Ängel med bruten vinge, en blogg om livets glädjeämnen och vedermödor

I måndags blev det ingen bloggning – nickade till i fåtöljen redan under ”Mannen som talar med hundar”. Det är ett av mina favoritprogram, så då vill jag verkligen inte sova, men jag antar att helgens förlustelser gjorde sig påminda, så på slutet av programmet var det svårt att följa med. Lika bra att koja direkt efter programmet – flera timmar tidigare än jag brukar. Annars är det fantastiskt att se hur lätt Cesar Millan få med sig alla hundar, oavsett vilket problem matte/husse sökt för hittar han snabbt ”pudelns kärna” och nästan alltid är det människan som är det verkliga problemet. Vi överför helt enkelt vår sinnesstämning till hunden och skapar på så sätt problem. För djuren kan vi inte dölja något! Det är nog därför jag gillar djur så mycket. De älskar dig precis som du är och försöker inte göra om dig till någon annan. Oavsett om man varit borta länge eller bara en kort stund är de lika glada när man kommer hem igen.

Lilla fröken siames och storebror oriental gör trevande försök att anpassa sig till varandra och det går allt bättre, men ibland fräser det väldigt. På natten går det bäst för då smyger hon sig försiktigt intill och han kan låtsas att han sover och behöver inte spela tuffing. Jag tippar på att de snart är bästisar och oskiljaktiga.

Nu tänker jag berätta om ett människoöde i en stad i Mellansverige en helt vanlig tisdag år 2008. När min dotter gick ur bilen för att öppna garagedörren fick hon syn på en kvinna i ca 55 års åldern. Hon var välklädd och såg ordentlig ut, men satt trots detta direkt på trottoaren utanför en restaurang. Innanför fanns fullt med nyfikna ögon. Vid närmare beskådan visade det sig att hon var ganska överförfriskad och rätt bedrövad. Hon hade varit inne på restaurangen som gladeligen tagit emot hennes pengar och låtit henne supa sig full, för att därefter bara förpassa henne ut genom dörren. Vad som sen hände brydde de sig uppenbarligen inte om, de ansåg väl inte att det var deras bekymmer. Visst, man ska väl naturligtvis ta ansvar för sig själv och man ska väl inte supa till en tisdagseftermiddag, men min dotter härsknade till, kunde de inte ringt efter en taxi istället för att låta henne sitta där. Och varför sa de inte stopp innan hon passerat gränsen? Historien slutar med att min dotter hjälper henne upp och skjutsar henne hem. Hon hjälper henne också att komma in genom porten och de två våningarna upp till hennes lägenhet (som var fräsch och välstädad!). Här fanns en djupt ångerfylld människa som erkänner att hon är alkoholist och har fått ett återfall. Jag kan inte tro att någon människa bestämmer sig för att bli missbrukare och ingen vet i förväg om att man ska fastna i detta träsk, så det kunde lika gärna ha varit du eller jag som suttit där. Jag sänder en tanke till denna olyckliga kvinna och hoppas att hon förmår att ta sig samman igen och återerövra sin värdighet i livet. Kanske kan min dotters omtanke vara den lilla puffen som hjälper henne i rätt riktning. Handen på hjärtat – hade du gjort som min dotter eller hade du också låtit kvinnan sitta där? Jag måste säga att jag är väldigt stolt över min dotters agerande – något måste jag ha gjort rätt i min uppfostran!

Nu blev det visst ingen bloggning på tisdagen heller för jag upptäcker att klockan har  passerat midnatt och det är numera onsdag! Idag måste jag komma ihåg att inte äta och dricka något efter kl. 22.00 för jag ska ta nytt kolesterolprov i morgon. Det blir intressant att se vad som hänt sen sist. Ska försöka få dem till att ta blodtrycket också, om de har tid, det hade de inte sist jag bad dem. Visst är det konstigt hur det har blivit. Förr kunde man gå till distriktsköterskans mottagning, sätta sig i väntrummet och när man fick komma in berättade man om sina problem och fick den hjälp man behövde. Så verkar det inte fungera numera. Nu måste man beställa tid långt i förväg och alla är stressade till max. Vart är vi på väg?

Jag ju lovat mig själv att försöka sköta om mig själv bättre ”på andra halvan” av livet. Det har blivit lite mycket av mig undan för undan, ganska mycket mer om jag ska tro på vågen. Mer att tycka om säger en del och det må så vara, men mina knän gillar inte situationen, de protesterar högljutt. Resten av kroppen säger också ifrån och jag har länge nog slagit dövörat till. Besökte ju föreläsningen med ”bloggdoktorn” Annika Dahlqvist tidigare och på bokrean snubblade jag över Sten Sture Skaldemans bok om ”Praktisk viktminskning för feta män och runda kvinnor”. Ödet ger mig ideligen små vinkar och nu har jag faktiskt försökt att i viss mån tillämpa deras råd. Syns väl inte så mycket på vågen men kändes faktiskt skillnad när jag satte på mig ”finbyxorna” som jag inte haft på länge. Problemet är ju bara att det är så mycket på gång varje helg framöver. Och karaktären är tyvärr inte den bästa. En av de saker som jag måste ta itu med är att sova lite mera än jag gör – så därför säger jag go´natt nu, klockan ringer om fyra timmar, så det är hög tid.