När allt är som vanligt är det nog bäst!
Usch vad tiden går fort, morgon blir till kväll som blir till morgon igen och det bara rinner på. Tycker inte jag hinner med hälften av allt jag menar att jag ska. Jag vet ju att det inte är så, sekunderna tickar ju på med förutbestämd hastighet liksom minuter och timmar, men ibland känns det i alla fall så. Det är säkert lika för många andra, ibland vill tiden liksom inte räcka till.
För min del har det varit lite hektiskt just nu. Svärmor har fyllt 70 så det krävde ju sitt. Sen uppvaktade vi mamma och min styvfar med Jill Johnson konsert i Cassels, de fyller så där halvjämt med 5:a på slutet, men det är bäst att passa på att fira och ha roligt när man kan. Brorsan och jag med respektive var också med på konserten. I tidningen stod sen att läsa att Jill har Sveriges bästa countryröst och det instämmer jag gärna i. Otrolig röst helt enkelt, verkar också vara en jordnära och trevlig tjej som både före och efter konserten gärna skakade hand och bytte ett ord med alla som ville. Synd bara att ljudet var så högt. Mamma lättade en halvmeter i stolen när musiken drog i gång. Min generation är väl mer härdad men när vi kom ut och det blev tyst kände jag att jag nästan hade ont i öronen.
Tyvärr har ännu en vän lämnat jordelivet och vårt lilla samhälle har mist en stor kulturpersonlighet. Jag vet ju att det är tidens gång och för honom var det säkert skönt att ”vandra vidare”, men vi är många som känner stor tomhet och saknad. Igår kväll var vi inbjudna till Norrbo på den årliga spelträffen och där höll vi en tyst minut och spelade sen Västerfalls Olles gånglåt med tillägnan till vår avlidne spelkompis. Det kändes fint att få hedra honom på det viset.
Under samma dag avled tre personer här och förra veckan ytterligare en, det är mycket när vi inte är så många innevånare. Tur som var så har ”byn” också fått lite tillskott på nya innevånare. Många ungdomar håller på att stadga sig, köpa hus och skaffa barn. Människor föds och människor dör – så har det ju alltid varit, men det känns annorlunda när det kommer så nära en själv.
I min boning hade vi också dramatiskt värre under gårdagens morgontimmar. Lilla fröken bushund lyckades med konststycket att äta upp nästan en hel chokladkaka med 70% mörk choklad, vilket inte alls är hälsosamt för hundar. Jag kan bara äta en liten bit i taget för det är så starkt, men hon smällde gladeligen i sig hela kakan. Via telefon till djursjukhuset fick vi beskedet att 70 g är dödligt för en 30 kg stor hund och hon väger 4,5 och hade ätit minst 80 g. Panik är bara förnamnet! Vi ordinerades att försöka få henne att kräkas med hjälp av salt eller stark senap. Men det måste lyckas på första försöket annars var även det riskfyllt för henne. Nu gick allt bra och chokladen kom ut, men usch vilken pärs! Se till att stoppa undan era chokladkakor om ni har hund säger jag bara. Vilken tur för oss som bor på vischan att det finns möjlighet att få telefonkontakt med djursjukhus. Det är långa mil annars och som regel är det ju bråttom värre när behovet uppstår.
Nu vidtar vardagens ordinarie sysslor och jag hoppas faktiskt på en lugn och ”seg” dag utan några större överraskningar så jag hinner återhämta mig från gårdagens prövningar!
