Morgonsolen möter mig när jag blickar ut genom mitt fönster, vanligtvis gör det mig glad att mötas av en sån syn, men inte idag. Kroppen värker och hjärtat känns tungt, kan det verkligen vara min kropp det här? Inte ser den ut som jag vill och inte känns den alls som den ska. Mera troligt att den tillhör en 85-åring som jobbat hela sitt liv i skogen och slitit och släpat. Just idag överväger den om det är dags att gå av, helt enkelt brista mitt itu.
Det vore skönt att få ge upp, bara lägga sig ner och svepa in sig i en filt vävd av besvikelser, strunta i alltihop. Jag gjorde det igår, en liten stund, sen funkar ju inte det. Eller jag funkar inte så i alla fall. Jag vet ju varför min kropp protesterar och jag vet att den har rätt. Det här håller inte längre, jag måste göra vissa förändringar i mitt liv, men det är ju så svårt. Fast det är en dålig ursäkt.
Ja, nu är beslutet fattat, igen. Kanske klarar jag det den här gången, man får aldrig ge upp.
