske kan min dotters omtanke vara den lilla puffen som hjälper henne i rätt riktning. Handen på hjärtat – hade du gjort som min dotter eller hade du också låtit kvinnan sitta där? Jag måste säga att jag är väldigt stolt över min dotters agerande – något måste jag ha gjort rätt i min uppfostran!
Nu blev det visst ingen bloggning på tisdagen heller för jag upptäcker att klockan har passerat midnatt och det är numera onsdag! Idag måste jag komma ihåg att inte äta och dricka något efter kl. 22.00 för jag ska ta nytt kolesterolprov i morgon. Det blir intressant att se vad som hänt sen sist. Ska försöka få dem till att ta blodtrycket också, om de har tid, det hade de inte sist jag bad dem. Visst är det konstigt hur det har blivit. Förr kunde man gå till distriktsköterskans mottagning, sätta sig i väntrummet och när man fick komma in berättade man om sina problem och fick den hjälp man behövde. Så verkar det inte fungera numera. Nu måste man beställa tid långt i förväg och alla är stressade till max. Vart är vi på väg?
Jag ju lovat mig själv att försöka sköta om mig själv bättre ”på andra halvan” av livet. Det har blivit lite mycket av mig undan för undan, ganska mycket mer om jag ska tro på vågen. Mer att tycka om säger en del och det må så vara, men mina knän gillar inte situationen, de protesterar högljutt. Resten av kroppen säger också ifrån och jag har länge nog slagit dövörat till. Besökte ju föreläsningen med ”bloggdoktorn” Annika Dahlqvist tidigare och på bokrean snubblade jag över Sten Sture Skaldemans bok om ”Praktisk viktminskning för feta män och runda kvinnor”. Ödet ger mig ideligen små vinkar och nu har jag faktiskt försökt att i viss mån tillämpa deras råd. Syns väl inte så mycket på vågen men kändes faktiskt skillnad när jag satte på mig ”finbyxorna” som jag inte haft på länge. Problemet är ju bara att det är så mycket på gång varje helg framöver. Och karaktären är tyvärr inte den bästa. En av de saker som jag måste ta itu med är att sova lite mera än jag gör – så därför säger jag go´natt nu, klockan ringer om fyra timmar, så det är hög tid.
