Klockan går, bara en timme kvar av mitt första dygn som 52åring. Jag borde ligga för länge sen, väskan borde också vara packad, matsäcken fixad, men det är så mycket man borde så….
Allt det där hade jag väl tänkt fixa efter jobbet, men först fick jag lov att åka till Granngården, därefter till banken för att fixa lite norska slantar och innan jag hunnit hem tillbaka hade äldsta dottern med familj dykt upp för att gratulera mamma/svärmor/mormor. Innan de hann gå kom sen svärmor i samma ärende och innan hon hann iväg kom grannarna, så det har gått runt hela tiden. Väskan är fortfarande opackad och jag är allmänt dåligt förberedd för morgondagens Rörosresa, men det fixar sig säkert ändå. Mest bekymrad är jag över att mitt finger blivit sämre igen. Tack vare goda kontakter har jag nu fått penicillinsalva och det känns redan bättre, så det borde gå vägen. Annars finns det väl läkare i Röros också.
Nu blir det väl dåligt med bloggning i några dagar, jag har inte tänkt ta datorn med mig. Man borde väl överleva i några dagar utan, det kanske t om finns en på hotellet om jag har tur. Fast egentligen är väl några dagars avgiftning bara bra för mig. Inget melodikryss blir det heller förrän tidigast på söndag kväll – om jag hinner och orkar, annars får det vänta till måndag. Nöden har ingen lag.
Nej, dags att stänga av den här manicken. Nu när jag blivit så gammal får jag väl se till att få några sömntimmar i alla fall.
Tack alla vänner för era gratulationer, det värmer gott att veta att ni finns och att ni tänker på mig.
