Nu har jag och polarna kryssat och fikat igen. Nästan så vi börjar på att klaga på att krysset blivit för lätt, eller om det är vi som blivit så skickliga! Fast jag borde väl inte säga något, för då kör det väl ihop sig nästa gång. Hur som helst så var det relativt smärtfritt den här veckan. Ok, då jag ska väl erkänna att på L10 där gissar jag. Känner igen låten, men kommer inte på texten. Lösningen vi fick ihop till v 47 blev så här:

V1 Malmkvist, L1 McCartne, L2 Larsson, L3 Källare, L4 Sue, V5 Caroline, L6 Norah, V7 Restaurang, L8 Nancy, V9 Nanne, L10 Not, V11 Hand, L12 År, V13 Yesterday

Apropå välbevarade herrar, Sir Paul (1942) är väl i likhet med Sir Cliff i tidigare inlägg också väldigt välbevarad för sin ålder. Förutom krysslösningen bjuder jag här på Paul McCarney unplugged. Bara att njuta på! Den här låten gillar jag, den fanns på en jukebox på ett ställe jag brukade hänga i min ungdom. Det mesta Beatles gjort är väl förresten rätt bra, eller kanske man bara är nostalgisk?

Gårdagen avslutades lite abrupt. Var till mina grannar, tillika kompisar och pratade lite. Ett par glas vin råkade också slinka ner. Jag var frusen och trött och det enda jag hade lust med egentligen var att krypa in i en stor filt och låta sömnen komma när den ville. Men, eftersom jag ändå fick lov att möta omvärlden pga sambons behov av snus (hotande katastrof! En snusmissbrukare utan snus är inte kul att ha inom husets väggar, så jag fick göra en insats, bestående av en tur till macken) gaskade jag upp mig och knallade ner till min kompis. Tyckte ändå det var lite tidigt att lägga sig före kl. 20 en fredagskväll,  en stund till fick jag nog bjuda till i alla fall. Och efter två glas vin och kaffe med ananaspaj var jag plötsligen varken trött eller frusen längre. Såg att “Mord i sinnet” och “Tyst vittne” gick på TV 4+ och tänkte att det var passande program att slötitta på. Dessa båda program tillhör ju mina gamla favoriter. Tog mig genom det första utan problem och snickrade samtidigt ihop ett blogginlägg. Hade sen gått in på program nr 2 när det plötsligt blev mörkt överallt. Strömavbrott!

Datorn fungerade på sitt batteri, men ut på nätet kom man ju inte och att se resten av Tyst vittne gick ju inte heller, så det var bara till att lägga sig. Inte mycket annat att göra. Trevade mig fram i mörkret fram till den plats där jag har en ficklampa som är kopplad så att den slår på när strömmen bryts. Praktiskt och bra, så klok och förutseende jag kan vara ibland!

Om det var mörkt när jag la mig, så var det desto ljusare när jag vaknade igen. För de flesta lampor lyste nämligen välkomnande eftersom jag inte alls varit beredd på att det skulle bli strömavbrott. Fast det borde jag ha varit. Det kom jag på nu i morse. Det stod nämligen på den lapp vi fått från elbolaget tidigare, där de informerade om både det strömavbrott jag berättade om i ett tidigare inlägg och det här. Men vad hjälper det när man inte kommer ihåg det. Slutsatsen blir att nästa gång jag får en sån lapp i brevlådan måste jag knappa in det i kalendern på min telefon och göra så den larmar i god tid och påminner mig. Det är i alla fall min ambition, sen får vi se hur det går med den saken.

Nu börjar min mage fråga om det inte är dags för frukost snart, den tycker att den fått vänta länge nog. Tyvärr kommer den att bli lite besviken på mig, jag vet det, för jag har glömt köpa filmjölk, det som är ett av mina livselixir. Jag dricker nästan aldrig mjölk, men fil i någon form ingår så gott som alltid i vad jag stoppar i mig dagligen. Men idag blir det inte till frukost i alla fall, tyvärr. Vi får väl se om jag i skåpen lyckas hitta något som kan kompensera min glömska. Sen väntar diverse arbetssysslor och så har jag träff med herr Eldeman för att lösa melodikrysset.

I kväll var det fest på Globen. Cliff Richard och The Shadows höll konsert, det sägs vara deras sista gemensamma spelning. Säkert en riktig högtidsstund. Cliff Richard började sin karriär för över 50 år sen och fick sitt första skivkontrakt 1958. Och rösten håller än, evigt ung verkar han vara också. Vem sjutton kan tro att killen är nyss fyllda 69.

Men det är klart, jämför man med gamla kort, så visst ser man att tiden haft sin gång även här. På YouTube finns förstås en hel massa klipp att välja ibland och först hade jag svårt att välja. Men sen blev det plötsligt enkelt. När jag hittade en ängel även här så blev det ju självklart.

Här kommer alltså Cliff Richard med låten Angel.

För rätt många år sen åkte jag till vår huvudstad för att se och höra musikalen “Kristina från Duvemåla”. Alla hade pratat så mycket om Peter Jöback och hans framförande av “Guldet blev till sand” var otroligt populär och spelades var och varannan dag i radio. Helen Sjöholm var förstås också omtalad. När jag bänkade mig i salongen var det främst dessa två artister som jag såg fram emot att få möta. Men det blev en helt annan som totalt bländade mig, nämligen Anders Ekborg. När han började sjunga var jag helt såld, Jöback hade inte en chans att mäta sig med honom. Idag tycker jag kanske att Jöback väljer en repertoar som jag gillar bättre än Ekborg och jag har köpt nån skiva med honom också. Men minnet av den aha-upplevelsen jag fick då, det sitter fortfarande kvar. En del berodde säkert på stämningen som uppstod i lokalen också.

Vill man ladda batterierna en aning, då ska man sätta i en cd med musiken från Kristina från Duvemåla och så sätta sig bekväm, blunda och njuta.

Jag har letat i klippen som fanns på YouTube och valt två stycken som jag tycker är hur underbara som helst. Låten “Stanna” kommer från musikalen “Kristina från Duvemåla” och “Det borde vara jag” från en cd som Anders Ekborg gett ut. Båda låtarna får mig att rysa av välbehag!

Varsågod och njut!

Och så är det fredag igen och helgen stundar. En del ska ut och se sig om i vida världen, men för min del blir det nog inget häftigare än en vända till Granngården. Och så det vanliga plocket på jobbet innan dess. Bristen på ljus och soltimmar gör att jag inte känner mig tillräcklig påfylld för att längta ut på äventyr heller. Tycker mest det är skönt att få lägga mig raklång med en god bok och njuta av tystnaden efter dagens stress och slit. Jag väntar på att omega 3 kapslarnas verkan ska börja sätta fart på min hösttrötta kropp. Men ännu inget tecken på att det håller på att ske. I morgon väntar en hel del saker, så det kan vara skönt att ta fredagskvällen bara som den kommer, det får bli en sån där “bara vara”-kväll. Man behöver såna ibland också.

Klockan är över 22 och här sitter jag. Har nyss varit ut på promenad med hundarna och blev förvånad när jag kom in igen och upptäckte att klockan var 21.45. Jag har visst dragit mig efter, som klockor kan göra ibland. Trodde att klockan var omkring 21, så vart sjutton har jag förlagt den timme som jag saknar?

Jag är rätt trött, men också lite fundersam. Bäst är nog ändå att krypa ner och dra på sig täcket. Kommer dag kommer råd brukar man ju säga och det får vi hoppas gäller även denna gång. Nu blir det godnatt med er.

Morgonen har ägnats åt att läsa lite. Jag läser just nu en bok som handlar om hur viktiga dina tankar är för hur din verklighet ser ut. Enligt författaren skapar du din verklighet via dina tankar. Och hon påpekar att 99% av de tankar vi tänker idag är en upprepning av vad vi tänkte igår.

Det där känner ni säkert igen och har hört flera gånger förut, en teori som flera andra delar. Och jag tror verkligen att det ligger något i vad de säger. Sen gäller det att stanna upp och ta tag i sina tankar också. Jag har blivit mycket bättre på de här sakerna, men det är lätt att ramla dit, att bli smittad av den stora negativitet som råder. Lyssna på din omgivning så hör du, visst är det mycket gnäll och avundsjuka. Om du tänker efter lite så kanske du upptäcker att de där människorna som du tycker det är trevligast att umgås med faktiskt är såna människor som har just positiva tankar. För att ständigt matas med jämmer och elände är inte upplyftande på något sätt och det smittar lätt. Den smittan är nog farligare än svininfluensan!

Varför inte lova dig själv att från och med nu jobba för en positivare inställning till livet? Vad har du att förlora?

Nu är det onsdagsmorgon och ute är det lika mörkt och trist som vanligt, men man få använda sitt inre ljus och lysa upp tillvaron med. Det finns ju massor att glädjas åt om man bara inte tar allt för givet, så det blir nog en bra dag idag också.

För min del är det lite fullt upp (som vanligt skulle kanske en del av er säga!). Direkt efter jobbet måste jag åka till centralorten på två timmars personalmöte, sen hem igen och sångövning och så är det en hel del andra saker som måste fixas som jag inte riktigt vet hur jag ska få till, men det brukar lösa sig på något vis. Våra personalmöten brukar i alla fall vara bra och trevliga, så det ser jag faktiskt fram emot. Jag tycker vår chef är en bra chef som aldrig missar en möjlighet att tala om för oss att hon uppskattar vårt arbete. Den taktiken fungerar bra på mig i alla fall, det känns roligare att jobba då. Jag brukar också försöka komma ihåg att tala om min inställning för henne, eftersom det väl måste vara lika roligt för en chef att höra såna saker. De behöver ju också uppmuntran.

Nu tänker jag stoppa in en önskan och en dröm i mitt blogginlägg. Tänk om det vore andra tider! Om det såg ut som det gör på korten här nedanför. Så ljuvligt det vore, eller hur! Vitsippor i massor, som i galopperande glädje breder ut sig över skog och mark! Men en vän påminde mig om att det snart vänder och blir ljusare igen. Det är ju alltid något och tiden går så fort, snart är det vår igen!

Jag längtar!!!!!!!

Här kommer återigen något jag hittat på YouTube. Gruppen E.M.M.A. fanns mellan 2001-2005 och kanske är det inte så konstigt att jag missat dem fram till nu, för deras målgrupp var nog en helt annan än min åldersgrupp. Just en sån här trist regngrå dag känns det i alla fall skönt att höra deras unga pigga röster och änglar gillar ju jag, så varför inte. Kan vara bra att ha i bakhuvudet för kommande melodikryss också, där kan de nog dyka upp rätt som det är.

Men herregud, vem vill frivilligt se ut så här!

Finns det verkligen någon som tycker det här är snyggt? Och obekvämt måste det vara också.

Och inte ser Lolo Ferrrari  lycklig ut heller, trots utfyllda läppar, kinder och bröst. Eller kanske är det just i jakten på lycka som man gör de här valen. Tyvärr tror jag inte att det fungerar. Man får nog försöka finna sig själv på insidan till att börja med och då har utsidan inte så stor betydelse, det är åtminstone min teori.

Förresten, varför är det bara manliga fotografer som trängs för att fotografera vidundret?