Ingen bra dag…

Vilken jäkla dag, önskar att jag aldrig vaknat, känns som om det var den värsta dagen i världshistorien, fast det är väl rätt överdrivet antar jag.

Inte mycket har blivit som jag ville, men nu har jag snart tagit mig igenom den här dagen, även om jag känner mig som en zoombie. Förmodligen vaknar jag upp i morgon och har en ny dag att ta itu med också. Det är ju så det är, när det känns riktigt jäkligt får man koncentrera sig på en liten bit i taget, så ger sig väl det andra allt eftersom och som man säger: det som inte dödar, det härdar. Nog borde jag vara härdad så det räcker vid det här laget, fast det känns inte så just nu.

Nåväl, jag brukar ju alltid tjata om att det finns en mening med allt, och det gör det säkert. Tids nog förstår jag väl varför man måste gå igenom såna här dagar också. Man får vackert ta det som det blir…

Nattsudd…

Somnade gott igår, men vaknade igen mitt i natten, och nu är det omöjligt att somna om verkar det som. Mår inte så vidare bra, får väl betala för mitt ”dåliga leverne”, kroppen värker och den senaste dagarna har varit ett steg tillbaka i min hälsostatus. Nu har visst magen börjar visst få nog av mitt värkpillerknaprande också, för den bjuder på molande magkatarr, eller om det möjligen är ett gallstensanfall i antågande. Ja, det lär väl visa sig med tiden. Tankarna gnager också…

Ingen annan tycks vara vaken, inte ens hundar och katter här i min boning orkar hålla mig sällskap. De tittade sömnigt och undrande upp, men nöjde sig med det, just nu tycks John Blunds sällskap vara mera attraktivt än mattes. Herr Hund snarkar ljudligt och demonstrativt, budskapet är kort och koncist: nu ska man sova! Ingen vaken på fejan och inget nytt mail att läsa heller, så jag känner mig ensam och övergiven….

Nåväl, några kamrater lär jag väl få när morgonen randas och vanligt folk vaknar till liv igen. Undrar om jag ska göra ett försök med lite varm choklad, det brukar vara ett bra sömnpiller. Försöka duger…

Ja må de leva….

Oj vilken lång dag det varit. Trött är jag, fast ändå rätt belåten. Vi har firat lite extra i kväll med spelmanslaget för vi hade en hel hög med jubilarer: 2×80, 1×75, 1×65, 1×60 och 1 x55år. Vi inledde kvällen med glögg och pepparkaka med mögelost på. Sen spelade vi ett tag innan det var dags för smörgåstårta och öl/cider. Lite kaffe på det och så var vi rätt belåtna. Extra roligt var det att vår äldste medlem var på plats och han var riktigt pigg och glad. Han påminde mig om att jag lovat komma och hälsa på honom, och nu har jag sagt att jag kommer någon eftermiddag under jullovet. Hoppas bara jag kan hålla mitt löfte.

Nu tror jag faktiskt att jag ska knyta ihop säcken för idag. Med bara fyra timmars sömn i natt börjar jag bli lite långsam i tankeverksamheten. Lika bra att stänga av den här burken och sova så rättar det väl till sig under morgondagen. Natti!

Fullt upp – hela helgen…

Tänk att det är morgon nu igen! Den här helgen har minsann gått fort. Tyvärr har jag varit tvungen att vakna av väckarklockan både lördag och söndag, sorgligt men sant. Inte mycket vila här inte. Gårdagen bjöd bl a på dansuppvisning i Djurås, full fart hela tiden. Två föreställningar hann de unga dansarna med på ett Disneytema. Jag hade tänkt hinna till första föreställningen (kl. 12), men det blev för tight, så först kl. 13 bänkade jag mig i Lindberghallen. Sen var det bråttom hem eftersom jag i ett svagt ögonblick blivit övertalad att vara chaffis till Stora Björn och Larz Kristerz, och före dess skulle det intas mat på Stationsgatan 1. Redan kl. 19 skulle vårt sällskap sitta vid dukat bord och det gjorde vi också. En hel del andra hade kommit på samma idé, så det var rätt fullt och det tog en evinnerlig tid att få den dyra maten. En tröst är att den var mycket god och vällagad. Lite struligt blev det också, med några förväxlingar, så som plåster på såren erbjöds vi gratis efterrätt och kaffe, vilket vi tacksamt tog emot. Jag klämde till med något som hetter Lingon semifreddo eller något liknande. Inte vet jag vart lingonen tagit vägen, men det var hur som helst gott, och alla var vi mätta när vi knallade över för att höra på de välbekanta älvdalingarna på andra sidan järnvägen.

Till min egen förvåning lyckades jag faktiskt stuffa runt på dansgolvet flera gånger. Naturligtvis preparerad av värktabletter, och inte var väl högerbenet helt med på noterna alla gånger, men ändå. Jag trodde inte att jag skulle kunna ta ett enda steg, så det var trots allt en framgång. Jag älskar att dansa, men gör det allt för sällan nu för tiden. Garderade mig med ny värktablett innan sänggående, för att tordas vakna upp idag, men än så länge sitter jag ihop!

Nu måste jag sätta fart, de vanliga morgonrutinerna med djuren finns ju varje dag och så ska jag dessutom förbereda lite inför kvällens sammankomst med spelmanslaget. Vi tänkte ha lite extra festligt i kväll, innan vi tar julledigt. Det är väl i tidigaste laget, men det är så mycket annat på de återstående helgerna, så det får bli så i år.

Skyltsöndag är det också här i byn, inget som intresserar mig så väldigt nu när man inte längre har barn som ska ner och träffa tomten för att få sin obligatoriska godispåse, men en liten vända ner för ett ostinköp blir det nog ändå. Ostvagnen från Leksand brukar komma hit, och där brukar kön ringla lång av ortsbor som är sugna på en ostbit och hennes prinskorv, som är väldigt populär. Alla har bråttom dit, för att inte riskera att korvarna tar slut.

Sen blir det som sagt spelning en stund till kvällen. Medelåldern börjar bli rätt hög i laget, och flera är lite halvjusterade och ska ha hämtning för att ta sig ner till vår sammankomst, men det är ju så trevligt om så många som möjligt kan vara med till en stunds samvaro, så det får vi försöka lösa. Jag fixar marktjänsten och en annan tjej får agera taxichaufför och samla ihop våra ”gamlingar”.

Nej, nu duger inte det här. Dags att sätta högsta fart om den här dagen ska ”gå ihop sig”.

Livet är en gåta…

Så har man i alla fall vilat huvudet mot kudden i några timmar. Vaknade tidigt, som vanligt, har allt för mycket som far runt i skallen, måste väl försöka göra en städning där inne också, men hur ska det gå till måntro? Någon slags omprogramering är väl lämplig, men hur får man bort just de tankar som ska bort när de hakar sig fast med näbbar och klor och rullar om och om igen? Den där Jante, han gör ett bra jobb minsann. Jag börjar bli rätt trött på honom ska jag säga.

Tänkt om det bara vore att skriva ner sina tankar på datorn, trycka på delete och så var allt borta. Men så lätt är det minsann inte, tyvärr. Det finns människor som fungerar så,  men så enkelt är det inte för mig. Fast vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Har jag tagit mig så här långt så hankar jag mig väl fram en bit till. Det finns ju faktiskt oändligt mycket att vara glad åt också. Barnbarnen t ex. idag ska jag åka till Djurås och se på lilla fröken när hon är med och dansar. Det ska bli roligt. Synd bara att jag alltid ska ha så bråttom, det är så mycket som sak fixat på de få lediga stunder som är, så det känns som om tiden inte räcker till.

Det är väl just det jag måste lära mig, att använda tiden rätt och att tänka på rätt saker. Leva i nuet,det brukar jag ju tjata om, lätt att säga men inte alltid lätt att göra. Fast det borde vara lätt, det är ju det enda som finns. Vad hjälper det att haka fast i det som varit, den tiden kommer aldrig igen, och ingen av oss vet om vi finns kvar tills nästa dag gryr.

Lite extra dyster är jag nog pga vetskapen om att igår lämnade två alldeles för unga människor det här livet, en trafikolycka och så finns de inte längre här ibland oss. Nyss dog en 22åring i en annan olycka. Jag kände dem inte, men det var bekantas bekanta och just när så unga människor får lämna jordelivet alldeles för tidigt känns det så meningslöst och tungt. Samtidigt ligger andra som paket år ut och år in, varför får inte de sluta sina dagar och vandra vidare upp till himmelen? Ja, det här är ju frågor som i alla fall inte jag hittar svaren på. Någon mening måste det ju finnas, fast nog är det svårt att se den ibland.

Och så sitter jag här och gnäller som egentligen har allt jag kan önska mig, för vad skulle kunna vara värdefullare än mina barn och barnbarn? Nej, nu får jag skärpa mig och ta itu med den här dagen också. Programmet är mer än fullt, så det här duger inte. Dags för frukost.

Å så blev det fredag…

Snart är det slut på den här dagen också. Kristinehamnsvändan blev inställd,  och det är jag inte särskilt besviken för. Däremot tycker jag det är synd om dottern som skulle mött mig, för hon har legat hela dagen i migrän, så hon är inte farbar. Hur vi nu löser det som var anledningen till vår resa vet jag inte, men det får väl bli som det blir. Nöden har ingen lag, så är det ju kort och gott.

I alla fall hinner jag nu enkelt med Björboturen. Mormor har letat i sina gömmor och hittat lite utrustning som behövs till morgondagens dansuppvisning, det ska bli kul att se vad de hittat på den här gången. Bäst att jag ger mig iväg nu då, så allt blir i ordning, i morgon blir det nog bråttom ändå har jag på känn.

Ooojjjjj….

Jäspaltars så trött jag är!!!

Vilken dag det varit idag, for hemifrån vid 7.30 och har precis nyss kommit hem igen. Har bl a varit till Vansbro två gånger idag, det är allt lite väl tätt på given det, men så blir det ibland. I morse var jag dit och besökte sjukgymnasten, glatt kan jag konstatera att det går framåt. Något bättre styrka i benet, men fortfarande ingen knäreflex, men ändå, det går åt rätt håll. Utom möjligen med armen då, som tyvärr blivit sämre. Fick nya handledsstöd så får vi se om det kan hjälpa upp det hela.

Nu sippar jag på lite varm glögg med russin och mandel i, sen blir det jäklar inget mer idag, måste sova om jag ska palla med morgondagen, som nog innehåller en Kristinehamnstur på kvällskvisten. En tur till Björbo måste också hinnas med, och så jobbet förstås…. Varför är det bara 24 timmar på ett dygn, det räcker fasen inte till….

1 december 2010

Ja, nu är vi alltså inne i julmånaden. Undrar just hur det gått till, tycker nyss det var sommar och sol. Hur sjutton kan tiden bara svischa iväg och flera månader har gått utan att man hunnit med? Nu får det i alla fall gärna svischa iväg för mig. Det ska visserligen bli skönt att vara ledig mellan jul och trettonhelgen, så då kan ju tiden knalla lite lagom sakta tycker jag, men sen får det gärna dra på så vi kommer fram i mars så vårsolen börjar kännas lite.

Ännu en kall dag är det idag, vet inte exakt hur kallt vi haft, eftersom termometern sagt upp sig, men det var väl runt -20 någonstans tidigt i morse. Själv tyckte jag inte det kändes särskilt kallt, men jag fryser sällan, så det är inte mycket idé att gå efter vad jag tycker. Är det vindstilla så kan det ju vara rätt skönt fastän det är kyligt. Bilarna pustar och stånkar i alla fall, de vill ha varmare temperaturer. Det vill nog de flesta människor också!