I går morse ringde svärmor, emlig och klen lät hon på rösten, hade åkt på magsjuka kvällen före, och det är minsann inte trevligt. Omgående började jag må illa, så är det alltid när jag får veta att någon i min närhet åkt på just den åkomman. Lika snabbt drabbade det sambon (som förresten blev ett år äldre just igår också) fast ingen av oss känt något alls bara tio minutera tidigare. Konstigt!
Hur som helst så fanns en massa saker som skulle göras, och i och med det så hann man inte tänka på det hela och då var det ju inget fel på oss längre. När vi så kom hem igen, och kom på hur det var ställt så började man ju känna efter igen – mår jag inte lite illa, känns det inte lite konstigt i magen….
Hittills har ingen av oss blivit sjuk i alla fall, något tårtkalas blev det dock inte, det flyttade vi fram några dagar, för säkerhets skull. Onödigt att barnbarnen kommer just idag, ifall vi skulle bära på någon smitta. Dessutom hade både jag och födelsedagsbarnet andra saker för oss under kvällen, så tiden räckte inte till.
Jag för min del skulle iväg på körövning. Fröding är på tapeten nu igen. En ny Värmlandsturné väntar till sommaren, och det är mycket som ska övas in. En ny bekantskap för min del är ”Kung Liljekonvalje” – vi kommer inte alls överrens han och jag. Kanske har jag förutfattade meningar och har bestämt mig allt för fort, men nej, hittills har det inte sagt klick mellan oss. Fast osvuret är ju bäst, vem vet, det kanske tänder till så småningom. Jag har väl inte så mycket val annat än att ge honom en chans, ser inte hur jag ska kunna smita iväg under just den låten, så det är väl bara att försöka stå ut. Än så länge ger han mig mest obehagsrysningar, så kung han är…
I går när jag kom hem från jobbet hade jag huvudvärk och kände mig allmänt sliten. Jag hörde soffans trängtande lockrop ”kom och kryp ner här tillsammans med mig”, men stålsatte mig och stod emot alla förförarkonster. Här ska insupas frisk luft intalade jag mig och sagt och gjort, efter en liten hundpromenad släpade jag ut en stol i det vackra vädret och knölade ner mig själv i densamma. Inte särskilt bekvämt, upp igen och leta efter något att lägga upp fötterna på, och sen blev det väl skapligt. Satt sen en god stund ute i solskenet och med hjälp av dunjackan blev det faktiskt riktigt varmt och skönt. Säkert var det bra för både kropp och själ att få en smula ro och frisk luft på samma gång, även om det inte blev nån vidare solbränna att skryta med precis. Däremot känner jag mig mer förkyld nu igen, fast det skulle jag säkert gjort i alla fall.
Ja, nu återstår bara två arbetsdagar den här veckan. Var sjutton tar tiden vägen? Det känns som om klockan går fortare och fortare hela tiden. Just därför får jag väl ta och stänga av den här apparaten och ägna mig åt andra saker. Frukost nästa!
