Ja, nu har en vecka försvunnit igen och en ny har precis börjat. Undrar just hur länge man får ha det så här? Tiden rullar på och jag bara hänger med efter bästa förmåga. Mestadels av tiden lever jag i drömmarnas värld och låter det som sker ske, förmodligen är det hög tid att skärpa till sig och ta tag i verkligheten. Det vore för hemskt att vakna upp en dag och upptäcka att jag bara slösat bort livet.
Visst har jag uträttat en del under de här 51 åren jag hittills varit med, men det finns ju ännu en massa som pockar på och som vore spännande att uppleva. Just nu känns det som om jag inte hinner någonting mera än att springa på och göra det allra nödvändigaste för att min tillvaro inte ska ramla ihop fullständigt och så vill jag ju inte ha det.
Nej, åter igen är det dags att försöka komma ikapp sig själv och fundera över vad meningen med livet egentligen är. Varför pratar man inte om det med sina vänner? För det mesta hinner man inte prata med sina vänner överhuvudtaget! Alla springer på i sitt ekorrhjul och har fullt upp. Vi vinkar åt varandra genom bilrutan när vi möts, eller utbyter några artighetsfraser om vi händelsevis skulle råka springa ihop någonstans, men vi har inte tid och ork till att riktigt lyssna på varandra. Det är väl mycket viktigare att ta sig tid för varandra än att oja sig över att det är för varmt eller för kallt eller för regnigt. Väderleken kan vi ju ändå inte påverka. Eller så är det just därför, då slipper vi ta ansvar och kan skylla på någon/något annat. När det gäller hur vi själva vill ha det, så försöker vi nog också skylla på en massa omständigheter för att vi ska slippa ta tag i situationer som vi egentligen vet att vi måste ta itu med. Det är för jobbigt, enklast att driva med och låta allt bli som det bli. Eller hur?
