Ängel med bruten vinge, en blogg om livets glädjeämnen och vedermödor

Igår var det en ljuvlig dag! Solen sken och jag såg flera riktiga vårtecken, kanske inte såna saker som andra skulle förknippa med våren, men jag har mina egna, som verkligen får mig att känna att våren är på gång. Det säkraste vårtecknet förr i tiden var när vår gammelstuga plötsligt började få besök. Plötsligt en dag så var det bara dags, då satt han där på trappen, först korta stunder och sen allt eftersom dagarna blev varmare blev också hans besök längre. Denna farbror var väl det man kallar för “lite eljest” och till att börja med retade jag mig mest på hans uppenbarelse, kanske var jag t o m lite rädd och det kändes osäkert att alltid granskas av hans blick och höra hans muttrande småprat, men så småningom blev jag väl van. Rädslan försvann och det blev något som hörde till och farlig var han inte alls, däremot snäll och omtänksam, men som sagt lite eljest. Nu är han död sen många år, men jag kan ofta komma på mig med att sakna honom.

Nu får jag leta efter andra vårtecken. Ett säkert är min lilla blåsippa och den är på gång. Jag försökte tala förstånd med den igår, säga att den måste vänta lite till, inte lockas fram ännu, men jag tror inte att det hjälper. Blir den här dagen lika fin som gårdagen kommer den inte att kunna hålla sig utan måste sträcka på sin fjuniga hals för att bättre kunna sola sig i all sin glans mot min rödfärgsflagnande södervägg.

Andra vårtecken för mig är när jag börjar längta efter hopprep, rockring och tvistband. När den asfalterade infarten till vårat hus började torka upp bara måste man ut och röra på sig. Just det där med att röra på sig tillsammans med nämnda tillbehör, känns väl inte så viktigt mera för min del. Den biten har jag gett upp för det funkar inte som förr, jag har prövat! Men inuti känns det likadant och längtan och känslan finns fortfarande kvar. Jag får något drömskt i blicken när jag ser på “mina” skolungar som svingar långrepet och står i rader och väntar på sin tur att hoppa.

Visst var det härliga tider, så lite bekymmer man hade på den tiden, fokus låg lite annorlunda än nu. Då vaknade man på morgonen, skuttade ur sängen snabbt som sjutton, in till brorsan för att jäklas lite, sen en rask frukost och så var det kompisarna och skratt och lek som gällde. Inte ett dyft funderade man på skatter, pensioner, bonusar eller arbetslöshet då och ändå måste det väl ha funnits skandaler och bekymmer även på den tiden.

Och tiden tycktes oändlig, det tror jag är den största skillnaden, för det gör den då inte nu. Det känns mera som om någon stjäl flera timmar per dygn för mig, knappt har jag hunnit upp på morgonen innan det är dags att lägga sig igen. Det här med sommar- och vintertid är jag inte alls förtjust i, jag känner verkligen av den timme de stjäl för mig det där magiska dygnet. För min del skulle det behövas läggas till extra timmar istället, flera stycken, så kanske man skulle hinna i kapp sig själv!

Nej govänner, nu har jag fastnat med fingrarna i tangentbordet igen! Här har jag inte tid att sitta – plikten kallar! Vi hörs mera senare!

Tillägg: Min bloggmentor har beordrat färgbyte och jag törs väl inte annat än att lyda, men några rader sparar jag i alla fall för just den här färgen känns så väldigt kraftfull och vårgrön.