Gårdagskvällen blev precis som den före, och den före dess – luften bara går ur och jag blir så trött så jag nästan blir apatisk. Hur ska det här sluta? Nu får jag väl börja proppa i mig vitaminer och medikamenter med uppiggande verkan, för så här vill jag inte ha det. Visserligen har det varit mycket ett tag nu, inte minst för mitt stackars hjärnkontor, men ändå. Så här tycker jag inte att jag brukar vara.
Jag har i alla fall hunnit med en hel del under veckan, fast jag inte har orkat berätta om det: varit till lasarettet, vårdcentralen och på mammografi. Just nu är det översyn och ”service” både här och där av min lekamen, så kanske blir det en jäkla fart på mig till slut. Det här är nog en tillfällig formsvacka! Lite bekymrad är jag över att blodtrycket bestämt sig för att krångla nu också, trots att jag äter medicin. Kanske är det därför jag är så slut.
När jag var i trakterna var jag också till bilverkstaden och hälsade på ”sjuklingen” som visst blev så glad över besöket så han tillfrisknade och kunde hämtas hem igen efter en rätt lång konvalescens. Sen har jag också besökt Rättviks bowlingkrog, där jag käkade lunch en dag och kunde konstatera att stället var rätt fräscht, (liksom den manlige servitören, som dessutom var artig och belevad!) Stället vimlade av pensionärer som kombinerade lunch med en stunds bowlande, det såg trevligt ut, man kanske borde flytta till Rättvik när det blir dags för pension! Nåväl, den saken hinner jag ju fundera över i rätt många år, men redan nästa helg tänker jag bege mig däråt igen. Inte för att bowla, det kommer jag inte ha tid med, nej, då är det dags för det årliga besöket på hotell Lerdalshöjden och folkmusik i parti och minut. Det är en av årets höjdpunkter och jag och kompisarna längtar, det brukar vara så kul!
Fast nu gäller det ju att jag lyckas hinna ikapp mig själv till dess också, så värst mycket sömn brukar det inte bli, så det måste jag fylla på före dess om det här ska gå ihop. Förra lördagen hände också något trevligt. Då var nämligen självaste Pers Hans på besök och lärde ut låtar. Kanske är det därför jag är så trött, flera av dem har nämligen invaderat min skalle och så turas de om att hålla igång där uppe. ”Vackra polskan” av Pers Erik t ex, den är ju verkligen underbar, känner mig nästan besatt! Så fort jag vaknar så drar det igång där uppe och jag längtar bara efter att få spela och spela och spela. Inget vidare att man ska få lov att gå på jobbet istället för att spela! Fast då spelar det ju inuti mig och så skuttar jag fram, och hoppar och visslar när ingen ser. Ibland ser nån – och skakar lite på huvudet och funderar över hur det är ställt. Sånt där fattar man inte om man inte är spelman själv, så det är ingen idé att förklara. Är inte riktigt säker på att jag fattar själv heller, och däremellan går cdspelaren varm, så pass att jag överlever tills jag kommer hem och får spela själv. Ja, ni hör hur det är ställt!
Ett 60-års kalas hann jag också med i helgen, och så den där tragiska fredagskvällen som jag berättat lite om tidigare. Minnesbilderna från den sitter kvar, de försvinner nog inte i första taget. Kanske är det därför min hjärna försöker gå på högvarv, för att stänga ute och förtränga. Undrar hur mannen som körde bilen mår, inte allt för bra skulle jag tro. Stackars honom, en sån här händelse är säkert tung att bära, även om han rent logiskt vet att han inte kunde göra något för att undvika det som skedde. Hoppas han får den hjälp han behöver och orkar igenom den svåra tiden.
Men för min del gäller nu att återvända till här och nu. Idag är det fredag, och fortfarande återstår en arbetsdag innan det blir helg. Dags att spotta i nävarna och sätta fart!
