Melodikrysset v.44

Lördag idag då, fast ändå söndag! Det är Alla helgons dag och jag har satt mig i bilen för att förflytta mig till Grythyttan och Hjulsjö. Melodikrysset får alltså lösas i bilen dag. Det är svårt att anteckna och hålla koll på allt när man är själv, men till slut så är krysset ändå löst.

Här kommer min lösning:

V1 CIRKUSPRINSESSAN, L1 CARL-ANTON, L2 RIDER, L3 SAXOFON, L4 RUT, V5 REDNEX, V6 TRE, V7 ROLF, V8 VISAN, V9 NU, L10 ORSA, V11 KNIVEN, V12 ORSA, L13 AV, V14 SVART

http://www.youtube.com/watch?v=dLCvYaleJ_A

 

En härlig dag…

Jag är så glad i dag Har fått ytterligare en natt med ordentlig sömn och känner att krafterna håller på att återvända. Kortisonsprutan i kombination med de nya värktabletterna tycks ha gjort susen. Det är så skönt att slippa  den erbarmliga värk som varit min följeslagare under allt för lång tid. Nu känner jag att det är hopp om livet igen! Tidigare har all energi gått åt till att hålla sig upprätt och utföra de sysslor som måste göras, sen har det inte funnits ork till något mer.

I kväll ska jag och några vänner gå på Järnarevn,efteråt blir det smörgåstårta. Det ska bli riktigt roligt, revyn brukar alltid vara jättebra. Jag gillar den här sortens revy, en del musik, men mest riktig buskis och så att det är på dialekt. Helga från Digerli’a är ju favoriten förstås. Hon är helt enkelt outstanding! Jag fattar inte att de kan hålla sig för skratt själva! Jag skulle inte få fram ett enda ord, för jag skulle skratta så in i bängen… Det måste ju vara jättekul att vara med i ett sånt här gäng. Fast massor av hårt arbete också parallellt med allt annat som ska skötas här i livet. Vilken tur för oss andra att de medverkande orkar!

Bankrån i lilla Vansbro.

Igår var det lite rörigt i  Vansbro. Jag skulle till doktorn på eftermiddagen och som vanligt var det stressigt värre för att jag skulle hinna. När jag kommer susande i full fart, förstås i sista sekund, upptäcker jag en polisbil i korsningen där jag ska svänga ut på riksvägen. Ni vet kanske hur man reagerar, oj oj oj, har jag nu säkerhetsbältet på och hur fort kör jag egentligen, är bilen besiktigad och allt vad som far genom huvudet. Jag kikar lite oroligt i backspegeln för att se om de kommer efter mig, men nej då, det är lugnt.

Ute på 71:an där jag ska svänga av mot Moravägen och DLM som är mitt mål upptäcker jag ännu en polisbil och ser att en kö bildas när konstaplarna kontrollerar alla bilarna. Jaha, nu är det alkoholtest och hastighetskontroll tänker jag och far vidare. Efter ca en timme är jag så på väg åt andra hållet och upptäcker att polisbilen fortfarande är kvar ute på riksvägen, men jag ska ju i alla fall inte ditåt och så jag tänker inte mer på det, förr än jag passerar Swedbank och upptäcker ytterligare polisbilar och avspärrningar. Då förstår jag ju att det inte är någon vanlig trafikrazzia som är på gång, utan att det hänt helt andra saker.

Det är svårt att riktigt få en sån här sak att gå in i medvetandet, känns rätt overkligt och jag tänker på de stackars tjänstemännen som befunnit sig på banken. Det är nog rätt hemskt att vara med om en sån här sak. Jag vet ju hur dåligt jag mådde när jag blev påkörd av en påverkad person, det kommer efter när tankarna börjar rulla och man tänker på vad som kunde hänt. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde lita på att mina medtrafikanter verkligen höll sig på sin sida av vägen. Säkert blir det liknande associationer för bankpersonalen. Varje gång dörren öppnas och någon kommer in kommer hjärtat att banka lite hårdare och deras blickar nogsamt studera den inkommande. Förhoppningsvis ska de aldrig mera behöva gå igenom en sån här sak, men det är en sak att konstatera det, en helt annan att tro på det också.

Så vitt jag vet är rånaren fortfarande på fri fot och en röd cykel enda ledtråden. Det blir inget lätt uppdrag för polisen att hitta cyklisten, men kanske har de mer att gå på än de släppt ut till allmänheten. Vi får hoppas det.  

Till minne av dem som drabbats av bröstcancer.

 

Detta är det finaste bröstcancer e-mail jag någonsin fått...     En liten önskan: Allt du behöver göra är att hålla mailet i cirkulation! Det enda du ombeds göra, är att skicka detta mailet vidare, även om det bara är till en person. Detta är till minne av alla dem som drabbats av bröstcancer.   Ett stearinljus förlorar ingenting av att ge eld till ett annat ljus. Håll detta ljuset brinnande!!

Sopsortering

Igår hade jag tänkt att gå på det informationsmöte som kommunen ordnade om hur vi ska ”fara” nu när vi ska få nya soprutiner. Men det blev inget med den saken, jag orkade inte helt enkelt. Var totalt slut och inte bara kroppen värkte utan huvudet gjorde sig påmint också.

En grön och en brun tunna har parkerats nere vid ”stora” vägen. En påklistrad lapp informerar myndigt om att just här där jag hittar tunnan ska den också bo i fortsättningen om jag vill ha den tömd. Ja, för all del, det är väl ok för mig, men jag undrar vad den stackars plogbilsföraren tycker om att kryssa mellan soptunnor i långa rader.

Inuti den bruna lär visst finnas ytterligare information som jag pliktskyldigast bör ta mig igenom. Och visst, jag ska, så småningom. Det kan väl ändå inte vara så himla märkvärdigt kan jag tro, utan jag ska klara av det här likväl som resten av befolkningen. Men det vore ju bra att få svar på när vi ska börja använda de här tunnorna istället för den i har idag och lite intressant tycker jag väl också att det ska bli att höra vad kalaset kommer att kosta. Fast det har de visst inte bestämt än, eller så vågar de väl inte tala om det. En sak i taget… Men det blir nog bra till slut, vi måste ju vara rädda om vår natur, och så måste ju soptunnorna som köpts in för länge sen komma till användning också.

Musikens magiska kraft…

En aning förundrad är jag idag. Gårdagen bjöd på den vanliga molande värken med knivshuggsliknande variationer. Tänkte inte alls åka och spela med spelmanslaget på kvällen, trodde inte det skulle funka för det är svårt att hitta energi och inspiration när hela ens väsen är upptagen av mindre trevliga sysselsättningar. Hur som helst så blev det som det ofta blir för mig, alltså inte som jag tänkt och till slut hamnade jag ändå hos mina spelkompisar. Inte hela kvällen, men ändock ett par timmar och på vägen hem upptäcker jag att jag inte känt av värken ett enda dugg. Den var mitt sällskap när jag anlände, men vart den tagit vägen under dessa timmar har jag ingen aning om. Puts väck var den i alla fall och jag kan inte säga att jag var ledsen för det. Antar att den kommer smygande tillbaka, rätt som det är så är den här igen, men jag är då glad att den lämnat mig en liten stund i alla fall.

Vad kan sånt bero på? Det sägs ju att musik har en läkande kraft och nog är jag böjd att hålla med. Nog är det så för mig att musiken är en väldigt viktig ingrediens, det har det alltid varit. När jag var liten var jag väldigt åksjuk och vi hade rätt långt till alla släktingar. Åksjukepiller hade ingen effekt alls och vi försökte med allehanda knep, men det enda som hjälpte var att sjunga och sjunga, så sjöng gjorde vi hela familjen från det vi satte oss i bilen tills vi kom fram till vårt resmål. Utom brorsan då, han var väl försjunken i en Kalle Anka tidning eller något liknande. Fast säkert har övriga familjens sångstunder satt avtryck i hans musiksinne också. Han är då en hejare på att spela grammofon och har samlat på sig många skivor under årens lopp. Ja, nu för tiden får man ju inte säga grammofon, då visar man hur omodern man är. Fast jag säger grammofon ändå jag!

En annan faktor som säkert påverkar ens sinne är väl att umgås med människor man tycker om och som fyller på en. Det fick jag ju liksom på köpet i går, för jag gillar ju mina kompisar i spelmanslaget också. Det är ju inte bara spelningen som är viktig utan också gemenskapen, att man är en i gänget och just i spelmanskretsar är det ju speciellt roligt att man kan umgås och ha så mycket gemensamt oavsett ålder. Tänk så mycket jag har lärt mig av ”mina gubbar”. Och jag som aldrig skulle spela fiol! Det sa jag helt bestämt när musikskolan försökte lotsa mig in på den banan. Nog är det tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig, för det är länge sen jag mådde så gott som i går när jag vände kosan hemåt igen.