Hoppas och tror att den här dagen blir en fin dag. Känner mig på gott humör och redo att möta dagen och de utmaningar som bjuds mig.

Ännu sover min omgivning och jag hinner ladda upp batterierna en aning. Det är skönt att få en stund för sig själv innan man ska möta världen, att få “bara vara” med en tekopp som sällskap och ett levande ljus som fladdrar i mörkret. Tillsammans med den lilla hundvalpen har jag varit ut i mörkret för ett bra tag sen, men sen somnade han om, men jag väljer min lugna stund istället för att sova mera. Strax är det full fart på alla här och den här möjligheten är förbi. Bäst att passa på!

Idag har det varit en väldigt bra dag, var glad redan tidigt i morse och sen har det bara rullat på. Goda vänner har liksom varit dagens tema och som jag tidigare sagt så är vänner en rikedom jag skattar högt. Eftermiddagens revybesök var suveränt. Tårkanalerna fick lite rensning även idag, för jag skrattade så jag grät allt emellanåt. Himmel vad kul de måste ha, de som håller på med sånt där! Jag är full av beundran.

Middagen efteråt blev också lyckad. Efter många om och men bestämde jag mig för att göra en rätt enkel förrätt, innehållandes bara helt vanliga ingredienser och inget hokus pokus. Detta för petnissarnas skull. Ett bröd i botten, ett salladsblad och uppå det två sorters goja, den ena bestående av rökt kalkonkött, soltorkade tomater, creme fraiche, röd lök och lite annat smått och gott. I den andra rörde jag ihop pepparrotsost, creme fraiche och rödlök. Alltihopa toppades med lite grönsaksdekorationer, mest för ögats fröjd. Och kan ni tänka, allihopa åt med god aptit! Huvudrätten bestod av en god gryta med kryddig korv och fläskfilé som bas och så syltlök, paprika och lite annat färggrant. Jättegott var det. Men trots det så lyckades vi klämma i oss även efterrätt bestående av dajmtårta i två varianter, den ena var den klassiska varianten, den andra var smaksatt med apelsin. Mums fillibabba! Sen började ju “paltkomat” att inträda och sängen att bli  allt mer lockande.

Nu har barnbarnen, både två- och fyrbenta anlänt och somnat och jag ska alldeles strax krypa ner själv. Det ska bli utomordentligt skönt att få lägga sig och låta drömmarna sväva ut och iväg i rymden. Vi hörs väl igen imorgon, skulle jag tro. Natti, natti!

Ja, så var det kryssat och klart då. Rätt smärtfritt den här gången också, Mr Google behövde inte rådfrågas alls utan vi klarade det på egen hand. Ett par av kompisarna hade väl lite oromantiska idéer om att det skulle vara rullgardin istället för tyllgardin och för dem blev det ju lite problem, men bara man fick in dem på rätt spår så ordnade det sig för dem också.

Jag är lite stressad, så det blir inget större resonemang just nu. Ska ju iväg på revy och har en del att fixa före dess. Och så har jag varit datakonsult mitt i allt också. Jag har redan tidigare berättat om min mamma som skaffat dator och går på kurs. Nyss ringde hon med andan i halsen och ville att jag skulle komma dit (ca 8 mil enkel resa) för hon behövde hjälp att få igång det mobila bredbandet som hon också skaffat. Heja morsan! Det hade jag naturligtvis gärna gjort om det inte varit för min revybiljett som ställde till det. Svårt att hinna dit, avhjälpa hennes dataproblem och hem tillbaka och hinna i tid till revyn ändå. Nog för jag brukar vara tidsoptimist, men t o m jag förstod att det inte skulle funka. I morgon kan jag komma, erbjöd jag som kompensation. Men jag förstår ju att hon vill ut i cyberrymben nu och inte vänta tills i morgon, så det fick bli telefonkonsultation istället. Min förhoppning är att vi lyckades och att kära mor nu sitter och surfar som bäst. Kanske t o m läser den här bloggen, för hon har fått adressen. Nu blir det till att tänka på vad man skriver också! Återstår att se om jag kan lura modern till att bli inbiten bloggare framöver. Men hon ska väl få utforska den här världen en smula innan jag sätter in den stöten.

Här kommer i alla fall mitt förslag på lösning av veckans melodikryss (nr. 46):

L1 Agnetha, L2 Spikpiano, L3 Tyllgardin, L4 Wings, V5 Gipsy Kings, L6 Nilsson, V7 Enkel, V8 Olle, L9 Edvard, V10 Isaksson, V11 Apa, V12 Nord, V13 Chopin

Lycka till kära kryssare!

Ja, nu har jag knaprat chips (sourcream and onion!) och återigen snyftat till Robert och Francescas gripande kärlekssaga. Fattar inte att jag ska böla varenda gång, trots att jag sett filmen flera, flera gånger. Men jag älskar den och säkert är det bra att allt emellanåt rensa tårkanalerna lite. Det här är definitivt en film som jag inte ska se på en allmän biograf för då får jag skynda mig ut innan filmen är slut och de tänder lyset eller ha med mig en keps med skärm som jag drar ner över ansiktet. Märkligt att det ska vara lite skämmigt egentligen. Pratade med flera andra nere på macken och de sa att det var precis likadant med dem när de såg den här filmen. Egentligen borde man väl vara stolt för att man kan känna empati med andra. Fast nu är ju det här förstås bara på låtsas och inte alls i verkligheten, det är väl där skon klämmer.

Min verklighet säger att nu är det dags att sova. Imorgon (eller det är ju faktiskt idag) väntar melodikryss, lokalrevy i grannbyn och därefter middag med kompisar, så det finns en del att glädjas åt. Yngsta barnbarnet och hundvalpen kommer också framemot kvällen och ska sova här, så det blir nog full fart! Säkert kan det behövas energipåfyllning och att ladda med lite sömntimmar är nog en god idé. På återhörande lite längre fram på dagen.

Jag vet vad jag ska göra ikväll! Dags att ta fram stora näsduken och bänka sig i tv-soffan. Jag har läst boken, jag har sett filmen (flera gånger) och ändå väljer jag att se den igen.

Jag talar om Broarna i Madison County, den mest romantiska film jag någonsin sett tror jag. För rätt många år sen tjatade alla: har du läst “Broarna i Madison County”. Nej, måste jag tillstå, det har jag inte. Efter nog mycket tjat från var och varannan kompis så läste jag förstås boken. Och sen såg jag filmen och var fast. Clintan har definitivt sett sina bästa dagar, han var ju en riktig snygging i unga dagar, men visst har han fortfarande något visst och jag gillar den här filmen, den är verkligt gripande. Så mitt råd till dig som inte sett den ännu är förstås – se den! Och du som sett den – se den igen! Men är du det minsta blödig kommer tårarna att rinna, så ladda med näsduk eller pappersrulle bredvid chipsskålen, det kommer du att behöva.

Här kommer några smakprov ur filmen, det finns betydligt fler klipp att se på YouTube, men som sagt, filmen kommer på SVT1 kl. 22 i kväll, där kan du ju se hela.

Veckans sista (betalda) arbetsdag, den ska väl hänga med av bara farten, kan jag tro. Har suttit och läst lite nyheter via webben nu på morgonen och fastnde lite extra för historien om de stackars flyktingbarnen från Somalia och Afghanistan som placerats i Hököpinge utanför Malmö, i Vellinge kommun. Hörde om det där redan igår när de på radion intervjuade en del människor som bodde på platsen. Stackars barn säger jag bara, det kan inte vara roligt att komma till en plats där man är så ovälkommen. En dam sa rakt ut i etern att hon tyckte de kunde skicka dem upp till Norrland, så långt bort som möjligt, för hos dem var de inte välkomna. Skrämmande att vuxna människor beter sig på ett sånt sätt.

I min tidigare “karriär” var jag med och arrangerade en “ut- och inställning”. Den här utställningen vandrade runt i Sverige och bl a lite äldre skolungdomar var en målgrupp. Det hela gick till så här: Man delades in i grupper, varje grupp var en familj och man fick komma överens om vad man hette och från vilket land man kom.

Utställningen var uppbyggd med olika stationer. Där jag hade den använde vi en villa och gick från rum till rum. I varje rum utspelades olika händelser, i ett var det bombanfall, i ett kom rätt som det var en polis och grep någon, helt utan förvarning och förklaring skildes den personen från sin familj utan att man visste vart han fördes och om de skulle ses igen, i ett annat rum var det flyktingläger och där kunde det dyka upp personer som för pengar kunde mutas, eller smuggla iväg en del familjer osv. Sen kom man så småningom till Sverige, genom att krypa genom en mörk och krånglig labyrint, där man samtidigt skulle försöka hålla ihop sin familj så ingen kom bort på vägen. Framme i Sverige börjar byråkratin mala och man mötte den ena myndighetspersonen efter den andra, alla talande på ett fullkomligt obegripligt språk. För att illustrera detta hade vi engagerat personer från andra länder som bara pratade på sitt språk. Hade man tur så dök väl så småningom en tolk upp som kunde hjälpa till. Sen ifrågasattes identiteten på en del och om man verkligen kom därifrån man sa och varför hade man flytt. Nästa instans var ju att placeras på någon flyktinganläggning och svenskundervisning som här också bestod i att någon person undervisade på sitt språk, konstiga bokstäver och konstiga uttal och man förstod ingenting och inte visste man var man var och hur länge man skulle stanna här och vad som skulle hända härnäst.

Ja, ni förstår säkert andemeningen i det hela. Det här var en otroligt stark utställning som också jobbade med var och ens inställning. Vi som levt i trygghet i lilla Sverige kan säkert aldrig helt förstå vad dessa flyktingar gått igenom, men genom att aktivt jobba sig igenom den här utställningen kom man till nya insikter, det kan jag lova. Den här utställningen skulle nog behövt hamna i Vellinge kommun tror jag. Men annars kommer man rätt långt med den gamla beprövade regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig och det är min uppmaning till er bloggläsare idag.

Redan torsdag, det går fort. Morgonen började tidigt och åtskilligt med tid har jag förbrukat framför datorn i jakt på något lämpligt recept till en förrätt som jag igår fick i uppdrag att göra till lördagens middag tillsammans med goda vänner. Konsulterade Mr Google som tjänstvilligt ställde upp som vanligt, men herregud, det finns ju hur mycket som helst att välja på. Klart man får beslutsångest. Och så vet jag att några av gästerna är av det grannlaga slaget, dvs de äter inget som (enligt dem) är konstigt och det innefattar troligen det mesta som vi andra med god aptit smaskar i oss. Sen ska det ju vara lätt att göra och gå att fixa i förväg, eftersom vi ska gå på revy först och därefter äta.

Just nu vet jag inte alls vad jag ska hitta på, men det löser sig nog. Jag får väl improvisera om inte annat, någon goja ska jag väl kunna röra ihop. Kanske blir det så att jag helt enkelt struntar i “petfolket” och gör något som jag själv är sugen på. Och vad huvudrätten blir har jag heller ingen aning om, kunde ju fråga, men samtidigt är det lite kul att inte veta utan att det får bli som det blir. Det kan ju bli riktiga smaksensationer om det vill sig väl. Mätta lär vi bli i alla fall, åtminstone vi som törs smaka på lite av varje. De andra får väl skylla sig själva. De vet inte vad de missar i sin konservativa matinställning. Det vore kanske bra för min figur att anamma lite av den attityden också, men ack så tråkigt! Jag provar gärna lite av varje om någon annan bara tillreder det, för det är lika bra att erkänna min lathet direkt. Jag är inte alls särskilt road av att botanisera bland grytor och kastruller, det går väl an till fest, men nu är människoskapelsen funtad så att den ska ha något i sig stup i kvarten, dag ut och dag in. Helst ska det vara gott, lagom dyrt och varierat också. Ingen lätt ekvation. Och i det här huset har det av någon anledning fallit på just undertecknad att försöka få den ekvationen att gå ihop. En uppgift som tar hela livet att lösa, verkar det som.

Jag kommer ihåg mina första trevande försök i spiselvrån, säkert inte så spännande att vara försökskanin då. Men det har i alla fall gått framåt. Nu för tiden är jag en hygglig kock, om man tycker om samma saker som jag vill säga. I annat fall har man säkert invändningar mot mitt självgoda påstående. Men då kan man ju vackert gå någon annanstans och äta, så enkelt är det!

En del tabbar har man ju gjort också. Berättade härom dagen för en kompis om när mannen en dag kom hemdragandes med en jaktkamrat och hans son och helt frankt talade om att nu skulle de ha mat för de var hungriga. Det finns ju gubevars mobiltelefoner, så man kan förvarna lite, men såna detaljer kan man väl inte begära att jägare ska tänka på. Nej då. Och bråttom är det ju alltid. I såna här sammanhang har jag ju faktiskt nytta av min inbyggda motvilja mot rutiner och att allt ska vara planerat in i minsta detalj, långt i förväg. För att uttrycka sig en smula diplomatiskt kan man konstatera att jag under årens lopp fått ganska god träning i att lösa såna här situationer. Så även denna gång. Jag minns inte exakt vad jag trollade ihop för mästerverk, men vad jag minns är att jag nyss varit utomlands. Paprika är en krydda som jag använder ofta, naturligtvis hade jag köpt med mig en sån burk på min utlandsresa och den invigde jag nu. Botaniserade som vanligt friskt i kryddburkarna och som kronan på verket spreds min vackert rödfärgade paprika rikligt över alltihopa. Simsalabim och så var det klart. Plötsligt ser jag att barnet ömsom sneglar på mig ömsom på sin tallrik och jag tänker: vad tittar du efter, ät nu när ni var så hungriga. Men när jag så provsmakar själv förstår jag varför han sett så konstig ut. Paprikan du köper i kryddburkarna här hemma smakar inte speciellt mycket, men det gjorde den här. Betydligt mera än cayennepepparen vi har här, så min lilla snabbrätt satte snabbt fart på cirkulationen. Så kan det gå!

Nehej, nu duger inte det här längre. Nya uppdrag väntar, dags att slita sig från tangentbordet. Ha det gott tills vi hörs igen!

Isskrapan kom till användning i morse, det lär väl bli allt oftare framöver, tyvärr. Fast jag tycker ändå bättre om såna här dagar när underlaget fryst till lite än som det varit nu ett tag, såphalt och geggigt i hagarna. Och så har solen hedrat oss med sin närvaro idag också. Det var ett tag sen sist och kanske kände “hon” (för visst är väl solen en hon?) att jag desperat behövde lite solsken i mitt sinne just nu. Det är jag nog inte ensam om heller. Allt blir så mycket lättare när solen tittat på oss en smula, man kan enklare hitta de där små guldkornen som ju alltid finns där, bara det att vissa dagar tycks de omöjliga att upptäcka.

Jag funderar lite över hur det skulle vara att vara blind, att leva i ständigt mörker. Hur sjutton fyller man på depåerna av solsken och ljus då? Kanske är det så att vi alla har olika sätt att fylla på oss med kraft och glädje. Det gäller att hitta just det som passar för var och en. Tyvärr är det säkert så att många aldrig hittar sin måbrakälla, utan väljer att leva i mörker och bitterhet. För jag tror ändå att mycket beror på vilken inställning man själv har till livet.Om du hela tiden ser dig själv som ett offer för omständigheter som du själv inte har någon möjlighet att påverka, då blir det tungt. Och visst finns det en hel del som händer som kullkastar våra planer, så är det ju allt som oftast, men en del människor har verkligen förmågan att göra det bästa av situationen, medan andra bara gräver ner sig och tycker att allt är hopplöst och orättvist.

Just det där att alltid snegla på grannen och vilja ha det som han har istället för att titta på sin egen verklighet och leva sitt eget liv, det möter man ofta tycker jag. Det finns så mycket att skylla på, när det i själva verket är du själv som måste ta tag i ditt liv. Den enda man kan ändra på är ju sig själv och ändå försöker man hela tiden att få andra att ändra sig istället. Men den enkla sanningen är ju att ändrar du på dig och ditt sätt att vara så kommer de andra också att tvingas ändra på hur de bemöter dig. Tänkt att det som är så enkelt ändå kan vara så svårt! Eller kanske det är just det där att vi ska krångla till allt så till den milda grad.

De här tankarna brottas jag ofta med och jag tycker att jag har har sammanhanget helt klart för mig, ändå lyckas jag inte leva på det här sättet, i alla fall inte varje dag. Men en del framsteg tycker jag trots allt att det blivit under resans gång och kanske är det just så det ska vara, det ska ta tid och inte vara allt för lätt. Det är väl därför det känns spännande att få vakna till en ny dag som man får till sitt förfogande att fylla med meningsfullt innehåll. Nu ska jag fortsätta fylla den här dagen med händelser och känslor, så får vi se vad som händer. Det är spännande att leva!

Nu har jag varit på YouTube igen! Varför inte börja dagen med en liten klurig bit om Bröderna Byströms Begravningsbyrå. Den här låten brukar en kompis framföra. Här sjunger Olle Norell. Handlingen är ju av det allvarligare slaget, men nog drar man lite på smilbanden trots allt. Här ser man återigen att sprit och bilkörning inte hör ihop, kom ihåg det kära vänner. Texten finns här nedanför om någon vill sjunga med. 

1.E’n Gottfrid Holmlund från Svedjeholmen han for till Sundsvall i en affär.
Men har var hjärtkle’n och bra nog gammal Så bäst han va’ där så låg han där.
Han for omkull där på kontorsgolvet, så nu har Holmlund falli’ ifrån.
Sa hon som ringde hem till fru Holmlund från Sundsvallsfirman Frisén & Son.

2. Och därav kom att Bröderna Byströms Begravningsbyrå i Örnsköldsvik,
for ner till Sundsvall att hemförlova e’n Gottfrid Holmlund per biltrafik.
E’n Enar själv det var han som körde och bror hans Halvard han följde med.
Dom svepte Holmlund hän in till kista det hade skett vad som skulle ske
.

3. Men så kom tanken att mens man liks ändå är i Sundsvall för en gångs skull.
Man borde rå sig en sväng på Knaust, en liten en så in’t man vart full.
Så sa e’n Halvard till brorsan Enar som tyckte detta var riktigt tänkt.
Så dom parkera sin bil med kistan i vilken Holmlund va’ nedersänkt.

4. Snart satt två bröder från Örnsköldsvik på den fina krogen i Sundsvalls stad.
Och efter’n stund mådde Enar bättre än varje mänska i Medelpad.
Men då sa Halvard; ”Nu får du ge dig du kan in’t fee’n ta in nå mer.
Ta’ den Genevern och mellanpilsnern du blir ju rattfull det är vad som sker.”

5. Men då sa storbrorsan Enar Byström som är finurlig och yrkesvan.
”Tror du polisen tänkt på att stoppa en svart’n likbil på ljusa da’n,
för å se å ifall han som körer har druckit sprit å in’t kan stå lull.
Nä tro mig Halvard i vårat yrke så är det riskfritt att köre full!”

6. ”Du är förfa’len”, så sa e’n Halvard. ”Men du har rätt vad jag kan förstå.”
Och sedan detta en stund begrundats, beställde bröderna svart Renault.
När den var svept av Begravningsbyrå Bröderna Byströms i Nordaskog.
Gick innehavarna ut från Knaust, och bort till bilen med han som dog.

7. E’n Enar kände sig nu rätt plägad och körde därför i sakta fart.
Igenom Sundsvall uti sin svartbil och solen sken, allt var ganska rart.
”Jag går mot döden vart jag än går”,så sjöng broder Halvard och bak hans rygg,
låg gubben Holmlund uti sin kista nu in i döden så lugn och trygg.

8. Man körde E4:an norr mot Övik, och snart var bilen i Härnösand.
Och rak var vägen och ljus var dagen och man sjöng sånger på tu man hand.
Man kom till Skule i Skuleskogen, här vart det krokigt och här så slant
det plötsligt till på nå’t vis för Enar som for av vägen och ut för’n brant.

9. En volt slog bilen och kistan föll ut igenom bakdörra som for opp.
Kistlocket rasa och ut bland mjölkört och åkersenap for Holmlunds kropp.
Begravningsbyrån Bröderna Byström ramla ur likbilen även de.
Och slog sig sanslös. Sen kom polisen och dö’förklara dem alla tre.

10. På bårhusbacken på kyrkovallen stod gumman Holmlund med barn och måg.
I svarta kläder och dödstyst väntan på Byströms Pontiac och snart så såg
man ekipaget sig sakta närma den lilla gruppen. Men vad var det?
Vid ratten satt ingen Enar Byström och ingen Halvard satt där breve’.

11. När bilen stannade steg därut två poliser som gick med dyster min.
Och öppna dörra’ längst bak i bilen och där sågs Enar med brorsan sin.
På varsin sida om Holmlunds kista och att nog formen var ganska fin.
Det framgick bland annat därutav att dom låg och snarka för full maskin.

12. Begravningsbyrån Bröderna Byström, Enars och Halvards i Örnsköldsvik.
Av denna händelse erhöll knäcken och är sen den dagen sig inte lik.
Och får du se en begravningsbil som blir hejdad uppå en väg nå’n gång,
så är det bara för att polisen som lyfte armen hört denna sång.

Jo minsann, det verkar som om det fungerade på första försöket, nu finns lilla Nås på bloggkartan. Så bra, då kan jag använda min energi till andra saker nu och slipper grunna mer på den saken. Ibland har man ju tur!

Dags att sätta fart, har suttit fast i tangentbordet nog länge redan. Vi hörs mera längre fram.

Ha en underbar dag!

(Ja ja, bloggmentorn, jag vet att du inte gillar den här färgen, men nu blev det så i alla fall!)