Nu är avslutningen av året och nosar oss i bakhasorna, jag sörjer inte nämnvärt för den saken, tycker mest det ska bli skönt att lämna 2010 bakom mig. Mycket gnäll har det blivit från mitt tangentbord den senaste tiden, det gagnar ingen, varken mig eller er som råkar halka in i mitt svammel. Man vill väl bli uppiggad och inte deprimerad om man läser på andras bloggar. Förvisso finns det en del som sitter och gottar sig åt andras olycka också, fast så mycket gott kommer det nog ändå inte ut av den saken heller.
Nej, mycket vedermödor har det blivit, just nu känns det som om hela året varit tungt och eländigt, men så är det ju inte, om jag bara orkar hänga bort min martyrmantel en stund, så finns många fina stunder att glädjas åt också. Det vet jag, men just för stunden så är jag mest fast i frosserier av det mellankoliska slaget, detta trots att jag vet att det är helt förkastligt. Jag tror ju nämligen stenhårt på att du får mer av det du tänker på, och då är man väldigt dum som låter hjärnkontoret snöa in på en massa sorger och besvikelser, eller hur? Då får man bara mer av det slaget, det är jag ju själv ett levande bevis på just i denna stund. Men att veta är en sak, att göra en helt annan.
Det får bli något att raskt ta itu med när det nya året börjar. Inte för att jag egentligen är så mycket för nyårslöften, men försöka duger ju. Faktum är ändå att det är lättare att förändra sig och börja något nytt när man liksom får ett nytt oskrivet ark framför sig. Tror jag… Det är väl bara tokerier egenligen, för varje dag är ju ny och blir vad du gör den till. Men ändå… jag kan väl i alla fall försöka lura mig själv att tro att det ska vara lättare för mig när jag får ett helt nytt år och kan lämna en massa tråkigheter bakom mig, sen får vi se hur lättlurad jag är då!
I alla fall har jag rensat avloppet i köket i morse, ”Bra kärring reder sig själv”, det är ett valspråk jag brukar använda allt emellanåt. Nöden har ingen lag, så sällan det finns någon karl att tillgå när man skulle behöva en! Nu är det väl så att varken karlar eller fruntimmer är särskilt förtjusta i att rensa avlopp, men det måste ju göras, och nu är det gjort. Lite symboliskt tänkte jag att det var alla mina vedermödor som jag spolade bort tillsammans med all annan skit som samlats, och det kändes faktiskt lite bättre när arbetet var utfört. Vattnet rinner nu som en porlande vårbäck, förhoppningsvis kan jag också släppa min besvikelse över att inte allt blivit som jag tänkt och låta livslusten börja pulsera igen. Tyvärr är jag inte riktigt där ännu, men jag är smärtsamt medveten om att det är upp till mig om jag vill slösa bort livet på grubblerier och saker som jag inte kan påverka, eller försöka se framåt och hitta nya saker som fyller mig med glädje. Egentligen ett väldigt lätt val, åtminstone när man ser det så här framför sig, men varför är de enklaste och mest självklara sakerna de svåraste att få till?
Dagen idag bjuder på ännu en Leksandsfärd med ett nytt besök hos veterinären, den här gången är besöket planerat och jag ska se till att kamma mig och allt sånt där som man bör göra när man ska vistas med andra människor. Herr Katt är nu alldeles väldigt pigg och glad igen och det gör också mig lycklig.
Jag ska också hälsa på Clas Ohlson, men det blir en kort visit,vi har ju nyss träffats, så vi har inte så mycket att dividera om den här gången. Troligen blir det också ett besök på ”glasbanken” i Djurås, det ska vara portvin till osten på vår nyårsmeny, så min uppgift blir att inhandla det. Förhoppningsvis finns det bara en sort hemma så valet blir lätt, för mina kunskaper inom detta område är starkt begränsade. Kollade som hastigast med herr Google, som brukar ha kläm på det mesta. Hittade bl a en artikel som förkunnade att ”osten får vinet att sjunga”, återstår väl att se om det stämmer. Dricker vi nog mycket så kommer väl i alla fall vi att sjunga skulle jag tro, vilket påminner mig om att jag väl också borde fixa lite texter till bordsvisor, så jag slipper sjunga alldeles själv. Fixas ska också tjälknölen, så den är i ordning. Den har blivit en följetong på våra nyårssupéer, har hängt med i åratal, men varför ändra på ett vinnande koncept?
Nej, nu får jag väl ge mig i mitt tangenbordspladdrande och göra någon nytta istället. Inte har jag ätit frukost heller, fast jag varit uppe sen före fem. Min mage klagar högljutt sin nöd och undrar hur i allsin dar jag tänkt mig att det här ska bli… Frukostintag nästa!
I alla fall skulle Eva, min altkollega vara ”riktig” solist på några av de låtar vi skulle framföra, vilket lämnade mig att helt ensam försöka fylla upp altstämman i jämn nivå med fyra sopraner, två tenorer och två basar. Då får man inte ligga på latsidan minsann, utan det gäller att få sångrösten att bortse från att det är arla morgonstund och plocka fram magstöd och allt vad det heter. Inte min starka sida om jag ska vara ärlig, kommer för det mesta på en bit in i låten att håhåjaja, nu har jag ju glömt allt det där igen… och så får jag skärpa till mig. Nu fick jag lov att vara skärpt redan från början och det var väl bra i sig. I alla fall gick det riktigt bra och upprymd och stärkt av detta hastade jag vidare till nästa julotta (i Lindesnäs) som började 7.30. Hann precis dit, med kantor och präst i bakhasorna och så fick jag ännu en portion med Guds ord serverat till min lekamen. Måhända skulle Gud Fader själv föredra att jag spred ut mina besök lite mera proportionerligt under året, men han tycker säkert att det här är bättre än inget i alla fall. På denna julotta var jag bara vanlig besökare och här fick vi också njuta skönsång av gruppen Bennesser, för dagen en aning förstärkta. Vilka duktiga ungdomar, rent och njutbart framförde de en hel bukett av julens vackra sånger.
