Morgonstund har guld i mun!
”Morgonstund har guld i mun” sägs det, vem sjutton som har hittat på det vet jag inte, men inte såg jag mycket guldskimrande i morse inte. Allt för lite sömn gjorde att jag mera associerade till ett grustag. Det kärvade betänkligt i ögonlocken, men bara jag kom upp så rullade det på. ” Som man sår får man skörda” är ett välbekant uttryck, liksom ”som man bäddar får man ligga”, båda passar bra i det här sammanhanget. Jag måste helt bestämt komma i säng lite tidigare idag.
Jag har äntligen lyckats få iväg minnesordet jag skrivit till vår avlidne spelkamrats ära. Hur sjutton sammanfattar man massor av år och roliga händelser i ”max 1000 tecken”. Det finns ju hur mycket som helst som man skulle vilja berätta! Min paroll brukar ju vara ”konsten att göra en kort historia lång” och inte tvärt om.
Jag har lyckats värva en ny bloggare idag. För att förenkla det hela kan vi kalla henne min ”bloggmentors” efterträdare. Det är alldeles sant, men korrekt uttryckt blir det så här: när min ”bloggmentor” pensionerade sig efterträddes hon av en tjej, som nu fått barn och är barnledig och i sin tur efterträddes av tjejen som jag nu lyckats övertala att börja blogga. Ni märker att jag är tillbaka i gamla banor dvs ger prov på ”konsten att göra en kort historia lång” och inte blev det precis mindre krångligt heller. Hur som helst, precis som jag och min ”bloggmentor” var hon med på den tiden det begav sig och vi, och några till, hade en skrivarcirkel tillsammans. Vi producerade mycket kreativa alster där och hade väldigt roligt. När vi nu stöter på varandra titt som tätt har vi haft funderingar på att återigen ta upp det där med en skrivarcirkel, men har ännu inte kommit till skott. Vi tänkte oss även fråga de andra som var med om de har lust att damma av sin författarlusta. Men fram till dess är bloggen ett mycket bra ställe att ”svämma över” på. Visst är det kul, det blir nästan som ett gift att producera något och att kolla på andras bloggar också. Det finns ju några att välja på och ibland hittar man väldigt intressanta ställen som man vill utforska mera. Och vilka vackra bilder det finns och vilka kreativa människor! Man får helt klart mersmak.
Nu är kl. 23.00 och jag ska vara snäll mot min kropp och gå till sängs. På kvällens körövning märkte jag att det kändes konstigt i halsen och jag anar att en ny förkylning är på gång. Det har jag varken tid eller lust med, så jag ska faktiskt ge kroppen en chans till återhämtning och självläkning. Förhoppningsvis är det allt som behövs. I morgon väntar kolesterolprov och först därefter frukost. Hoppas jag kommer ihåg det när jag vaknar, jag som är hungrig så fort jag slår upp ögonen.
God natt och sov gott!
Några vanliga dagar med ovanligt innehåll!
I måndags blev det ingen bloggning – nickade till i fåtöljen redan under ”Mannen som talar med hundar”. Det är ett av mina favoritprogram, så då vill jag verkligen inte sova, men jag antar att helgens förlustelser gjorde sig påminda, så på slutet av programmet var det svårt att följa med. Lika bra att koja direkt efter programmet – flera timmar tidigare än jag brukar. Annars är det fantastiskt att se hur lätt Cesar Millan få med sig alla hundar, oavsett vilket problem matte/husse sökt för hittar han snabbt ”pudelns kärna” och nästan alltid är det människan som är det verkliga problemet. Vi överför helt enkelt vår sinnesstämning till hunden och skapar på så sätt problem. För djuren kan vi inte dölja något! Det är nog därför jag gillar djur så mycket. De älskar dig precis som du är och försöker inte göra om dig till någon annan. Oavsett om man varit borta länge eller bara en kort stund är de lika glada när man kommer hem igen.
Lilla fröken siames och storebror oriental gör trevande försök att anpassa sig till varandra och det går allt bättre, men ibland fräser det väldigt. På natten går det bäst för då smyger hon sig försiktigt intill och han kan låtsas att han sover och behöver inte spela tuffing. Jag tippar på att de snart är bästisar och oskiljaktiga.
Nu tänker jag berätta om ett människoöde i en stad i Mellansverige en helt vanlig tisdag år 2008. När min dotter gick ur bilen för att öppna garagedörren fick hon syn på en kvinna i ca 55 års åldern. Hon var välklädd och såg ordentlig ut, men satt trots detta direkt på trottoaren utanför en restaurang. Innanför fanns fullt med nyfikna ögon. Vid närmare beskådan visade det sig att hon var ganska överförfriskad och rätt bedrövad. Hon hade varit inne på restaurangen som gladeligen tagit emot hennes pengar och låtit henne supa sig full, för att därefter bara förpassa henne ut genom dörren. Vad som sen hände brydde de sig uppenbarligen inte om, de ansåg väl inte att det var deras bekymmer. Visst, man ska väl naturligtvis ta ansvar för sig själv och man ska väl inte supa till en tisdagseftermiddag, men min dotter härsknade till, kunde de inte ringt efter en taxi istället för att låta henne sitta där. Och varför sa de inte stopp innan hon passerat gränsen? Historien slutar med att min dotter hjälper henne upp och skjutsar henne hem. Hon hjälper henne också att komma in genom porten och de två våningarna upp till hennes lägenhet (som var fräsch och välstädad!). Här fanns en djupt ångerfylld människa som erkänner att hon är alkoholist och har fått ett återfall. Jag kan inte tro att någon människa bestämmer sig för att bli missbrukare och ingen vet i förväg om att man ska fastna i detta träsk, så det kunde lika gärna ha varit du eller jag som suttit där. Jag sänder en tanke till denna olyckliga kvinna och hoppas att hon förmår att ta sig samman igen och återerövra sin värdighet i livet. Kanske kan min dotters omtanke vara den lilla puffen som hjälper henne i rätt riktning. Handen på hjärtat – hade du gjort som min dotter eller hade du också låtit kvinnan sitta där? Jag måste säga att jag är väldigt stolt över min dotters agerande – något måste jag ha gjort rätt i min uppfostran!
Nu blev det visst ingen bloggning på tisdagen heller för jag upptäcker att klockan har passerat midnatt och det är numera onsdag! Idag måste jag komma ihåg att inte äta och dricka något efter kl. 22.00 för jag ska ta nytt kolesterolprov i morgon. Det blir intressant att se vad som hänt sen sist. Ska försöka få dem till att ta blodtrycket också, om de har tid, det hade de inte sist jag bad dem. Visst är det konstigt hur det har blivit. Förr kunde man gå till distriktsköterskans mottagning, sätta sig i väntrummet och när man fick komma in berättade man om sina problem och fick den hjälp man behövde. Så verkar det inte fungera numera. Nu måste man beställa tid långt i förväg och alla är stressade till max. Vart är vi på väg?
Jag ju lovat mig själv att försöka sköta om mig själv bättre ”på andra halvan” av livet. Det har blivit lite mycket av mig undan för undan, ganska mycket mer om jag ska tro på vågen. Mer att tycka om säger en del och det må så vara, men mina knän gillar inte situationen, de protesterar högljutt. Resten av kroppen säger också ifrån och jag har länge nog slagit dövörat till. Besökte ju föreläsningen med ”bloggdoktorn” Annika Dahlqvist tidigare och på bokrean snubblade jag över Sten Sture Skaldemans bok om ”Praktisk viktminskning för feta män och runda kvinnor”. Ödet ger mig ideligen små vinkar och nu har jag faktiskt försökt att i viss mån tillämpa deras råd. Syns väl inte så mycket på vågen men kändes faktiskt skillnad när jag satte på mig ”finbyxorna” som jag inte haft på länge. Problemet är ju bara att det är så mycket på gång varje helg framöver. Och karaktären är tyvärr inte den bästa. En av de saker som jag måste ta itu med är att sova lite mera än jag gör – så därför säger jag go´natt nu, klockan ringer om fyra timmar, så det är hög tid.
