Igår när jag nyss kommit hem från jobbet ringde telefonen och en kompis förkunnade att vi hade hästar på rymmen. Hjärtat bultade frenetiskt och blodtrycket sköt i höjden inom en tiondels sekund. Ingen drömsituation precis, jag blir lika skärrad varje gång. Nu var mörkret i annalkande, väglaget halt och vintrigt vilket inte gjorde situationen mera positiv. Ryckte till mig jacka, mössa och vantar, hoppade i skorna och så ut och iväg. Tog i förbifarten två hundkoppel för att ha något att hålla hästarna i om jag skulle lyckas genskjuta dem efter vägen. Kompisen skulle också ge sig iväg ut. Ganska snart hittar vi rymlingarna, som dock inte alls tänker låta sig fångas utan fortsätter med orubblig beslutsamhet ivrigt travande på en väg som bjöd ett utmärkt sparkföre. Som genom ett under tar de sig de fyra kilometrarna från stallet hem till mig utan att halka eller möta en enda bil. De vet precis vart de ska, travar hela vägen till vår avfart, där de saktar ned och viker in. Springer sen direkt till den hage där de gick innan jag flyttade upp dem till det andra stallet. Puh, jag kan andas ut, det gick vägen den här gången också. Gud ske lov är det inte så ofta de ger sig ut på såna här äventyr, men de gånger som det händer är alldeles tillräckligt för mina stackars nerver.
Nu återstår att ta sig tillbaka till stallet, dvs fyra km åt andra hållet. Hästtransporten står visserligen hemma på gården, men den har sommardäck och bilen har jag ju hoppat ur och lämnat ett par km bort, så det är lika bra att börja knalla. Hästarna behöver nog också skritta av sig lite efter travfärden på detta hårda underlag. Sagt och gjort, bara att sätta igång, kompisen förbarmar sig och tar den ena hästen och jag den andra och så är vi på väg. Jag har sagt det förut och jag säger det igen tänk vilka bra kompisar jag har!
Ganska snart känner jag att det är rätt kallt att ha tunna bomullsbyxor och inga långkalsonger när man ska vara ute så på långpromenad och det är nästan –14 grader. Inte hade jag tänkt på det när jag stack iväg. Turligt nog tänkte jag i alla fall på att ta en varseljacka, för nu är det rätt mörkt också. Blir rejält frusen innan jag kommer hem igen och sen vill jag inte mycket mera än att krypa under en filt och försöka tina upp mina knän igen. Rumpan har också fått en betydligt fastare konsistens än den vanligtvis har, det kan kanske vara positivt på sitt sätt, men inte alls behagligt. Imorgon blir det husarrest för de båda rymlingarna, så det så. Mitt hjärta klarar inga flera häftigheter på ett par dagar. Det vette sjutton om inte dottern ska få sin vilja igenom och ta med hästarna ner till sig, tidigare har jag tvekat, men just nu känns det som ett rätt klokt beslut. Jag ska ta det lugnt i några dagar innan jag bestämmer mig, bäst att sova på saken så jag får lite distans.
Hoppas den här dagen inte bjuder på några större överraskningar, nu vill jag bara ha det lugnt och skönt. Fast riktigt lugnt lär det nog inte bli, för kattbarnbarnen har annonserat sin ankomst. Numera är de fyra till antalet, så det lär bli fart och fläkt här i huset när hundar och katter ska fira jul ihop. För det senaste nytillskottet blir det här första besöket, så både folk och hundar blir nya bekantskaper för honom. Hoppas att det inte blir så dramatiskt. Dotter och måg ska åka till Malmö på bröllop och en kompis tar med sig katterna hit. Sen kommer “kattföräldrarna” efter i nästa vecka. Här kommer ett par häftiga bilder på två av underverken!
Nu visar termometern på -18.9, tänk om man finge stanna inne idag!
Åh! Kära människa, inte undra på att du känner dig trött och svidig i ögonen. Det är INTE nyttigt att härja därute i kylan som du gör! Men å andra sidan, vad skulle du annars göra med två fyrbeningar på rymmen!
krya på dig ordentligt och varva ner under din ledighet, så ses vi efter helgen. God Jul på Dig och de dina!
/Kattmor