Tänk på vad du tänker på….

Morgonen har ägnats åt att läsa lite. Jag läser just nu en bok som handlar om hur viktiga dina tankar är för hur din verklighet ser ut. Enligt författaren skapar du din verklighet via dina tankar. Och hon påpekar att 99% av de tankar vi tänker idag är en upprepning av vad vi tänkte igår.

Det där känner ni säkert igen och har hört flera gånger förut, en teori som flera andra delar. Och jag tror verkligen att det ligger något i vad de säger. Sen gäller det att stanna upp och ta tag i sina tankar också. Jag har blivit mycket bättre på de här sakerna, men det är lätt att ramla dit, att bli smittad av den stora negativitet som råder. Lyssna på din omgivning så hör du, visst är det mycket gnäll och avundsjuka. Om du tänker efter lite så kanske du upptäcker att de där människorna som du tycker det är trevligast att umgås med faktiskt är såna människor som har just positiva tankar. För att ständigt matas med jämmer och elände är inte upplyftande på något sätt och det smittar lätt. Den smittan är nog farligare än svininfluensan!

Varför inte lova dig själv att från och med nu jobba för en positivare inställning till livet? Vad har du att förlora?

Blommande vitsippor i november

Nu är det onsdagsmorgon och ute är det lika mörkt och trist som vanligt, men man få använda sitt inre ljus och lysa upp tillvaron med. Det finns ju massor att glädjas åt om man bara inte tar allt för givet, så det blir nog en bra dag idag också.

För min del är det lite fullt upp (som vanligt skulle kanske en del av er säga!). Direkt efter jobbet måste jag åka till centralorten på två timmars personalmöte, sen hem igen och sångövning och så är det en hel del andra saker som måste fixas som jag inte riktigt vet hur jag ska få till, men det brukar lösa sig på något vis. Våra personalmöten brukar i alla fall vara bra och trevliga, så det ser jag faktiskt fram emot. Jag tycker vår chef är en bra chef som aldrig missar en möjlighet att tala om för oss att hon uppskattar vårt arbete. Den taktiken fungerar bra på mig i alla fall, det känns roligare att jobba då. Jag brukar också försöka komma ihåg att tala om min inställning för henne, eftersom det väl måste vara lika roligt för en chef att höra såna saker. De behöver ju också uppmuntran.

 

Nu tänker jag stoppa in en önskan och en dröm i mitt blogginlägg. Tänk om det vore andra tider! Om det såg ut som det gör på korten här nedanför. Så ljuvligt det vore, eller hur! Vitsippor i massor, som i galopperande glädje breder ut sig över skog och mark! Men en vän påminde mig om att det snart vänder och blir ljusare igen. Det är ju alltid något och tiden går så fort, snart är det vår igen!

Jag längtar!!!!!!!

 

  

 

 

 

 

Ängel

Här kommer återigen något jag hittat på YouTube. Gruppen E.M.M.A. fanns mellan 2001-2005 och kanske är det inte så konstigt att jag missat dem fram till nu, för deras målgrupp var nog en helt annan än min åldersgrupp. Just en sån här trist regngrå dag känns det i alla fall skönt att höra deras unga pigga röster och änglar gillar ju jag, så varför inte. Kan vara bra att ha i bakhuvudet för kommande melodikryss också, där kan de nog dyka upp rätt som det är.

 

Onaturlig och grotesk eller naturlig och normal?

Men herregud, vem vill frivilligt se ut så här!

Finns det verkligen någon som tycker det här är snyggt? Och obekvämt måste det vara också.

Och inte ser Lolo Ferrrari  lycklig ut heller, trots utfyllda läppar, kinder och bröst. Eller kanske är det just i jakten på lycka som man gör de här valen. Tyvärr tror jag inte att det fungerar. Man får nog försöka finna sig själv på insidan till att börja med och då har utsidan inte så stor betydelse, det är åtminstone min teori.

Förresten, varför är det bara manliga fotografer som trängs för att fotografera vidundret?

En God morgon…..

Hoppas och tror att den här dagen blir en fin dag. Känner mig på gott humör och redo att möta dagen och de utmaningar som bjuds mig.

Ännu sover min omgivning och jag hinner ladda upp batterierna en aning. Det är skönt att få en stund för sig själv innan man ska möta världen, att få “bara vara” med en tekopp som sällskap och ett levande ljus som fladdrar i mörkret. Tillsammans med den lilla hundvalpen har jag varit ut i mörkret för ett bra tag sen, men sen somnade han om, men jag väljer min lugna stund istället för att sova mera. Strax är det full fart på alla här och den här möjligheten är förbi. Bäst att passa på!

Snart slut på en dag till…..

Idag har det varit en väldigt bra dag, var glad redan tidigt i morse och sen har det bara rullat på. Goda vänner har liksom varit dagens tema och som jag tidigare sagt så är vänner en rikedom jag skattar högt. Eftermiddagens revybesök var suveränt. Tårkanalerna fick lite rensning även idag, för jag skrattade så jag grät allt emellanåt. Himmel vad kul de måste ha, de som håller på med sånt där! Jag är full av beundran.

Middagen efteråt blev också lyckad. Efter många om och men bestämde jag mig för att göra en rätt enkel förrätt, innehållandes bara helt vanliga ingredienser och inget hokus pokus. Detta för petnissarnas skull. Ett bröd i botten, ett salladsblad och uppå det två sorters goja, den ena bestående av rökt kalkonkött, soltorkade tomater, creme fraiche, röd lök och lite annat smått och gott. I den andra rörde jag ihop pepparrotsost, creme fraiche och rödlök. Alltihopa toppades med lite grönsaksdekorationer, mest för ögats fröjd. Och kan ni tänka, allihopa åt med god aptit! Huvudrätten bestod av en god gryta med kryddig korv och fläskfilé som bas och så syltlök, paprika och lite annat färggrant. Jättegott var det. Men trots det så lyckades vi klämma i oss även efterrätt bestående av dajmtårta i två varianter, den ena var den klassiska varianten, den andra var smaksatt med apelsin. Mums fillibabba! Sen började ju “paltkomat” att inträda och sängen att bli  allt mer lockande.

Nu har barnbarnen, både två- och fyrbenta anlänt och somnat och jag ska alldeles strax krypa ner själv. Det ska bli utomordentligt skönt att få lägga sig och låta drömmarna sväva ut och iväg i rymden. Vi hörs väl igen imorgon, skulle jag tro. Natti, natti!

Full fart…

Ja, så var det kryssat och klart då. Rätt smärtfritt den här gången också, Mr Google behövde inte rådfrågas alls utan vi klarade det på egen hand. Ett par av kompisarna hade väl lite oromantiska idéer om att det skulle vara rullgardin istället för tyllgardin och för dem blev det ju lite problem, men bara man fick in dem på rätt spår så ordnade det sig för dem också.

Jag är lite stressad, så det blir inget större resonemang just nu. Ska ju iväg på revy och har en del att fixa före dess. Och så har jag varit datakonsult mitt i allt också. Jag har redan tidigare berättat om min mamma som skaffat dator och går på kurs. Nyss ringde hon med andan i halsen och ville att jag skulle komma dit (ca 8 mil enkel resa) för hon behövde hjälp att få igång det mobila bredbandet som hon också skaffat. Heja morsan! Det hade jag naturligtvis gärna gjort om det inte varit för min revybiljett som ställde till det. Svårt att hinna dit, avhjälpa hennes dataproblem och hem tillbaka och hinna i tid till revyn ändå. Nog för jag brukar vara tidsoptimist, men t o m jag förstod att det inte skulle funka. I morgon kan jag komma, erbjöd jag som kompensation. Men jag förstår ju att hon vill ut i cyberrymben nu och inte vänta tills i morgon, så det fick bli telefonkonsultation istället. Min förhoppning är att vi lyckades och att kära mor nu sitter och surfar som bäst. Kanske t o m läser den här bloggen, för hon har fått adressen. Nu blir det till att tänka på vad man skriver också! Återstår att se om jag kan lura modern till att bli inbiten bloggare framöver. Men hon ska väl få utforska den här världen en smula innan jag sätter in den stöten.

Här kommer i alla fall mitt förslag på lösning av veckans melodikryss (nr. 46):

L1 Agnetha, L2 Spikpiano, L3 Tyllgardin, L4 Wings, V5 Gipsy Kings, L6 Nilsson, V7 Enkel, V8 Olle, L9 Edvard, V10 Isaksson, V11 Apa, V12 Nord, V13 Chopin

Lycka till kära kryssare!

Sovtajm…

Ja, nu har jag knaprat chips (sourcream and onion!) och återigen snyftat till Robert och Francescas gripande kärlekssaga. Fattar inte att jag ska böla varenda gång, trots att jag sett filmen flera, flera gånger. Men jag älskar den och säkert är det bra att allt emellanåt rensa tårkanalerna lite. Det här är definitivt en film som jag inte ska se på en allmän biograf för då får jag skynda mig ut innan filmen är slut och de tänder lyset eller ha med mig en keps med skärm som jag drar ner över ansiktet. Märkligt att det ska vara lite skämmigt egentligen. Pratade med flera andra nere på macken och de sa att det var precis likadant med dem när de såg den här filmen. Egentligen borde man väl vara stolt för att man kan känna empati med andra. Fast nu är ju det här förstås bara på låtsas och inte alls i verkligheten, det är väl där skon klämmer.

Min verklighet säger att nu är det dags att sova. Imorgon (eller det är ju faktiskt idag) väntar melodikryss, lokalrevy i grannbyn och därefter middag med kompisar, så det finns en del att glädjas åt. Yngsta barnbarnet och hundvalpen kommer också framemot kvällen och ska sova här, så det blir nog full fart! Säkert kan det behövas energipåfyllning och att ladda med lite sömntimmar är nog en god idé. På återhörande lite längre fram på dagen.

Broarna i Madison County

Jag vet vad jag ska göra ikväll! Dags att ta fram stora näsduken och bänka sig i tv-soffan. Jag har läst boken, jag har sett filmen (flera gånger) och ändå väljer jag att se den igen.

Jag talar om Broarna i Madison County, den mest romantiska film jag någonsin sett tror jag. För rätt många år sen tjatade alla: har du läst “Broarna i Madison County”. Nej, måste jag tillstå, det har jag inte. Efter nog mycket tjat från var och varannan kompis så läste jag förstås boken. Och sen såg jag filmen och var fast. Clintan har definitivt sett sina bästa dagar, han var ju en riktig snygging i unga dagar, men visst har han fortfarande något visst och jag gillar den här filmen, den är verkligt gripande. Så mitt råd till dig som inte sett den ännu är förstås – se den! Och du som sett den – se den igen! Men är du det minsta blödig kommer tårarna att rinna, så ladda med näsduk eller pappersrulle bredvid chipsskålen, det kommer du att behöva.

Här kommer några smakprov ur filmen, det finns betydligt fler klipp att se på YouTube, men som sagt, filmen kommer på SVT1 kl. 22 i kväll, där kan du ju se hela.

Hur vill du bli bemött?

Veckans sista (betalda) arbetsdag, den ska väl hänga med av bara farten, kan jag tro. Har suttit och läst lite nyheter via webben nu på morgonen och fastnde lite extra för historien om de stackars flyktingbarnen från Somalia och Afghanistan som placerats i Hököpinge utanför Malmö, i Vellinge kommun. Hörde om det där redan igår när de på radion intervjuade en del människor som bodde på platsen. Stackars barn säger jag bara, det kan inte vara roligt att komma till en plats där man är så ovälkommen. En dam sa rakt ut i etern att hon tyckte de kunde skicka dem upp till Norrland, så långt bort som möjligt, för hos dem var de inte välkomna. Skrämmande att vuxna människor beter sig på ett sånt sätt.

I min tidigare “karriär” var jag med och arrangerade en “ut- och inställning”. Den här utställningen vandrade runt i Sverige och bl a lite äldre skolungdomar var en målgrupp. Det hela gick till så här: Man delades in i grupper, varje grupp var en familj och man fick komma överens om vad man hette och från vilket land man kom.

Utställningen var uppbyggd med olika stationer. Där jag hade den använde vi en villa och gick från rum till rum. I varje rum utspelades olika händelser, i ett var det bombanfall, i ett kom rätt som det var en polis och grep någon, helt utan förvarning och förklaring skildes den personen från sin familj utan att man visste vart han fördes och om de skulle ses igen, i ett annat rum var det flyktingläger och där kunde det dyka upp personer som för pengar kunde mutas, eller smuggla iväg en del familjer osv. Sen kom man så småningom till Sverige, genom att krypa genom en mörk och krånglig labyrint, där man samtidigt skulle försöka hålla ihop sin familj så ingen kom bort på vägen. Framme i Sverige börjar byråkratin mala och man mötte den ena myndighetspersonen efter den andra, alla talande på ett fullkomligt obegripligt språk. För att illustrera detta hade vi engagerat personer från andra länder som bara pratade på sitt språk. Hade man tur så dök väl så småningom en tolk upp som kunde hjälpa till. Sen ifrågasattes identiteten på en del och om man verkligen kom därifrån man sa och varför hade man flytt. Nästa instans var ju att placeras på någon flyktinganläggning och svenskundervisning som här också bestod i att någon person undervisade på sitt språk, konstiga bokstäver och konstiga uttal och man förstod ingenting och inte visste man var man var och hur länge man skulle stanna här och vad som skulle hända härnäst.

Ja, ni förstår säkert andemeningen i det hela. Det här var en otroligt stark utställning som också jobbade med var och ens inställning. Vi som levt i trygghet i lilla Sverige kan säkert aldrig helt förstå vad dessa flyktingar gått igenom, men genom att aktivt jobba sig igenom den här utställningen kom man till nya insikter, det kan jag lova. Den här utställningen skulle nog behövt hamna i Vellinge kommun tror jag. Men annars kommer man rätt långt med den gamla beprövade regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig och det är min uppmaning till er bloggläsare idag.