Söndag…

Idag var det ingen som väckte mig, jag hade kunnat sova hur länge som helst – men det kunde jag förstås inte. Vaknade jättetidigt, men lyckades somna om till kl 5, fast det är ju också tidigt, när man inte alls behöver upp då. Det är ju typiskt att inte kunna sova när jag får, för min kropp skulle säkert behöva det.

Ute är det lite tungt väder, men i alla fall inget regn (än?) trots att prognosen utlovat rätt stora mängder på morgonen. Undrar om det ska bli en sån där åsksommar i år. Hoppas inte! Det mullrar lite emellanåt nu också, fast det är långt borta.

Nu så är snart pingsthelgen tillända. Fast jag tycker inte man märker att det är pingst på samma sätt som när annandag pingst fanns. Med risk för att kallas bakåtsträvare och liknande vill jag ändå påstå att ”det var bättre förr”, just vad det gäller det här i alla fall. Nog skulle jag föredra att pingsten var långhelg precis som förr och avstå från röd dag på nationaldagen. Jag tycker också att pingsten ska vara en konfirmationshelg, men så är det ju inte heller längre. I och för sig går det säkert lika bra att konfirmera sig när som helst, men varför ändra på allt, liksom bara för att det ska ändras på…. Idag ska jag i alla fall sjunga i kyrkan för gamla konfirmander.  50 år har gått sen dagens hedersgäster konfirmerade sig. Det brukar vara trevligt, man känner av stämningen. Alla de som kommer tycker ju att det är roligt att träffa sina gamla kompisar. En del har inte setts på många, många år.

Annars tror jag nog att lästiden är mera givande för dagens konfirmander än vad den var för de femtioårsjubilerande. Då var det mera korvstoppning och lite skräckbetonat, auktoritärt – man skulle kunna en massa utantill, och förhöret som tillhörde konfirmationen kunde nog få en del att sova lite dåligt någon natt före… Nu visar man mera på bredden som finns i kyrkan och försöker få ungdomarna att känna delaktighet. Det måste ju vara en bättre metod.

Nu är det dags igen….

Efter krysset for jag till Insjön och Clas Ohlsons en snabbvända. Råkade slinka in på Lager 70 också, men just då kom ett väldigt åskväder med spöregn och strömavbrott i hälarna. Det kanske var tur för min plånbok, för jag nöjde mig med det rosa linnet som jag redan plockat på mig, orkade inte famla runt i mörkret för att leta på ett par shorts som jag egentligen hade tänkt få med mig hem. Det får väl bli någon annan dag kanske. Stora droppar föll när jag skulle ut till bilen, och alla bilar tog det lugnt och försiktig, för det var så mycket vatten på vägen.

Tur hade jag ändå, för av gammal vana svängde jag in och tog vägen förbi Gagnefs kyrka och precis när jag passerade förbi min favoritthairestaurang så höll det nästan uppe. Då tänkte jag att det måste vara ett tecken från ovan att jag ska stanna och köpa lite god mat. Mums så oerhört gott! Det var knappt att jag kunde hålla mig tills jag kom hem. Fick tvungen att stanna i Mockfjärd och köpa mig en kulglass, annars har jag förgåtts av hunger!

Nu har jag kommit hem tillbaka, tyvärr följde visst åskvädret med. Kanske det kände lukten av den goda maten. Nu regnar det som bara den och åskar och smäller. Får därför avsluta denna bloggning och dra iväg till hästarna, så de får komma in i stallet, det kan inte vara trevligt att vistas ute i det här vädret för varken folk eller fä.

Humörsvängningar…

Just nu – långt ifrån jublande – bara trött! Mitt morgonhumör är inte det bästa, och nu är jag tröttare än trött. Har ändock masat mig upp för att hjälpa gubben att få iordning lite matsäck som han ska ha med sig på sin Stockholmstur. Önskar bara att jag gjort i ordning den igår kväll i stället, då kunde jag bett honom fara och flyga någonstans när han ville ha hjälp. Det kunde jag i och för sig göra ändå, för han är ju fullvuxen nog att breda sina egna mackor,  men curlingmänniska som jag är så gick jag snällt upp och bredde smörgåsar åt honom. Mest för att han ska komma iväg någongång så det blir tyst och lugnt här hemma. T om hundarna är trötta och vill lägga sig igen och det just precis vad jag tänker göra nu på studs!  Hjärnkontoret behöver några timmars vila till för att fungera som det ska.

Dags att knyta ihop säcken…

Nu är det hög tid att krypa ner och kanske kommer jag att drömma om några av dagens höjdpunkter, inte mig emot! Den fullspäckade dagen har blivit natt och jag borde redan sussa sött, men jag har druckit kaffe allt för sent för att vara trött. Dessutom har jag en del saker som hänt som jag gärna vill ”suga på” en stund för att njuta riktigt ordentligt, när jag nu äntligen har chansen.

Med mormor och två spelkamrater i täten har barnbarnet och hans klasskamrater marscherat sig rakt in i sitt sista ”riktiga” sommarlov. Det var en härlig känsla, säkert för oss båda, fast av helt olika anledningar. Undrar just om det kan finnas någon stoltare mormor än jag just nu? Han var så makalöst fin, mitt ”lilla” barnbarn. 183 cm mäter han i strumplästen numera och har 45 i skostorlek! Inte så liten således, men forfarande väldigt ung och med hela livet framför sig.

För dagen väldigt uppklädd i kostym och slips och jag slogs helt plötsligt av hur otroligt lik min egen far han är. Oh vad jag önskade att pappa fått vara med och se sitt barnbarnsbarn växa upp. De skulle haft mycket att resonera om. Kanske satt han uppe på ett moln och kikade ner på dagens händelse. Jag hoppas det, och säkert skulle han varit lika stolt som jag. Kanske var det han som ordnade så regnet höll uppe så jag, barnbarnet och alla andra kunde marschera med spelmansmusik, fanor och sommarlovslängtande ungdomar i samlad tropp från församlingshemmet till kyrkan. En brokig skara med allsköns kläder, alltifrån kostymer till shorts. Mina tankar vandrade iväg till min egen examen. Konstigt nog kunde jag återskapa en hel del av tankar och känslor just från min egen examen som niondeklassare. Jag mindes t o m vad jag haft på mig. Mycket är annorlunda nu, men ändå – mycket är precis detsamma, trots att så många år har gått sen jag satt där i kyrkbänken.

I morgon är det dags igen, då ska jag på nästa examen. Då är det ”mina ungar” på skolan, och själv får jag också sommarlov. Det ska bli skönt!

Snart sommarlov…

En trött och sliten ängel har just landat med fingrarna på tangentbordet. Orkar inte kolla om modemet kommit till sans ännu, kör med det mobila så länge. Lär inte hinna i morgon heller, då blir det en ”fullknökad” och stressig dag, men med en del trevliga inslag. Då är det nämligen examensdag för äldsta barnbarnet. Mormor har slängt ihop en smörgåstårta nu på kvällskröken, hoppas det ska smaka herrn, efter ceremonin i kyrkan. Jag skulle väl tro det, för han är hungrig för jämnan den gossen. Just nu får de inte någon ordentlig mat i skolan heller, pga reparationer, så det bli nog bra. Han har rätt mycket kropp att stoppa full med mat, har då passerat min längd för länge sen, så det är inte undra på att han kräver lite. 

Vid femtiden i morse kom en blöt herre hem efter att ha tillbringat natten på vandringsstråt tillsammans med sina klasskamrater. Jag gissar att han sen sov gott hela dagen. Till kvällen sen gällde det att sätta på sig nya stassen och komma iväg på examensmiddag tillsammans med klasskamraterna. Efteråt var det visst disco, men det intresserade inte nämnvärt. Bättre då att åka och bada – och slippa finkläderna!

Jag ser fram emot att få se hur fin han och alla andra ungdomar är, och hoppas innerligt att det blir uppehållsväder imorgon när de ska marschera från församlingshemmet i Floda till kyrkan.

Hoppsan, nu är det nog dags att sova en stund, har redan lyckats nicka till och tryckt på alla möjliga knappar på datorn. Lika bra att lägga sig på riktigt. Knäet värker och vill detsamma.

I natt var Tor i farten….

Men oj vilket rövarväder det varit i natt! Jag hade somnat och sov så skönt, när jag plötsligt tvärvaknade av ett rejält åskväder drog igång. Eftersom jag hade fönstret öppet  blev det riktigt effektfullt. Vid den första knallen hoppade jag rakt upp, för det lät precis som om någon kastade in något i rummet. Snabbt som ögat slet jag ur modemet ur telefonjacket och sen resten av sladdarna som hörde till tv, skrivare, dator mm. Sen la jag mig igen och försökte somna om, fast det var ju lättare sagt än gjort.

Jag var inte rädd, men ändå kändes det lite obehagligt, och jag mina tankar gick till barnbarnet och hans skola som var ute på nattvandring. Hur i allsindar hade de det där ute under himmelens tak? Fast det kanske var ett väldigt underhållande skådespel de fick ta del av där ute i den mörka natten. Själv funderade jag på om jag skulle gå ut och försöka fotografera några blixtar, men mer än funderingar blev det inte.

När jag var barn var jag inte åskrädd, sen hände en grej som gjorde mig skräckslagen, och som satt i i väldigt många år, så jag vet precis hur det känns för många människor såna här nätter. Man vågar inte titta, och man vågar inte låta bli, hjärtat går för högtryck och paniken rycker i varje millimeter av kroppen. Det är ingen behaglig känsla. Så hade jag det under många år, tur att det inte åskar så ofta, men en del somrar är det ju ganska tätt på given. Till slut orkade väl inte min kropp med flera såna här urladdningar, för rätt som det är så gick rädslan över, och det är jag väldigt glad för. Det är såna väldiga krafter, och det finns inget jag kan göra för att påverka det hela, det är bara att inse.

Så småningom somnade jag om, och det första jag gjorde i morse var att börja stoppa tillbaka alla sladdar där de hör hemma. Datorn startade snällt, så den har klarat sig, däremot vet jag inte hur det är med modemet. Det går igång, men ger felmeddelande, så något tok är det, om det nu är modemet eller teleledningen. Telefonen går också, så jag befarar det värsta. Nu kör jag på det mobila, så helt strandsatt är jag inte tur som var. Lika bra att låta den andra lilla lådan vila sig lite, så får vi se om något har hänt till kvällen, annars är det väl bara att göra en ny investering.

Just nu är det uppehållsväder, svalt och skönt, men jag undrar hur dagen blir. Enligt yr.no ska det regna mest hela dagen, hoppas att det regnar ifrån sig idag, så det blir finväder när det är examen. Det blir så mycket mysigare för alla barn om det är åtminstone är uppehållsväder. Men vi får väl se, det är inte mycket vi kan göra åt den saken…

Fyra arbetsdagar kvar…

Nu är det dags för ”sista racet”! Mjukstarten i fredags gick bra, idag är det full fart som gäller, bara att hoppas att knäet pallar för den belastningen. Efter den här arbetsveckan väntar semester, det ska bli skönt! Igår var det tio dagar sen operationen, och jag fick plocka bort förbandet och stygnen/stripen som fanns kvar. Det ser fint ut och var skönt för huden att få komma ut i friska luften igen, men den ömmar lite precis vid såren. Det blir lätt så att man är lite överkänslig i ärrvävnaden när den är ny, men det brukar ge med sig. Fortfarande måste jag använda stödbandage mesta tiden, det blir för ”sladdrigt” annars, men det ska väl också bli bättre med tiden och framförallt med hjälp av träning och ännu mera träning.

Vid nationaldagsfirandet fick jag tillfälle att prova på att marschera tillsammans med andra fiolspelande kamrater, hemvärnet, fanbärare m. fl. Det gick bra, däremot var det jobbigt att stå rakt upp och ner under själva ceremonin. Då blir belastningen lite väl intensiv, men jag överlevde det också. I år är det fyrtio år sen man slog ihop de olika kommundelarna till en och samma kommun. Det uppmärksammades lite extra under nationaldagen, bl a var vi fyra spelmän, en från varje kommundel, som symboliserade detta genom att spela tillsammans. Jag själv bodde inte i den här kommunen när det begav sig, men jag kan tänka mig att inte alla jublade åt sammanslagningen då, det finns t om de som fortfarande gruffar om att det var bättre förr. Det kanske det var, men mycket har hänt sen dess och det är bara att hänga med i svängarna, vare sig man vill eller ej…

Nu väntar alltså tre intensiva arbetsdagar och så på fredag examensdag för ”mina” ungar. Då blir det väl till att plocka fram stora näsduken igen, det är så rörande att se alla ungar som andäktigt väntar på sommarlovets inträde. Kanske har näsduken varit fram redan tidigare, äldsta barnbarnet har sin examen redan på torsdagskvällen och för honom är det sista gången i grundskolan. Det är märklig känsla att upptäcka att den lille gossen helt plötsligt inte alls är så liten mera, mormor är för länge sen förbiväxt, rösten har mörknat och en vända med rakhyveln då och då sitter inte i vägen. Vart har åren tagit vägen? Jag funderar över om det kan vara de som hängt sig fast runt min midja? Något är det som hamnat där i alla fall, det känns speciellt tydligt när man som igår ska snöra på sig dräkten…

Återupptäckte nyss min första vuxendräkt, herregud vad liten och mager jag måste ha varit i ungdomens dagar. Jag ska försöka få i ordning den så att tioåriga barnbarnet kan använda den till midsommar, fast jag är inte helt säker på att hon får plats på bredden, då förstår ni hur ynklig jag varit. Men det är som sagt historia nu det. Numera kan jag minsann betecknas som ett rätt rejält och rekorderligt fruntimmer, åtminstone om man ser till omfånget. Förhoppningsvis platsar jag för den beteckningen även när det gäller andra mera smickrande kriterier! Tioåringen har sin examen nästa måndag, så näsduken kommmer till användning tätt på given, nu den närmaste tiden.

Fast som vanligt gäller väl att man får ta en dag i taget. Nu gäller att ta sig igenom denna…