Varför???
Midsommarhelgen har för min del varit rätt bra, trots stress och jäkt. I två dagar har jag varit tjänstgörande mormor och det får en ju att glömma det mesta som är oväsentligt. Idag har det dock varit en tung dag trots barnbarnspåverkan. Hörde i morse på radion om en trafikolycka med dödlig utgång som ägt rum här i grannskapet. Eftersom alla känner alla mer eller mindre så funderar man ju direkt på vilka som drabbats. Man vet att det förmodligen är någon man känner. Verkligheten kommer kusligt nära. I det här fallet har jag jobbat tillsammans med den omkomna tjejens mamma. Det finns egentligen inte ord att uttrycka all medkänsla jag vill ge till henne i den här stunden.
Hur orkar man vidare? Ja, inte vet jag, men på nåt sätt tvingas man att fortsätta leva. Jag antar att man först måste ta sekund för sekund, sen minut för minut, timme för timme och så småningom kanske man orkar se framåt igen, men det tar nog tid. Att mista sitt barn måste vara bland det svåraste och hemskaste som man kan uppleva. En sån här dag är det svårt att finna meningen med livet. Varför, varför vill man skrika och vem ska kunna svara? Varför ska unga friska människor som borde ha ett helt liv framför sig ryckas bort samtidigt som andra blir liggande sjuka, år ut och år in? Jag kan då inte fatta det och ändå brukar jag säga att det finns en mening med allt som sker, fast det inte är säkert att vi förstår det just här och nu. För att orka leva måste jag intala mig att det är så, annars skulle det kännas så meningslöst.
Det här är en sån stund när orden helt enkelt inte räcker till. Lev här och nu, ingen vet när vår stund är kommen, när just vi ska “vandra vidare”. Vi bör försöka glädjas åt det vi har och framförallt vara rädda om varandra.
Carin Rask sa,
juni 23, 2008 vid 6:13 e m
Att veta hur man reagerar när man mister ett barn kan man aldrig veta.
Jag trodde att jag skulle hamna på psyket eller hamna i ett komaliknande tillstån, men se idag står jag efter ett år med fötterna på jorden. Jag kommer aldrig att bli samma människa men jag har överlevt trots den stora förslusten av min son.
Man klamrar sig fast vid livet på olika sätt. Mitt var de två små barnen och minna två äldre döttrar. Dom behövde ju mig, småtingarna i vardagen och minna döttrar behövde mig lika mycket som jag behövde dom i sorgearbetet.
Jag skulle kunna skriva en bok om kännslor och upplevelser i att mista ett barn men det jag kan säga är att sorgen har olika ansikten. Döm aldrig en människa för de sätt han sörjer och som du skriver lev i nuet och var rädd om varan.
Ett år av sorg…….
Ängeln sa,
juni 23, 2008 vid 6:39 e m
Tack för att du delade med dig av din erfarenhet.
Kanske kan man säga att man på ett sätt blir en “rikare” människa genom den stora sorg och förlust man gått igenom och då finns det ju faktiskt en mening med det som skett, men priset man fått betala är högt.
Det du skriver om att sorgen har många olika ansikten är nog också väldigt viktigt att komma ihåg. Var och en har sitt sätt att ta sig igenom sorgen och inget sätt är fel. Man måste helt enkelt finna det som passar bäst för en själv.
“Ängeln”