28 februari

Februari månads allra sista dag blev en riktig vårdag. Nu börjar det röra på sig åt rätt håll. Fortfarande finns mängder av snö, men det syns att solen börjar använda sin pondus. Inte helt lätt att förklara vad jag menar med den saken, men jag tror att ni förstår ändå. Snön får liksom en annan konsistens och vägen börjar ”svettas”. Äntligen säger jag bara! Härligt för alla sportlovslediga barn med väder som passar för uteaktiviteter, i fredags var vi ordetligt stelfrusna efter friluftsdagen vid Snöån, även om det var skaplig temperatur då jämfört med torsdagen. Nej nu stundar bättre tider, jag älskar våren!

Annars är det rätt lugnt för närvarande. Inget nytt från bilen som är på ”sjukan”, mekanikerna har inte lyckats knäcka mysteriet med det mystiska felet, så konvalescenttiden fortsätter ännu en tid. Vi har lyckats blåsa liv i en del andra bilprojekt, så för tillfället rullar allt på ändå utan allt för stora besvär. Nu hoppas jag all bilar är snälla och håller sig lugna så mina nerver får en chans att återhämta sig. Penningpungen skulle också må bra av lite lugn och ro på den fronten kan jag säga.

Ny rapport kan lämnas från kampen om fodertunnorna. 1-0 till mig skulle man kunna säga att det är förnärvarande. Precis som jag planerat konsulterade jag en expert och har placerat ut en alldeles modern råttfälla som skulle vara så bra. De små tycks dock inte vara så nämnvärt imponerade av den saken, varför bemdöda sig med såna fjuttigheter när det finns hur mycket som helst att äta ur tunnorna verkar de tycka. Efter min krigsförklaring höll de sig undan i några dagar. Sen, när de trodde att min värsta stridslystnad gått över, då kom de tillbaka. Nonchalerade totalt musefällan och bosatte sig i tunnan med kornkross, gissa om det retade mig, och inte är det särskilt lockande att stoppa ner handen i den minsann. Jag försökte vidtala grannens katt, tror nog att den varit på besök, åtminstone luktar det som om den lämnat sitt visitkort, men råtteländena var allt kvar. Försökte också övertala husets herre att engagera sig, men inte större lycka där heller. Återstår att ta tag i saken själv och bevisa att ”bra kärring reder sig själv”, som vanligt.

För att göra en lång historia kort kan jag bara nämna att de två numera är bara en, som förhoppningsvis tagit lärdom av sin kamrats hemska öde och därför håller sig undan för tid och evighet ifrån mina domäner. Men vi får väl se, fortsättning följer.

Kväll…

Söndagkväll och all blogginspiration är som bortblåst. Inte mycket annan inspiration finns heller, puts väck borta tycks den vara. Frågetecknen radar upp sig istället. Lika bra att strunta i det och lägga sig. Kanske bjuder morgondagen mera energi och lust, man kan ju alltid hoppas. En händelserik vecka lämnar jag bakom mig, mycket trassel bl a två bilhaverier, men också en hel del trevligheter i form av friluftsdag med alla skolbarnen, teater, spelmansträff mm. Det finns alltid mycket att glädjas åt, om man bara ger sig tid att upptäcka det.

Nu tänker jag drömma om något trevligt och försöka ta med mig den känslan in i den nya veckan som börjar. Natti! 

Ovälkomna gäster…

Häromdagen, när jag öppnade locket på ena fodertunnan, upptäckte jag att jag hade gäster. Alldeles oinbjudna var de, men de såg ändå ut att trivas. Två stycken råttor mumsade glatt på kornkrossen och njöt i fulla drag. Fullt så glad blev inte jag av mina gäster, rätt söta är de för all del, men ändå…. Det är ju inte alltid de nöjer sig med att smaska i sig av maten, ofta tar de tuggor både här och där. Nu hade de lyckats gnaga ett litet hål i tunnan för att ta sig in i det som för dem måste vara ett riktigt himmelrike.

Djurvän som jag är lyfte jag ut tunnan och lutade omkull den så att de söta små skulle kunna krypa ur och ge sig av. Hur dum får man bli?

Ja, ungefär som jag skulle jag tro. Idag när jag lyfte på locket hade mina små ”vänner” återvänt. Tacka för det, när man har fri tillgång på så mycket godis. Dum, dummare, dummast…. Jag gjorde om samma manöver, lyfte ut tunnan och lutade omkull den och vet ni vad de små gjorde då? Först kom den ena, lite ovilligt, försiktigt ut ur matparadiset ner i den kalla snön och så satte den plötsligt en jäkla fart och pilade iväg rakt in i stallet igen. Jag protesterade förstås och stampade argt i backen, inte sjutton brydde sig råtteländet om den saken!

Straxt efter kom så kompisen, precis lika. Först försiktigt och lite avvaktande ur tunnan och sen med en jäkla acceleration rakt in i stallet igen. Förbannade råttor gapade jag, för döva öron. Men nu kan ni ge er den på att det är krig! Nästa gång jag kommer på er i min fodertunna är det klippt säger jag bara. Jag ska minsann konsultera en råttfångarexpert och så kan ni hälsa hem, bara så ni vet. Nu har ni missbrukat min gästfrihet och fått mig på dåligt humör. Skyll er själva! 

I otakt med tiden och mig själv…

Vaken, fast det är mitt i natten. Har redan varit uppe i en och en halv timme, och snurrat runt i sängen en bra stund före dess.

Katterna såg en aning förvånade ut när jag gick upp, men de tyckte det var trevligt och följde gärna med upp en stund. Nu har de emellertid återgått till vila, och det skulle gärna jag göra också, om jag bara kunde. Det känns inte riktigt som rätt tid att börja med några projekt just nu.

Tyvärr vill inte kroppen lyda mina order, den är stel, värkande och obstinat. Lägg därtill att tankarna snurrar som en cd-skiva med hack i, nej, då går det inte bra att sova alls. Undrar vad jag ska hitta på? Ett par korsord är avklarade, dags för en god bok kanske, eller någon vacker musik som kan ersätta den gnagande känsla som nu tagit över. Försöka duger, dagen kommer att bli lång annars.

Helgen stundar…

Oj, har det nu gått en arbetsvecka igen! Idag stack jag direkt efter jobbet till Granngården, sen hann jag knappt hem innan jag skulle iväg igen. Den här gången var det en ljusgudstjänst som var mitt mål. I -18 grader tågade vi, nätt 20 personer med facklor från kyrkan ner till älven och använde sen facklornas lyskraft för att kunna se och sjunga med i psalmerna. Det var marschaller och eldar och där ovan lyste fullmånen med stor kraft. Rätt häftigt faktiskt!                                                                                  

När själva gudstjänsten var avklarad fanns det mängder av grillspett och korv, bara att grilla. Varm glögg fanns också, och den satt inte ivägen. Glögg är alltid gott och nu var det rätt skönt att känna värmen från muggen sprida sig i händerna också.

Så mycket mer blev det sen inte för min del den här dagen, mest sånt där som man alltid gör så man inte ens tänker på att man gör det. Och så ett uppdrag till då, utöver det vanliga, att hämta en kompis på tåget. Som vanligt var väl tåget försenat, men till slut så dök han upp. Nu återstår bara att vila pannan en stund mot kudden och hoppas att alla tankar far iväg, så jag får sova några timmar. Snart är det dags att ta nya tag igen.