En dag till som går mot sitt slut. Undrar vad jag ska skriva om idag då? Har inte den blekaste aning, men något blir det väl ändå bara jag kommer igång.
Började dagen med att vara taxichaufför ut i skogen, hundarna gillade det, för då fick de morgonpromenaden på ett mycket intressantare ställe än vanligt. Det verkade som all världens djur varit där före oss, för det fanns otroligt mycket spännande dofter att fördjupa sig i. Blev sen bjuden på te när jag fixat stallsysslorna. Hade sen tänkt vara duktig och göra en massa nyttiga saker här hemma när en kompis blev spelsugen och ville ha någon att spela med. De mesta av det där jag planerat att göra är fortfarande ogjort, naturligtvis blev det spelning istället – och som vanligt försvann tiden i ett huj.
Jag har några andra spelprojekt på gång också. Ett av dem är väldigt långsiktigt – att lyckas lära mig åtminstone en låt på mitt kohorn. För en väldig massa år sen köpte jag nämligen ett kohorn på Folkmusikens hus. Jag vet inte riktigt varför, det var väl stundens ingivelse antar jag, för sen har det inte blivit mycket använt minsann. Jag minns att jag lyckades få ljud i det när jag provblåste, det var väl därför jag blev så inspirerad att jag köpte det kanske. Sen har jag i alla fall inte lyckats få det att låta annat än som en rejäl brakskit, så jag trodde helt enkelt att det var något fel på hornet.
I torsdags när det var vallåtskväll vid Nåsen kom jag plötsligt på idén att plocka fram mitt horn och ta med det för att låta en av de medverkande provspela. Hon såg aningens skeptisk ut när jag plockade fram det, men nog sjutton lät det när hon blåste, och visst kunde hon spela en låt också. Så slutsatsen måste ju ändå bli att det är mig det är fel på och inte hornet. Tufft besked!
I alla fall resulterade det hela i att jag fick lite instruktion och hemläxa att blåsa varje dag i hornet. Dessutom fick jag uppmaningen att ta med det till nästa gång vi ses (vilket är om ungefär en månad), för att hon ska se om jag gjort några framsteg. Så nu gäller det att tuta på för kung och fosterland! Faktiskt har jag redan gjort framsteg – inte stora direkt, men nu kan jag i alla fall få det att ljuda en ton när jag blåser. Fast det är långt kvar till att kunna spela en låt, men skam den som ger sig. En låt ska jag baske mig kunna, så det så. Jag får väl komponera en själv om det inte går på något annat sätt. Lite inspirerande är det att man måste använda magmusklerna ordentligt för att klara den här utmaningen. De behöver minsann också rejäl träning, så nu blir det liksom två saker på en gång.
Nu är det väl så att inte alla som bor i samma hus som jag är lika förtjusta i mitt lilla projekt. Djuren ser rätt fundersamma ut och mannen såg väl inte heller så överlycklig ut när jag idag plockade med mig hornet för att öva lite när vi åkte bil. Kanske är det bäst att jag lägger mina övningsstunder lite mera avskilt och väntar med att ha publik än ett tag.
Att öva i stallet är visst ingen god idé enligt min kompis, som förresten är riksspelman på horn, det ni! Hon sa att hästarna inte alls gillade när man blåste i horn, men det gör däremot korna. De har väl lite olika musiksmak tydligen. Om jag lyckas få till en hel låt nån gång i framtiden, ska jag prova att blåsa där det finns kor, bara för att se om de reagerar. Fast som sagt, det här är ett mycket långsiktig projekt, så det lär inte bli än på några år.
