Dagen igår inleddes i ett rasande tempo. Min tanke var att hela tiden ligga lite före mitt normala schema av den enkla anledningen att jag skulle ut på äventyr fram emot kvällen. Jag misstänkte ju att det ändå skulle blir lite jäktigt och det blev det minsann, lite mer än jag trott till och med. Det var ovanligt körigt på jobbet och jag fick göra en halvpanikutryckning som även fordrade en hjälpinsats av min bil. Situationen avvärjdes och så lång var allt frid och fröjd, det var bara det att när jobbet var slut och jag sen skulle hem var min bilnyckel som bortblåst. Jag visste ju att jag hade haft den mitt på dagen eftersom jag åkt i bilen, men vart jag sen hade gjort av den visste jag inte. Jag försökte tänka igenom allt som hänt och vad jag gjort och letade och letade, men ingen nyckel. Typiskt att sånt här händer just en dag när jag också hade så bråttom hem. Kunde det vara så illa så jag slängt den i soporna? Fick helt sonika gå ut till soptunnan och fiska upp säcken igen för att utreda den möjligheten. Strax gick också sista chansen till skjuts hem så soppåsen fick sparas till senare.
Väl hemma fick jag leta upp reservnyckeln, vända kosan åter emot jobbet den här gången promenerandes med den kärlekskranke hunden vid min sida. Åtminstone någon nytta med den flera kilometer långa promenaden, hunden skulle ju ändå rastas. Eftersom klockan fortsatte att ticka på var det bara att slänga långa benet före, nytt personligt rekord i promenad till jobbet var helt klart det som gällde. Kände att jag bara måste leta mera, annars skulle jag inte få någon ro, så hunden parkerades i bilen och nytt letande inomhus – nix, ingen nyckel stod att finna. Tog bilen och körde samma väg som jag tidigare gått mellan mina två arbetsplatser, men nej, ingen nyckel där heller. Nu var det nära att jag gett upp, men nära skjuter ingen hare som bekant. In igen och nytt frenetiskt letande och se där, där jag redan tittat både två och tre gånger fanns så plötsligt min nyckel. Troligen har den ramlat ur min ficka och lagt sig precis intill ett av de svarta hjulen på min kontorsstol, eftersom nyckeln också var svart så hade jag inte sett den tidigare, trots att jag legat på knä på golvet och spanat. Slutet gott allting gott!
Nu var det bara att öka farten ytterligare för att hinna återstoden och avslutningsvis rusa genom duschen, att fixa någon form av frisyr var inte att tänka på men jag luktade i alla fall inte häst! Rejält rödblommig och varm kunde jag ändå sjunka ner på passagerarsätet i min kompis bil, bara några ynka minuter sen. Pulsen var rätt hög och jag hade ingen större koll på vilka kläder jag fått på mig, men fiolen var med och jag själv också. Rätt skönt att slippa köra faktiskt. Kanske skulle jag hinna gå ner i varv lite innan vi kom fram och annars fick det väl gå ändå. Inte hade jag hunnit äta något heller, men det vankades ju kaffe och smörgås lite senare så svälta ihjäl skulle jag nog inte.
Nu var vi på väg – till årets Norrboträff – ett säkert och efterlängtat vårtecken, vanligtvis måndag eller tisdag veckan efter Vasaloppet, men i år en vecka senare. Olle Wallman, dynamisk ledare för Saxdalingarna, fick oss att lyda minsta vink när han energiskt lotsade oss från låt till låt. Spelning i parti och minut, med ett kortare avbrott för fika och lite prat, därefter spelning igen. Tjusningen med såna här träffar är att man samlas omkring ett gemensamt intresse. Det spelar ingen roll om man är ung eller gammal, man eller kvinna eller varifrån man kommer. En del spelar bättre, andra spelar sämre, men tillsammans funkar det helt enkelt.
Som vanligt har jag inte fått med mig kameran eller min lilla inspelningsmanick, men telefonen har jag ju, så där fastnade en del låtar och några kort.
Tyvärr inte så bra bilder, men i alla fall ett litet minne.
När vi några timmar senare vänder bilen hemåt igen är jag förmodligen rätt rosig om kinderna igen, men den här gången är det inte av stress utan av lycka och välmående.
Jag längtar redan till nästa gång!
