Varför???
Midsommarhelgen har för min del varit rätt bra, trots stress och jäkt. I två dagar har jag varit tjänstgörande mormor och det får en ju att glömma det mesta som är oväsentligt. Idag har det dock varit en tung dag trots barnbarnspåverkan. Hörde i morse på radion om en trafikolycka med dödlig utgång som ägt rum här i grannskapet. Eftersom alla känner alla mer eller mindre så funderar man ju direkt på vilka som drabbats. Man vet att det förmodligen är någon man känner. Verkligheten kommer kusligt nära. I det här fallet har jag jobbat tillsammans med den omkomna tjejens mamma. Det finns egentligen inte ord att uttrycka all medkänsla jag vill ge till henne i den här stunden.
Hur orkar man vidare? Ja, inte vet jag, men på nåt sätt tvingas man att fortsätta leva. Jag antar att man först måste ta sekund för sekund, sen minut för minut, timme för timme och så småningom kanske man orkar se framåt igen, men det tar nog tid. Att mista sitt barn måste vara bland det svåraste och hemskaste som man kan uppleva. En sån här dag är det svårt att finna meningen med livet. Varför, varför vill man skrika och vem ska kunna svara? Varför ska unga friska människor som borde ha ett helt liv framför sig ryckas bort samtidigt som andra blir liggande sjuka, år ut och år in? Jag kan då inte fatta det och ändå brukar jag säga att det finns en mening med allt som sker, fast det inte är säkert att vi förstår det just här och nu. För att orka leva måste jag intala mig att det är så, annars skulle det kännas så meningslöst.
Det här är en sån stund när orden helt enkelt inte räcker till. Lev här och nu, ingen vet när vår stund är kommen, när just vi ska ”vandra vidare”. Vi bör försöka glädjas åt det vi har och framförallt vara rädda om varandra.
