Ängel med bruten vinge, en blogg om livets glädjeämnen och vedermödor

Igår kväll blev jag oväntat “med barn”. Ja, lugn i stormen nu och låt inte fantasin skena iväg allt för fort. Det var inget sånt, utan bara så att en liten kulla ringde och frågade så snällt “mormor, får jag sova hos dig” och inte kunde jag säga nej då. Efter ett tag dök lilla fröken upp med packad väska och satte genast igång att försöka få alla djuren att göra som hon ville, vilket de förstås inte ville. Ett tag var det rena cirkusen, alla tycktes springa åt varsitt håll och vårt hus är inte särskilt stort, så det blev lite lätt rörigt. När morfar, hundarna och våra katter lagt sig var det bara “kattbarnbarnen” kvar uppe och allt lugnade ner sig. Efter lite kvällsförberedelser som tandborstning osv somnade sen även lilla fröken och då blev det riktigt lugnt. Lite väl sent kanske, men det är ju sommarlov så det får väl bli sovmorgon som kompensation. Det blev i alla fall ingen bloggning på nattkröken för man vet aldrig, det kan bli en tidig morgon trots den sena kvällen.

Dagen som gått har ägnats åt barnbarnet, lite förberedelser för en kommande låtkurs och inköp av rödfärg för sommarens stora projekt: målning av nya garaget. Nu finns snart ingen återvändo längre, bara att köra igång. Jag hoppas slippa vara högst uppe, för i höstas när vindskivorna skulle målas upptäckte jag nämligen att jag blivit höjdrädd på “gamla” dar. Nog är det väl sjutton att inget kan vara som förr! Den ena “krämpan” efter den andra smyger sig på. Jag hade ingen aning om att jag  blivit höjdrädd. Glad i hågen satte jag fart uppför stegen med pensel och färgburk i högsta hugg. När jag kom fyra meter upp i vädret upptäckte jag att stegen stod lite dumt till. Det krävdes nämligen ett jättesteg åt sidan för att komma upp på den stadiga avsats som snickarna gjort för att komma åt på taket. Och naturligtvis fick jag all belastning på mitt onda knä, så det krävdes en hel del självbehärskning för att kunna genomföra denna akrobatiska övning. Helt plötsligt känner jag också mina ben börjar darra betänkligt och jag vill varken gå uppåt eller nedåt. Varför måste jag bli höjdrädd just nu av alla tillfällen? Och ingen annan är hemma heller, så det här problemet måste jag lösa helt själv.

Envis är jag och har alltid varit, så hur det än gick till så kom jag upp på avsatsen och målade vindskivorna både den här gången och senare en gång till, men det var en riktig pärs. Så nu när jag har bevisat att jag kan känner jag intet större behov av att bevisa det igen, utan kan mycket väl tänka mig att ta hand om målningen som kan utföras utan stege. Det lär väl bli diskussioner härom kan jag tänka. Nu finns i alla fall äkta Falu rödfärg hemma ifall andan faller på och arbetslusten blir för stor. Enligt beräkning ska det gå åt omkring 100 l färg så jag får nog göra ytterligare några vändor till färgaffären innan hela vårt behov är täckt.

Ja, som ni märker finns det ingen risk att jag blir “gör-lös”. Det här projektet lär väl ta ett tag, men förhoppningsvis är det klart innan snön kommer i alla fall. Man ska inte stressa i onödan!