Allt under himmelens fäste…

Jag ska väl försöka haspla ur mig några ord även denna dag. Får visst snabba mig på, eftersom den snart är slut! I går blev det en väldigt tidig kväll, det kompenserar jag med att vara sen nu i stället! Nej då, det är inte alls medvetet, det bara blir som det blir. Just i kväll har jag ”kurerat” mig med körsång, musik är grejer som får åtminstone mig att må bra. Visst har jag ont fortfarande, men några timmars sång sätter fokus på annat än smärta, och det är bra. Jag läste förresten nyss i en tidning att det var bra att lyssna på musik som man tyckte om, för då frigjordes smärtlindrande endorfiner och så tog den bort uppmärksamheten från allt det onda. Det tror jag absolut på! Sen klämde jag en kaffekopp vid åttasnåret, det har nog också en del av att jag fortfarande är uppe och pigg.

Sådär vid halv tiotiden var jag ute och kvällsgick med hundarna. Det börjar bli kallt och mörkt, hösten har kommit för att stanna. Helt plötsligt slog det mig hur oändligt vackert det var. Hela stjärnehimlen följde mig på min promenad och jag kunde inte låta bli att sjunga lite på Finnbäcks-Lars under stjärnorna. Det kändes precis så, och jag önskade mig nästan långt in i skogen för att riktigt kunna njuta av mörkret, tystnaden och stjärnornas vackra sken. Kanske har ni hört visan, kanske inte, men här kommer texten i alla fall. Den är njutbar även utan musik tycker jag. Fast det kanske beror på att den är skriven på den dialekt jag växt upp med.

Finnbäcks-Lars under stjärnorna

Nils Parling/Gunde Johansson

När en går så här en kväll ifrå arbete, å hem,
å känner slite värke djupt i rygg å skrôv å lem
ä dä skönt när mörkret faller fast en bare halvägs ä,
att uppå himmelen små lykter vandrer mä.

Si där går Karlavagna fin ôppöver Finnbäcksberges fång,
å Lisselvagna lerker upp mot Polstjärna sin stång,
Sjustjärna å Trerocken glänser milt därbort i öst,
bevars va vackert, fastän dä ä mört å höst.

Sen så kan ja inga namn, men va speler dä för roll,
va alla nålstick heter uti himlens parasoll.
För en fatti fant som mej ä dä fäl nog mä deres ljus,
som träget följer mej på vägen te mitt hus.

Märkligt ä dä nog te si huru di frå år te år
miljoner mil från vår teknik alltfort på himlen står.
Liksom på Herodes ti de sken på krubba kräk och pilt,
så lyser di på Finnbäcks-Lasse lika milt.

Samma fina himlaljus som går där lugnt utmä min stig
gick fäll vakt ikring kung David å Batseba dejelig,
å en kan va ganska säker att di gnistra lika vasst
närsôm Napoleon i Rysskalann frös fast.

Dessa himlakuler brann nog minsann som båk å fyr
när Finnbäcks-Lars bar älgkött över Rikkalampis myr.
Lika nådigt skan dä ock närsôm han kom från ett kalas,
å gick rätt vingligt uttå alltfår många glas.

Dä ä fägnesamt en vet att han deler utta krus
åt syndere å religiös åv sina glitterljus,
å millionärn han kan int säj att han får ut nå mer än mej
åv detta glitter sôm i kvällen tänder sej.

Tack för lyse, stjärner små! Nu ä Finnbäcks-Lasse där
han har si lilla stuga, fastän fatti nog så kär,
å när ja nu kommer in så ska ni alle på en gång
få si en litta stjärna mitt i skogens fång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s