Pust, stön och stånk…. Den här dagen blev inte riktigt bra, sett ur min synvinkel i alla fall. Hade jag en egen tidsmaskin skulle jag snabbt som ögat snurra tillbaka tiden, kanske skulle den bli bättre om man kunde börja om från början. Jag tror jag ska försöka uppfinna en sån där maskin, den skulle jag kunna ha användning av rätt ofta, för det händer ju titt som tätt att det inte riktigt blir som jag vill att det ska bli.
Men nu har jag ingen tidsmaskin och verkligheten är som den är, bara att finna sig i. Det är inte så mycket att göra åt den saken och som jag själv brukar säga “det finns alltid någon som har det mycket värre”. Och sen brukar jag klämma till med att “man får inte mer prövningar än man klarar av”, och det har ju stämt hittills, säkert stämmer det den här gången också, men just nu kan jag bara konstatera att jag inte känner nämnvärt för att pröva var den gränsen går. I alla fall inte idag, nu vill jag inte att det händer mera idag.
Varken jag eller min plånbok orkar med flera äventyr just nu, vi känner oss båda rätt tomma och innehållslösa för tillfället. Men vi kommer väl igen, bara vi få hämta oss lite. Ibland behöver man tycka lite synd om sig själv, men bara ett kort tag, annars kan man fastna i sin självömkan och det är sällan lyckat.
Nu ska jag försöka hitta ny energi för att orka möta morgondagen, ett helt nytt oskrivet blad i mitt liv. Det är bara att ta nya tag och komma igen med förnyad kraft.
Ibland tror man ju inte ens själv på de där “tröstens ord” som du beskriver. Man måste få dra till med en rejäl svordom också när det känns som värst. Det hjälper inte ett dugg att göra det, men att få ett utbrott då och då lättar på trycket! (Se bara på Eyafjallajökull)
För övrigt var det länge sedan vi sågs!