Ja, nu är det fredag igen då, en ynka arbetsdag att ta sig igenom innan helgen stundar. Som vanligt är det full fart som gäller direkt jag slår upp mina blå. Det är så mycket jag ska hinna innan jag landar på jobbet, och fredagar är också toalettstädardag. Det är ett av de väldigt få pedantiska drag jag har, att toan ska vara ren och helst ska kranen glänsa, åtminstone vara fläckfri. Stökigt kan det få vara (och är det också!), det har jag inga problem med, men hu om toan är lortigt och luktar! Fy så hemskt, finns det något värre.
Jag har också förvånat mig själv med att göra en insats på rumsfönstren (köksfönstren fixade jag förra helgen!). Inte bara jag var förvånad utan även katterna. De tittade misstänksamt på mig när jag schasade iväg dem från den sköna platsen i fönstret där elementet värmde så gott. Det var både dammigt, lortigt och fullt med ”gubbar” som de små liven gjort med nosar och tassar när de med stor inlevelse studerat vad granntantens två välväxta katter haft för sig i den stora vida världen utanför.
Krukväxter som ska försöka överleva här hos oss har det inte lätt. Först och främst måste de lära sig att hushålla med resurserna, ”hon som har hand om ‘et”, dvs jag, är inte generös med drickat. Han som också bor här är t om ännu snålare, på de typ 100 år vi kamperat ihop har han hittills aldrig kommit på idén att vattna några blommor (jag skulle kunna räkna upp en hel del annat som han också tror händer av sig själv!). Sen måste de också vara beredda på att åka i golvet med jämna mellanrum. På ca 1 dm ska såväl katter som blomkrukor samsas och det går ju så där kan jag säga. Det är trångt nog utan katter!
Rätt snart ser man om det är en växt som klarar det där lilla extra, de flesta ger upp rätt omgående. En blomma har jag haft ända sen 1977, fick den av en kompis då, trodde aldrig något skulle kunna knäcka den när den stått ut med mig så länge. Då hade jag inte räknat med de fyrbenta ”hulliganerna”. När de väl upptäckte vilka utmärkta egenskaper just den här blomman hade som magrensare var det gjort på nolltid. Förmodligen är den helt chockad, från att ha varit stor och rejäl och inne på sitt 34:e tjänsteår blev den fullkomligt lemlästad. Hade det varit någon med kortare tjänstgöringstid hade den fått gå till de sälla jaktmarkerna omgående, men lite sentimental är jag allt. Ingen har stannat så länge hos mig tidigare.
Ni har säkert varit med om när ett barn fått tag på en sax och klippt sig själv, eller någon kamrat. Lite så kändes det nu också, hur man än försöker rädda situationen och fixa till så blir det liksom inte nåt vidare bra. Alla kan se att något ödesdigert inträffat, ingen skulle frivilligt skaffa sig en sån frisyr! Den arma blomman står nu i ett söderfönster, alldeles väldigt långt ifrån vad den varit förut i fråga om hållning och stolthet, men fortfarande vid liv. Med jämna mellanrum försöker jag säga snälla och tröstande saker till den, och dessutom hålla katterna på avstånd. Framtiden får utvisa om den överlever traumat den varit med om.
