Vi tänder ljus för Engla…
Säker är det fler än jag som fått följande sms-meddelande:
Måndag den 14 april kl. 21.00 tänder vi ett ljus i våra fönster
för Engla och hennes familj.
Skicka det här vidare så att många fönster får lysa för Engla.
Jag hoppas att många hörsammar uppmaningen. Låt Sverige lysa för att visa vår medkänsla för familjens svåra situation. Det gör inte så Engla kommer tillbaka, men mitt i all smärta kan det kanske lindra sorgen något att veta att så många andra tänker på henne och familjen.
Nu vet vi att Engla är en ängel….
Jag har just kommit hem från vår spelövning och kastar mig in på nätet för att läsa mera om upplösningen av Engla-fallet. Söndagen slutade alltså inte mycket bättre än den började. Just den här nyheten kommer nog att ventileras på många bloggar. På något vis har jag och många andra försökt intala oss att Engla levde och skulle bli återfunnen innan det var för sent. Jag ville inte ge upp tanken och hoppet på att det skulle bli så, men nu kan jag inte längre blunda för den hemska sanningen.
Mina tankar går till Englas familj. Hur överlever man som mamma en sån här sak?
Det känns visserligen skönt att han erkänt och att också Pernilla-mordet klaras upp, men man kan inte låta bli att tänka på att om polisen haft mera resurser kanske Engla levt idag. Mannen fanns ju sen några månader med i utredningen om mordet i Falun men man hade inte hunnit att kolla upp honom. Och man trodde också att det var en långtradarchaufför…
Jag brukar säga att det finns en mening med allt som sker, men jag har svårt att hitta meningen med det här. Varför? Det känns fullständigt meningslöst.
