Ängel med bruten vinge, en blogg om livets glädjeämnen och vedermödor

Jaha, jag vaknade idag också. Det vet man ju faktiskt aldrig när man går och lägger sig. Men en dag till har sett sin början och här sitter jag, redo att ta itu med nya äventyr. Veckoslutet gick fort, det känns ju så när man har massor av aktiviteter på gång. Men så är det ju nästan varje dag. Kanske skulle man behöva ha en riktigt lat helg när man inte gjorde något alls. En hel helg vid stugan där det inte finns ström och rinnande vatten och tillfälle till att “bara vara”. Låta tillgången på dagsljus styra kroppen och brasan i den öppna spisen får ersätta tv-apparaten. Eller kanske älven som flyter utanför, den kan man ju sitta och titta på hur länge som helst och bara låta tankarna fara fritt. Fiolen skulle nog ändå få följa med och en god bok. Ljuset skulle väl inte räcka för så värst mycket lästid, men spela kan man göra i totalt mörker, nästan så det går bättre då. Man blir liksom ett med fiolen på något sätt. Och så skulle det bli en hel del tid ute i naturen också. Planlöst vandrande, inte på väg någonstans, ingen tid att passa.

Det låter skönt, men jag skulle säkert få frispel. All stress som jag i åratal noggrant arbetat in i varje liten cell i min kropp skulle explodera i fullständig panik. Skulle inte alls känna igen situationen och veta vad som förväntades i nästa steg. En helg skulle inte räcka, det skulle behövas längre tid än så för att abstinensbesvären skulle gå över. Jag kommer ihåg hur det var när jag, den yngsta dottern och morfar var utomlands för många år sen. Efter många om och men lät jag mig övertalas att följa med på en semestertripp, morfar vågade inte ta ansvaret för barnbarnet själv, utan ville att jag också skulle följa med. Ja, till slut så var jag övertalad och helt plötsligt fick jag för mig att skulle jag ändå i väg så skulle jag väl i alla fall vara borta i två veckor. Och så blev det. Morfar skulle åka hem efter en vecka, men vi skulle stanna kvar.

Och iväg kom vi. Kläder hade jag ju packat, men inte en enda bok eller tidning, inget korsord. Och helt plötsligt fann jag mig själv på en främmande plats i ett främmande land. På väg ingenstans och inga tider att passa och jag tyckte det var fruktansvärt. Stressen löpte amok i min kropp och ville ha uppdrag, den ville inte alls ha semester just då. Det här är ju många år sen, inget Internet att surfa på, ingen mobiltelefon, inte massa tv-kanaler och inget utbud av tidningar/böcker på något språk som jag klarade av. Och vart man än satte sin fot kom än det ena än det andra anbudet från påstridiga karlar. Min käre far fick erbjudanden om att byta bort mig mot kameler på löpande band. För att inte tala om barnbarnet, blåögd, blond, långbent och vacker. Och som sagt ingenting som man måste göra, jag höll på att bli tokig. Jag konstruerade rebusar och korsord och jag vet inte allt vad jag torterade mitt resesällskap med för att åtminstone ha något att göra. Där emellan klättrade jag på väggarna, åtminstone kändes det så. Jag hade gladeligen bytt plats med morfar som skulle åka hem efter en vecka, men det gick ju inte för sig, så det var bara att stanna kvar. Och den veckan gick det ju lite bättre, för då hade väl den värsta stressen pyst ur kroppen. Visst är det en hemsk berättelse. Jag önskar att jag kunde säga: Usch hur jag var, men mer sanningsenligt är det nog: Usch hur jag är, jag skäms lite för det, det måste jag erkänna. Säkert var den där resan precis vad jag behövde, fast jag inte alls förstod det själv. Jag har blivit mycket bättre sen dess (äldre och klokare!?) Men det börjar nog vara dags för en ny sån där “avprogrammering” igen. Fast då väljer jag nog hellre en helt annan variant, kanske en vecka på hälsohem eller varför inte en ridsemester i vacker natur. Eller kanske retreat vore något. Vara tyst i flera dagar, det vore väl en utmaning som heter duga för en sån som mig.