Februari månads allra sista dag blev en riktig vårdag. Nu börjar det röra på sig åt rätt håll. Fortfarande finns mängder av snö, men det syns att solen börjar använda sin pondus. Inte helt lätt att förklara vad jag menar med den saken, men jag tror att ni förstår ändå. Snön får liksom en annan konsistens och vägen börjar ”svettas”. Äntligen säger jag bara! Härligt för alla sportlovslediga barn med väder som passar för uteaktiviteter, i fredags var vi ordetligt stelfrusna efter friluftsdagen vid Snöån, även om det var skaplig temperatur då jämfört med torsdagen. Nej nu stundar bättre tider, jag älskar våren!
Annars är det rätt lugnt för närvarande. Inget nytt från bilen som är på ”sjukan”, mekanikerna har inte lyckats knäcka mysteriet med det mystiska felet, så konvalescenttiden fortsätter ännu en tid. Vi har lyckats blåsa liv i en del andra bilprojekt, så för tillfället rullar allt på ändå utan allt för stora besvär. Nu hoppas jag all bilar är snälla och håller sig lugna så mina nerver får en chans att återhämta sig. Penningpungen skulle också må bra av lite lugn och ro på den fronten kan jag säga.
Ny rapport kan lämnas från kampen om fodertunnorna. 1-0 till mig skulle man kunna säga att det är förnärvarande. Precis som jag planerat konsulterade jag en expert och har placerat ut en alldeles modern råttfälla som skulle vara så bra. De små tycks dock inte vara så nämnvärt imponerade av den saken, varför bemdöda sig med såna fjuttigheter när det finns hur mycket som helst att äta ur tunnorna verkar de tycka. Efter min krigsförklaring höll de sig undan i några dagar. Sen, när de trodde att min värsta stridslystnad gått över, då kom de tillbaka. Nonchalerade totalt musefällan och bosatte sig i tunnan med kornkross, gissa om det retade mig, och inte är det särskilt lockande att stoppa ner handen i den minsann. Jag försökte vidtala grannens katt, tror nog att den varit på besök, åtminstone luktar det som om den lämnat sitt visitkort, men råtteländena var allt kvar. Försökte också övertala husets herre att engagera sig, men inte större lycka där heller. Återstår att ta tag i saken själv och bevisa att ”bra kärring reder sig själv”, som vanligt.
För att göra en lång historia kort kan jag bara nämna att de två numera är bara en, som förhoppningsvis tagit lärdom av sin kamrats hemska öde och därför håller sig undan för tid och evighet ifrån mina domäner. Men vi får väl se, fortsättning följer.
