Jag vet inte riktigt vart den här dagen har tagit vägen. Gårdagen var så lång och fin, jag hann så mycket och mådde så bra. Surfade lite på den känslan till att börja med, i morse, men sen blev det liksom inget mer. Har varit och spelat lite nu i kväll, men inte ens där kom jag riktigt igång. Kanske borde jag ha stannat hemma istället. Ibland känns det som alla andra vill något helt annat än jag. Då måste det väl vara de som har rätt och jag fel? Eller åtminstone borde jag låta dem göra det de vill och själv fara någon annanstans…Det borde ju finnas någon som vill samma sak som jag också, fast uppenbarligen inte där jag letat hittills. Fast just nu känner jag mest för att ge upp och inte ens leta mer… Nej, just nu känner jag mig dyster och besviken, det enklaste vore väl att sluta spela. Eller åtminstone byta instrument och/eller genre. Faktiskt lockar klassisk musik allt mer, kanske är det klassiskt och orkester jag ska satsa på istället? Ja, det får jag väl fundera på. Just idag kommer jag nog ingen vart med mitt grubbel, så det är lika bra att släppa det.
Återvänder istället till gårdagen, då jag och broderskapet gjorde ännu en tripp tillbaka till platsen där mitt hjärta trivs så bra. Vi började med melodikrysslösande i bilen, brorsan tyckte det var lika bra han körde. Nog för att vi kvinnor är händiga och kan göra flera saker på en gång, men lösa melodiska gåtor, köra bil och skriva i kryssrutorna ansåg han var minst två saker för mycket. Jag hade ju klarat det galant innan han kom in i bilden, även om inte handstilen blev så där väldigt snygg, men för enkelhetens skull så fick han väl som han ville, så slapp han tjata om det!
Vi stannade till i Hällefors för att inhandla ljung och nya ljus till gravlyktorna. Lite smaskens följde med på samma gång. Sen fortsatte vi mot Grythyttan. Den här gången bestämde vi oss för att styra kosan direkt mot Måltidens Hus, och strunta i café, glass och antikvariat. Nu skulle det bli dagens lunch istället. Sagt och gjort! Inte blev vi missnöjda med det beslutet heller. Fläskhare med rödlöksmarmelad och rosépepparsås smakade hur gott som helst. Efter en runda i den lilla butiken i samma hus gjorde vi bokfynd även fast vi struntade i antikvariatet. Det finns ju nämligen ett bibliotek i samma byggnad och utanför fanns en hylla med böcker som man fick ta om man ville ha. Så klart gjorde vi båda en del intressanta fynd!
Glada i hågen fortsatte vi sen mot vår stuga i Noratrakten. Världens gulligaste lilla hus, som var mitt första hem här på jorden. Lite dåligt samvete får man allt när man kommer hit och ser hur luggsliten den börjar att se ut, fast världens finaste är den ändå. Nästa sommar ska vi, måste vi, lägga massor av tid här nere och se till att stugan får en uppryckning. Det är ju helt tokigt att vi inte är här oftare, när vi båda trivs så bra här nere. Nu gör vi i alla fall ett snabbt ryck med lite putsning av trädgrenar och lövhögar. Man hinner en hel del på kort tid om man är effektiv. Granris plockas också, och stoppas in i bilen.´
Nästa anhalt är i Hjulsjö vid gravkapellet. Nu är vi vid resans egentliga mål. Det är återigen dags att stoppa om förfäderna med lite granris. Jag är inte typen som besöker kyrkogården så särskilt ofta. Varken pappa eller någon av de andra var särskilt religiösa, så just kyrkogården är väl inget man förknippar med dem. De finns ju i mina tankar var jag än är, allra mest i skogen skulle jag vilja säga. De var alla såna som trivdes bäst i skogen. Fast den här kyrkogården är magisk, på något sätt. Jag trivs här och minns barndomens besök vid farfars grav, som på den tiden såg annorlunda ut. Då var det grus som skulle krattas och sen skulle man vända på krattan och använda rullen, och när man var klar med det hela gjorde man ett kors i gruset.
I år blir alltså farmor, farfar, fastrarna och förbröderna och så pappa förstås, omstoppade med granris just från vår egen lilla stuga. Det tror jag att de skulle gillat. Ljungplantornas vackra färg, ljuslyktorna och granriset ger ett ombonat intryck, och som vanligt pratar jag med dem när jag pysslar. Tyst för mig själv alltså, inuti huvudet. Det brukar jag alltid göra just när det här årliga pysslet ska utföras. Och precis som vanligt stoppar jag om Björnjägarn, som vilar närmast en av mina farbröder. I år sitter där faktiskt två ljungplantor på graven. Kanske är det Thomas Bodström som lättat på penningpungen och betalat gravskötsel åt sin släkting. Man kan ju hoppas. Granris får han hur som helst av mig. Det brukar han alltid få, och så även detta år.
Nu har timmarna ilat iväg, som alltid när man har trevligt. Det är dags att återvända hemåt igen. Själv ska jag plocka upp gubben efter vägen också innan det blir alltför mörkt, eftersom vi ska iväg till några kompisar för att prova på att baka pizza i deras bakugn. Det blev rätt bra, efter lite krångel. Med det hör väl till. Nästa gång går det nog ändå bättre.
Yes, nu är det dags att sova. Snart är det måndag igen!
