Usch och fy, inledningen av den här dagen blev inget vidare. Nu känner jag att gårdagens ihärdiga huvudvärk försöker ta plats även idag, hade hoppats slippa det sällskapet idag.
Jag hade lämnat min bil på verkstad för nu är det återigen besiktningstider och eftersom jag tappat bort mitt trollspö, får jag förlita mig på traditionella metoder i stället för magiska underverk. En snäll och hjälpsam granne hämtade mig vid verkstaden och när vi kommer hem igen ser vi en bil och en främmande man som kommer gående. Det visar sig att han kört på en katt här utanför och nu undrar han förstås var ägaren kan finnas.
I en sekund känner jag en stor tacksamhet att min egen Måns-Ove numera har sina jaktmarker tillsammans med Sankte Per, men den känslan försvinner snabbt och så tänker jag ju på den här stackars katten och hur ledsen hans ägarinna ska bli. Ledsen blir ju jag också fast det inte är min katt. Eftersom alla känner alla här så tror jag mig veta vems katten är, så jag ringer hennes son som kommer för inspektera tragedin och också få ta tag i den tunga uppgiften att berätta den hemska nyheten. Stackars, stackars den här dagen blir inte så bra för någon av dem.
Vila i frid lilla kisse.
Som Kattmor svider det i hjärtat!