Torsdag

Trött och frusen är jag i kväll. Ute är det sagolikt vackert när man ser alla träd fulla av rimfrost, men det känns som om det skulle vara jättekallt fast det “bara” är omkring –15. Jag försökte mig på att fotografera, men kameran i mobilen har inte blixt nog för att ge motiven rättvisa, så jag får nöja mig med de bilder som lagrats i min hjärna.

Inget intressant att se på tv ikväll, så det blir nog en tidig kväll för min del. Jag som alltid varit en riktig nattuggla har sen jag passerade femtiostrecket blivit så otroligt kvällstrött. Nu för tiden längtar jag bara tills jag ska kunna lägga mig utan att skämmas allt för mycket, men sen vaknar jag ju hur tidigt som helst också. Helt bakvänt och egentligen inte alls som jag vill ha det, men vad gör man. Det är bara att hänga med.

Det här är dock små bekymmer i det stora hela. Radio, tv och tidningar berättar om den hemska jordbävningen i Haiti och då kan jag verkligen känna mig tacksam över att det är Sverige som är mitt hemland. Fast hemskheter har hänt här också, händer väl än är jag rädd för. Det är svårt att förstå hur ondsinta människor kan utnyttja och medvetet skada oskyldiga barn. Man orkar knappt inte tänka på eländet. Hur i all sin dar ska man kunna kompensera de drabbade. Det kan inte finnas pengar eller något annat som kan ersätta den förlust och skada som åsamkats dem.

Och nu igen upptäcker jag att jag nickat till framför datorn, precis som en kväll förut. Lika bra att ge upp och gå och sova.

Tröttare än tröttast…

Den här dagen försvann allt för fort. Inledde den ganska bra med Qi gong tidigt i ottan. Det är så skönt, man mår hur bra som helst efter ett pass. Ni borde prova om ni inte gjort det förut. Den metod jag lärt mig heter Biyunmetoden, men det finns säkert andra som är lika bra.

Som vanligt är det så mycket att göra på jobbet att jag inte hinner fundera så mycket. På vägen hem bjöd svärmor på grönsakssoppa med klimp, det är gott det!

Hann hem en vända och sen var det dags för körövning, men då kände jag att det inte riktigt var min dag idag. Halsen blev sliten nästan direkt och minnet verkade jag ha glömt kvar på jobbet, men det var ju roligt ändå. Vi har ett rätt stort arbete framför oss som innebär ett samarbete med Torgny Björk och framträdande någon gång i höst. Det blir spännande att se vad det blir av det hela.

Nu är jag så trött så jag sitter och sover emellan orden, ni får ursäkta om det blir lite hur som helst. Lika bra att göra kroppen tillviljes och krypa ner mellan lakanen. Det får bli mera bloggning i morgon. Natti natti.

Summering av dagen….

Nu kan jag snart lägga ännu en dag till handlingarna. Inte vet jag om det är för att kylan släppt sitt grepp om mig, att dagarna blivit längre eller vad som hänt, för helt plötsligt så tyckte jag att det kändes så skönt att leva. Som om alla bekymmer liksom kändes lite mindre och livslusten ökade. Detta trots att jag började dagen med två alvedon väldigt tidigt i morse. I vanliga fall är jag helt slut när jag kommer hem ifrån jobbet, men idag kände jag mig pigg och glad och jag kom på mig själv med att sitta och le åt ingenting. Flera såna dagar önskar jag mig!

Eftersom man ska sluta när man är på topp så tänker jag krypa ner i sängen per omgående, kanske finns känslan kvar i morgon då. Har nyss spelat en stund och en liten krypterad dagboksanteckning i notform blev det idag också. Den behöver nog också mogna till i morgon.

GODNATT med er!

Den grå vardagen är här…

Ja, så är det då dags att ”peta på remmen” igen efter en vällbehövlig julledighet. Dagen bjuder en hel del uppdrag och det är lika bra att sätta fart på en gång. Det blir roligt att träffa alla barnen igen, men så här första dagen brukar det vara lite bökigt, innan man kommer in i alla rutiner igen. Överhuvudtaget är barnen livligare på måndagar än resten av veckan, det har vi märkt rätt klart, vad det nu kan bero på.

Temperaturen just nu ligger på –22,3 och man får väl vara tacksam för det lilla. Det är i alla fall betydligt bättre än vad det varit de senaste dagarna. För säkerhets skull ska jag nog ta med mig en extra tröja till jobbet, för där är det rätt kallt av alla fläktar som står på, hade bara 14 grader inne en av de sista dagarna före jul och det är lite väl lite även om jag inte är särskilt frusen av mig. Då hade det blivit något fel på värmen, men nu får vi verkligen hoppas att det fungerar som det ska, eftersom det också är betydligt kallare ute.

Igår kväll trotsade jag kylan och drog först till stan en vända, mitt på dagen och sen till Floda på kvällen för att lätta upp livet lite med musikens hjälp. Det var roligt att träffa spelkompisarna igen, vi har ju också haft juluppehåll, så det var ett bra tag sen och det var riktigt bra uppslutning trots den stränga kylan. En hel del roliga saker är på gång också, så det blir en intressant vår. Nu måste vi snabbt som ögat sätta ihop ett program och börja med hårdkörning, det tycker jag om! Det är mycket bättre att ha något rejält att öva till än att bara köra på i gamla banor. Alla kan lyfta sig lite, lite grann om man har något att kämpa för.

Men som vanligt får man ta en dag i taget och nu väntar den här på att upplevas.

Ännu en kall dag

Med risk för att vara tjatig vill jag även idag gnälla lite på rådande temperaturvärde, en titt alldeles nyss visade –28 och elmätaren snurrar som besatt. Såna här dagar är det inte roligt att ha direktverkande el som enda värmekälla, den saken är säker. Och ändå får jag ju vara glad just att elmätaren snurrar på och strömmen levereras troget. Skulle det bli strömavbrott kan man ju verkligen sätta sig och gråta. Men ta i trä, ännu har det fungerat utan några problem. Med stort intresse har jag kollat väderprognoser för de närmaste dagarna och det ser faktiskt ut som om det skulle lätta lite på temperaturfronten från och med i morgon och det tackar jag allra ödmjukast för. Inte en dag för snart faktiskt. Nu räcker det och blir över.

Igår var jag bortbjuden till några kompisar som har stuga här och då åt jag faktiskt årets första semla. Smaskens! Damen i huset hade varit till Vansbro och råkat slinka in på Håkanssons konditori, vilket ju var en väldig tur för mig! Lite vårkänslor fick man faktiskt av påminnelsen att vi ändå går mot påsk. Och har vi väl kommit till påsk så går det ju an. Då är våren här. Så här från insidan är det ju fantastiskt vackert ute nu. När solen lyser på alla snöiga träd så det glittrar i rimfrosten är det nästan magiskt, men den känslan går liksom över när man kommer ut, påpälsad som en michelingubbe. Nej, Kung Vinter och farbror Rimfrost, varför inte ta semester nu. Kalla in gumman Tö som semestervikarie, för nu längtar jag till takdropp och töväder.

Melodikrysset nr 1

Kylan håller i sig, vill inte släppa taget och nu börjar åtminstone jag tröttna ordentligt på den. Allt blir så bökigt och omständigt. Bilarna stånkar och protesterar och det blir ett helt företag att ta sig från ett ställe till ett annat. Men man piggnar i alla fall till när man kommer ut, den saken är klar.

Som vanligt när det är lördag är det melodikryssdax. Idag var mitt enda sällskap ett antal djur, en tekopp och rostat bröd med getost och ingefärsmarmelad. Inte det sämsta sällskapet precis, men om man skulle behövt hjälp och stöd var sällskapet kanske inte det bästa. Ja hundarna ville gärna hjälpa till att äta upp mina smörgåsar förstås, men för övrigt  hade jag inte mycket hjälp. Tur då att krysset var så väldigt lätt idag. Behövde bara ta ett enda snack med Mr Google och egentligen borde jag inte behövt det heller, eftersom jag faktiskt såg avsnittet av På spåret där Markus Krunegård var med. Men han fastnade tydligen inte direkt i mitt medvetande, inget ont om honom, men kanske inte helt min stil. Förmodligen sörjer han inte nämnvärt över detta faktum heller, riktar sig nog mot lite yngre målgrupper skulle jag tro.

Så här fick jag till det med dagens melodikryss som har nr 1:

L1 Kurt, V2 Om, L3 Miss, V4 Markus, L4 Magistern, L5 Rhudin, L6 Stanley, L7 Af, V8 Gnutta-Flax, V9 Stinsen, L10 Sten, L11 När, V12 Li, V13 En, V14 Herreys.

Faktiskt har jag redan postat iväg min lösning, jag brukar glömma det. Men det viktigaste för mig är själva lösandet, resten är det inte så noga med.

MINNEN….

Idag har jag knappt varit utanför stugan. Kallt som sjutton och massor av “måsten” som ska göras och det kan ju passa bra en sån här dag.

Fick något roligt med posten, en inbjudan till klassfest. Något företag som specialiserat sig på klassfester hade bokat in ett datum och så fick man anmäla sig genom att betala in en summa, som väl var överkomlig. Tyvärr tror jag inte att det lockar så många av mina forna klasskamrater, men jag ska nog i alla fall kolla lite. Man kunde visst gå in via någon hemsida och kolla läget där. Hur som helst så var det roligt med en påminnelse.

Vi hade klassträff efter tio år och det var jättekul. Det var några i klassen som fixat allt och vi höll till i en sommarstuga. Då bestämde vi att ses vart femte år igen, men inte har det blivit något med den saken. Livet har liksom kommit emellan och ingen har haft tid att ta itu med något sånt här, men efter trettio år är det kanske dags för ett nytt försök. Det skulle verkligen vara roligt att träffa alla igen. Nu har det ju hänt en hel del med våra liv och de grå tinningarnas charm har börjat inträda. Det som är synd är att det är så svårt att få alla att komma. En del har man ju inte sett sen examensdagen och det skulle ju vara jättekul att få möta alla igen. Jag får ta mig i kragen och göra en insats genom att prata med några av dem som jag har kontakt med, så får vi se vart det leder.

Välanvända vackra vantar

En kompis glömde sina vantar i min bil här om dagen. Det var mörkt när vi kom hem och ingen av oss såg dem fast vi letade. Det var inte så noga, sa kompisen, de är gamla och håliga. När dagsljuset kom fanns vantarna där och visst var de väl använda och rejält slitna men också så otroligt vackra. Jag tycker just slitaget gör dem ännu vackrare.

Precis likadant är det med med människor. Barn är ju underbara, mjuka och lena med slätt skinn. Men visst finns det en särskild skönhet i en människa som levt i många år också. Vantarnas garn slits och blir tunnare och tunnare. Så småningom börjar det bli små hål som undan för undan blir allt större och till slut har de tjänat ut.

Likadant med oss. Livets äventyr har format om det lilla barnet och med årens lopp får huden först små erfarenhetsveck som så småningom blir till allt djupare rynkor och håret blir som garnet allt tunnare och gråare…. Ja, ni vet ju själva. Vi kämpar emot med hårfärg, hudsalvor och allt vad vi kan hitta på, men till slut är det ändå ett faktum, vi kommer alla till en dag när vi tjänat ut och nya vantar och nya människor får ta vid. Det är livets gång.

Men fortfarande har vi turen att få vara med ett tag till. Fortfarande kan vi älska och älskas, så ta vara på den gåvan och ta ingenting för givet. Och skjut inte upp allt till morgondagen….

Årets kallaste dag.

Det är en ny dag på gång och två saker jag omedelbart måste kolla är hur det gått för småkronorna och hur kallt det är ute. När jag tittade på termometern visade den –29,1 grader. Säkert blir det ytterligare några grader precis i gryningen, så nu är det täckbyxor på rätt omgående, för att stoppa i motorvärmaren. Den behöver nog sitta i en bra stund en sån här dag och har man djur måste man ut i kylan oavsett väder och vind. Helst skulle jag stanna inne hela dagen, men det alternativet finns inte, bara att ge sig iväg ut.

Småkronorna skötte sig utmärkt och bärgade bronset utan problem. Hela 11-4 blev resultatet, så matchen lär inte precis varit gastkramande av spänning. Bra att de kunde ladda om efter den oturliga matchen mot USA och visa Schweiz var skåpet skulle stå. Det blir spännande att följa utvecklingen av dessa unga spelare. Säkert kommer vi att möta många av dem i riktiga landslaget så småningom.

Idag är det trettondagen och egentligen är väl julen slut i och med det. Yngsta barnbarnet ska faktiskt på julgransplundring just i dag och det minns man ju hur kul man tyckte det var. Speciellt när tomten kom med påsen, som man verkligen hade gjort rätt för genom att energiskt skutta runt granen en bra stund innan dess. Hade man riktig tur så blev det kanske saft och bullar också. Nästan alla barn hade julgransplundring hemma hos sig och så var det också en på Folkets Hus, så en hel del dansat och sjunget blev det på den tiden. Att mammorna orkade!

En del håller julen kvar ett tag till, till 13 januari. Man brukar ju säga tjugondag Knut, då dansas julen ut. Själv har jag inte ens någon julgran att dansa ut, så här blir det ingen julgransplundring. Och julgardinerna är inte speciellt juliga, så de får nog sitta uppe ett tag till, trots allt. De har hängt med i många år och måste upp för att det ska bli jul för mig. En gammal tant har vävt dem och så har jag själv virkat spetsen.

Det var på den gamla goda tiden, när man fick något ur händerna. Minns inte när sjutton jag höll i en virkkrok eller i en stickning sist. Undrar just om jag kommer ihåg hur man gör?  Förr virkade jag dukar av alla möjliga storlekar och färger, men det var då det. Kanske skulle jag försöka mig på den konsten igen. Grytlappar brukar ju i alla fall behövas i parti och minut och nog tror jag att det finns en hel del garnnystan kvar “på lagret”, dvs i kökssoffan.

Minns den sista grytlappen jag gjorde, eller kanske jag ska säga den senaste, för att gardera mig ifall inspirationen faller på rätt som det är. Då låg jag på lasarettet i Mora och hade så långtråkigt att jag höll på att få spunk. Den grytlappen “lever” faktiskt än som ni kan se på bilden. Kanske inte något mästerverk direkt, men den bär med sig en hel del minnen och kanske just därför har den blivit lite extra milt behandlad. Men använd har den blivit genom årens lopp och tydligen var det bra kvalité på garnet eftersom den hänger med än och trots allt är i rätt bra skick. Det lönar sig att satsa på kvalitet.

Just det där med minnen är väl förresten det som gör det så speciellt med hantverk av olika slag. Man minns så många olika saker som skett i samband med tillverkandet och i en vävd trasmatta kan ju finnas en otrolig berättelse i form av minnen som väcks när man ser de olika tygerna också. Så är det i alla fall för mig, fast jag är ju lite konstig, det vet jag ju sen förut!

 

 

 

Vargavinter…..

Idag skriver vi den femte januari 2010 och 360 dagar återstår av det nya året. Ja vi har väl en hel del kvar av denna dag också för all del. Termometern visade nyss på –24,4 grader, Detta trots att konsultation av yr.no och flera liknande sidor påstår att temperaturen just nu ska ligga omkring –15. Ingen riktig ordning på den fronten alltså, även om de är enade. Jag får väl dra på mig lite paltor för att inte bli en isstaty när jag går ut och sätter i motorvärmaren.

Såna här dagar är det jobbigt att vara bil, allt är stelt och ovilligt och det känner på grejerna ordentligt. Ja, det är väl rätt jobbigt att vara människa också. Bäst vore om man kunde gå i ide några dagar och krypa fram så småningom, men det låter sig ju inte göras.

Ingen idé att gnälla heller. Egentligen har jag väl inte mycket att gnälla för när jag tänker efter, tak över huvudet har jag, varma skor och kläder finns också att tillgå liksom mat i överflöd. Tillvaron blir en smula obekväm, men det går ju alls ingen nöd på mig. Och för varje dag blir det lite, lite ljusare vilket får mig att tänka på att det snart blir vår och då kommer solen att orka värma så mycket att vi får takdropp och så börjar vår frusna natur att vakna upp ur sin dvala.

Plötsligt känns den här dagen lite lättare att ta sig igenom, bara att sätta fart!