….

I går morse ringde svärmor, emlig och klen lät hon på rösten, hade åkt på magsjuka kvällen före, och det är minsann inte trevligt. Omgående började jag må illa, så är det alltid när jag får veta att någon i min närhet åkt på just den åkomman. Lika snabbt drabbade det sambon (som förresten blev ett år äldre just igår också) fast ingen av oss känt något alls bara tio minutera tidigare. Konstigt!

Hur som helst så fanns en massa saker som skulle göras, och i och med det så hann man inte tänka på det hela och då var det ju inget fel på oss längre. När vi så kom hem igen, och kom på hur det var ställt så började man ju känna efter igen – mår jag inte lite illa, känns det inte lite konstigt i magen….

Hittills har ingen av oss blivit sjuk i alla fall, något tårtkalas blev det dock inte, det flyttade vi fram några dagar, för säkerhets skull. Onödigt att barnbarnen kommer just idag, ifall vi skulle bära på någon smitta. Dessutom hade både jag och födelsedagsbarnet andra saker för oss under kvällen, så tiden räckte inte till.

Jag för min del skulle iväg på körövning. Fröding är på tapeten nu igen. En ny Värmlandsturné väntar till sommaren, och det är mycket som ska övas in. En ny bekantskap för min del är ”Kung Liljekonvalje” – vi kommer inte alls överrens han och jag. Kanske har jag förutfattade meningar och har bestämt mig allt för fort, men nej, hittills har det inte sagt klick mellan oss. Fast osvuret är ju bäst, vem vet, det kanske tänder till så småningom. Jag har väl inte så mycket val annat än att ge honom en chans, ser inte hur jag ska kunna smita iväg under just den låten, så det är väl bara att försöka stå ut. Än så länge ger han mig mest obehagsrysningar, så kung han är…

I går när jag kom hem från jobbet hade jag huvudvärk och kände mig allmänt sliten. Jag hörde  soffans trängtande lockrop ”kom och kryp ner här tillsammans med mig”, men stålsatte mig och stod emot alla förförarkonster. Här ska insupas frisk luft intalade jag mig och sagt och gjort, efter en liten hundpromenad släpade jag ut en stol i det vackra vädret och knölade ner mig själv i densamma. Inte särskilt bekvämt, upp igen och leta efter något att lägga upp fötterna på, och sen blev det väl skapligt. Satt sen en god stund ute i solskenet och med hjälp av dunjackan blev det faktiskt riktigt varmt och skönt. Säkert var det bra för både kropp och själ att få en smula ro och frisk luft på samma gång, även om det inte blev nån vidare solbränna att skryta med precis. Däremot känner jag mig mer förkyld nu igen, fast det skulle jag säkert gjort i alla fall.

Ja, nu återstår bara två arbetsdagar den här veckan. Var sjutton tar tiden vägen? Det känns som om klockan går fortare och fortare hela tiden. Just därför får jag väl ta och stänga av den här apparaten och ägna mig åt andra saker. Frukost nästa!

Än är det vinter kvar säger mor…

Nu är det morgon igen, och jag kan inte se mycket mer av våren än igår. Jag lånar en underbar bild från en av Expressens läsare. Den hjälper åtminstone mig att bli lite varmare om hjärtat. Jag inspekterade min egen blåsippa i förra veckan, och den håller på att samla kraft för att slå ut sina vackra blå blad. Hoppas den inte förfrusit sig i det tillfälliga bakslag vi fått nu i dagarna. Sov du en liten stund till och låt vårsolen väcka dig varsamt när det är dags.

 

Den som vore en blåsippa ändå, tänka att få vakna full av kraft och skönhet och sprida livskraft till sin omgivning. Fast jag vore nog inte nöjd med det heller, är väl för nyfiken och sällskapssjuk för att vara tillfreds med att stråla några få dagar om året och sen vänta ett helt år tills det är dags igen. I det perspektivet är det nog bättre att träla på dag ut och dag in, även om en del dagar är långt ifrån strålande. Vid närmare eftertanke så är allt de flesta dagar rätt bra, och mycket hänger på en själv och ens inställning också. Dags att ta itu med den här dagen och försöka få den att stråla!  

Det blir vad du gör det till…

Timman är sen och tankarna dystra, inte mycket idé att blogga då. Såg nyss en titel hos någon annan ”Själens osaliga längtan” – det stämmer in bra på mig just nu. Det finns mycket att längta till och som jag längtar….

Nu tänker jag lägga mig och försöka vända dystert till glatt och tacksamt. Det är så mycket trevligare! Natti, natti!

Så skulle det inte låta…

Pust, har varit i väg på min spellektion, det gick väl så där, har haft både bättre och sämre dagar, men ”fröken” är alltid tålmodig och snäll. Att hon bara orkar. Som vanligt blev det mest tekniska övningar, det är ju det jag är där för, sen på slutet blir det några låtar som avslutning. Det är ju också ett sätt att omsätta tekniken till praktisk handling.

Började med ”Fiolen min” idag, jag har märkt att man förväntas kunna den, speciellt om man ska spela med dragspelare. Jag kan den inte, vet inte varför, men det har aldrig blivit av att nöta in den. För mig är det en typiskt ”spela efter noter-låt” och då är jag funtad så att när jag sen stänger notboken minns jag inte alls. Det sitter inte i ryggmärgen, som när man spelar enbart på gehör. Egentligen är den väl inte så svår, men nu ska jag ju också prestera just de stråk som ”fröken” tycker att jag ska ha, och det är lite värre. Då måste jag försöka hitta någon slags logik i det hela, och ibland är det marigt. Säkert beror det på att jag är självlärd från början och har skaffat mig en alldeles egen logik, som troligen inte är logisk alls när man vet hur det ska vara. Men det är väl bara att öva på så sitter den till slut. Fast det var ju just det där med att öva. Jag spelar mer än gärna, men då är det inte alls säkert att det blir just det där som jag egentligen skulle öva på, utan förmodligen något helt annat. Det är ju träning det med, så bortkastat är det väl inte, men säkert vore det tacksamt för min utveckling om jag kunde hålla mig lite mer till mina läxor och inte flumma iväg med en massa annat.

Fortfarande har Pers Erik mig i ett stadigt grepp, ”Pärlan” är den som gäckar mig mest just nu. Ibland sitter den som en smäck, och då mår jag så himla gott och vill aldrig sluta spela. Sen rätt som det är så blir det bara trassel och det blir så komplicerat med takten, så jag vet inte vad jag ställer till med. Märkvärdigt är det, när det ska vara så krångligt att få till den som jag vill.

Just idag tänkte jag försöka vara en duktig elev och öva direkt jag kom hem från lektionen. Jo pyttsan, rätt som det var så funkade ingenting mera. Lika bra att ge upp innan jag rör till allt ännu mer. Förbaskat är det hur som helst! Just som jag tyckte jag började få grepp om Fars gånglåt så blir det bara ”error, error” i skallen på mig och inget låter bra. Nu har jag packat ner fiolen för idag, annars finns risk att den blir kaffeved tror jag. Kanske hoppar allt i rätt spår i morgon igen, om jag har tur.

En lång trevlig dag…

Sent blev det igår, eller rättare sagt blev igår till idag innan jag kom i säng, och då skulle man också skruva fram klockan en timme, som bara försvann puts väck! Jäkla typtag, jag behöver fler timmar på mitt dygn, inte bli bestulen på dem! Tidigt i ottan var jag uppe igen, fick lov om jag skulle få det här stympade dygnet att räcka till. Skulle nämligen bege mig ut på jakt efter våren. Hittade den väl inte riktigt, men nästan. Betydligt mera vårlikt var det i alla fall om man färdas ca 30 mil söderut. Inte en gnutta snö och snödropparna hade börjat kika fram, men blåsigt och kallt som bara den var det även där.

Förutom att söka våren var mitt ärende att överraska min yngsta dotter med ett besök. Hon fyllde nämligen år igår och hade tidigare i veckan ringt för att höra om vi inte kunde komma ner och hälsa på. Redan tidigare hade hennes sambo ringt och frågat samma sak, ville att vi skulle överraska henne, vilket vi kommit överens om. Fast det kunde jag ju inte säga till henne, då hade det inte blivit mycket till överraskning av det hela. Alltså var jag väldigt undanglidande när hon kom med sin förfrågan och räknade upp allt mellan himmel och jord som måste uträttas just den här helgen, så nej, vi hinner nog tyvärr inte komma på något besök, det måste vänta tills längre fram. Rätt besviken blev hon över mitt svar, t o m lite sur och jag hörde att hon kände sig ensam och övergiven av sina gamla föräldrar. Klagat sin nöd hade hon för mågen också, som lite senare ringde och förklarade att han kände sig som en riktig bov, eftersom han tyckte det var hans fel att vi kommit lite på kant med varandra. Men jag lugnade honom med att det nog inte var någon större fara.

Rätt överraskad blev hon alltså idag när mamma och pappa dök upp från ingenstans, och dessutom lyckats få med sig farmor ut på äventyr. Det hela blev en lång, trevlig dag med både mat och massvis med fikabröd tillsammans med släkt och vänner. Synd att det tar sån tid att förflytta sig, bara åt resandet går det åt 7-8 timmar, beroende på väglag och trafik. En dag är inte särskilt lång då, men just den här dagen har blivit rejält utnyttjad i alla fall.

Inget fiolspelande blev det i dag, det hanns ju inte med. Lite plinkade jag på mandolinen i morse, så pass att jag skulle överleva! Inte mycket datatid har det blivit idag heller, lämnade faktiskt den lilla datorn jag brukar ta med när jag är ute och åker kvar hemma, så nästan 14 timmars datafri tid har jag haft idag, det händer inte ofta! Kanske var det bra att ”avgifta” sig lite!

Nu väntar sängen. Just nu är jag hur pigg som helst efter allt för mycket kaffe, men i morgon lär det väl vara tvärtom. Bara att bita ihop och tänka på hur trevligt jag haft idag.

Dags för sommartid…

Nu har det blivit dags att ta adjö av den här dagen som varit bra, men ändå jobbig. Begravningen var ljus och fin, men tog rätt mycket kraft. Det var mycket folk och alla var uppriktigt ledsna över det faktum att en mycket speciell man inte finns bland oss mer. Han ska ju finnas här, hör hit och nu fattas något väldigt mycket. Något som blir svårt för någon annan att fylla ut. Såna människor finns det inte mer, synd nog. Det borde finnas flera såna, då skulle det bli en bättre värld, en vänligare och mer omtänksam värld. Vi måste se till att det finns plats för fler orginal och inte fylla världen med bleka kopior, stöpta i samma form.

Nu tänker jag lägga mig, måste komma ihåg att skruva fram klockan, något som jag inte alls gillar. Det går väl an att få en timme extra, men sjutton när man blir bestulen på en istället, som nu. Nej, jag gillar det inte.

MELODIKRYSSET V. 12 – 26 MARS

Även idag väljer jag att kryssa alldeles på egen hand och nobbar kompisarna. Det är så mycket på gång under helgen så jag känner att jag behöver åtminstone några timmar hemma i lugn och ro, och vad kan vara mer avkopplande än en timme tillsammans med Anders Eldeman, och så har jag på köpet hunnit att baka både ”änglamuffins” och en sockerkaka. Perfekt! 

Så här fick jag till mitt förslag till lösning denna gång:

 

V1 SISTA
L1 SOMLIGA
L2 SAXOFON
L3 ARMEN
V4 VI
L4 VÅR
L5 ANNA-LENA
V6 MAX MARTIN
L7 TRASIGA
V8 HAGA
V9 GOLF
V10 ALICE
L11 E.M.D.
V12 VIDE
V13 MAY
V14 LADY GAGA

Vårsolen lyser…

En hittills lite kylig, men väldigt vacker lördag har tagit sin början. Den bjuder på ett blandat innehåll, både sorg och glädje, och så en rejäl portion Anders Eldeman. Just nu är han igång i Da Capo, och inom några timmar är det dags för melodikrysset. Mitt på dagen blir det ett besök i vår kyrka för att följa Bror till sista vilan. Senare på eftermiddagen/kvällen ska jag åka till dottern i grannbyn och gratulera lite. Däremellan är det väl också en hel massa som ska fixas och donas så programmet är skapligt fullt, som vanligt.

Just nu visar mig vårsolen hur erbarmligt lortiga mina fönster är. Det syns alldeles väldigt tydligt att det här i huset finns både katter och hundar som brukar spana ut i omgivningen. En sak vet jag alldeles säkert, och det är att om inte jag ger mig i kast med de lortiga fönstren så lär det bli ogjort. Vi får väl se hur länge jag kan undvika det hela.

Jaha, och nu har jag upptäckt att halva mitt inlägg försvunnit ut i cyberrymden. Något krångel med uppkopplingen gjorde att det inte blev sparat. Visst är det kul nästan jämt! Ingen idé att hänga läpp för detta, får väl skriva lite mer sen i stället. Nu ska jag äta frukost tillsammans med Lisa Syrén, som just påminner om att sommartiden börjar i morgon.

Ur led är tiden…

Dröp i säng väldigt tidigt igår, mådde inte alls bra, det kändes som ett gallstensanfall var på gång och det är inte alls trevligt. Somnade också, men vaknat igen nu mitt i natten. Lite väl tidigt att gå upp kanske, så jag får väl försök somna en stund antar jag. Mår i alla fall bättre nu och det är ju bra, kanske är det över för den här gången om jag har tur. Frågan är bara vad jag törs äta idag, för att inte dra igång eländet igen. Ska väl ge magen några timmar på sig, så får vi se hur det känns.

Mitt vanliga knep för att somna om brukar ju vara att fixa lite varm choklad och en macka, men det törs jag inte ge mig på just nu, så det blir väl till att räkna får i stället. Nu har jag i alla fall kollat vad som hänt på FB under tiden som jag sovit, liksom på bloggarna jag brukar följa. Inte mycket mera att göra, kan ju inte ge mig till att spela fiol nu mitt i natten, så jag kryper väl ner igen då.

Ja det är våren, det är våren….

Nu jäsingen är den allt i full fart ändå! För tillfället är det lite som att välja mellan pest och kolera – isfläckar som är förrädiskt hala, eller gegga och grus! Idag har det blåst som bara den också, men ändå – det går åt rätt håll och snön minskar. Knappt att man tror det är sant!  Städerskan på jobbet jublar inte precis över allt grus som kommer med in när ungarna springer ut och in, och torkskåpen går för fulla muggar för att hinna torka alla blöta kläder tills det är dags att springa ut och blöta ner sig igen! Jublar gör väl inte jag heller när hundarna kommer utifrån och åtta tassar far runt överallt och skapar de mest kreativa mönster på mitt golv. Men när solen kommer fram och ler så vänligt glömmer jag ändå såna petitesser och låter villigt mitt sinne tinas upp. Jag är då absolut en mycket vänligare människa den här årstiden.

Nu är det återigen några såna dagar när grannfrun är satt i ”karantän”. Det är så himla halt, så hon får helt enkelt finna sig i att stanna inne i sin ensamhet, och det gör hon faktiskt. Vis av erfarenheten från att ha trillat och brutit lårbenshalsen en gång tidigare har hon böjt sig för faktum och låter mig hämta posten. Så man blir kanske klokare med åren! Det känns tryggt, för just nu känner jag mig inte särskilt klok alls, snarare tvärtom.

Städerskan på jobbet hon skyller i stort sett allt som händer och sker på östrogenbrist. Så enkelt tror inte jag att det är, men det är klart, det är bra att ha något att skylla på också, och besvärliga klimakteriekärringar har man ju hört talas om i alla tider, så det kan man ju alltid ta till när det inte finns någon annan vettig förklaring till varför man är som man är!

Nu skulle jag egentligen varit på sångövning, men jag hoppar över det  i kväll. Känner mig lite halvsnuvig och är dessutom rosslig i halsen, så sångrösten mår nog bäst av att vila. En massa andra projekt finns att ta itu med, så sysslolös blir jag väl ändå inte. Bäst att sätta fart nu då.