Läker tiden alla sår?

Jag kom väl inte i säng så tidigt i går ändå. När klockan var runt sjutiden längtade jag bara efter att få lägga mig, men bestämde mig sen för att kolla på Sofias änglar på tvn. Det började först klockan åtta, så för att fördriva tiden försökte jag mig på att göra några av de övningar jag lärt mig på kursen i helgen. En övning som gör fingrarna smidigare och rörligare går ut på att man lägger händerna mot benen, sen ska man på båda händerna samtidigt lyfta pekfinger och ringfinger. Sen växlar man och lyfter långfinger och lillfinger. När man gjort det några gånger ökar man takten och till slut försöker man växla i takt med någon musik. Det är inte helt lätt minsann, och rätt som det är har man noll koll på vad man gör. Allt blir ett enda kaos med spretande fingrar. Fast vår kursledare hävdade att det går snabbt att lära sig det här, och han inte visste någon som misslyckats än, så då får jag väl tro på det. Övning ger färdighet, det har man ju hört förut. Höll på ett tag med den här övningen och några andra, och helt plötsligt hade jag missat början på tvprogrammet jag skulle se. Så kan det gå!

Gårdagens program handlade om en trebarnsfamilj där mamman var svårt sjuk i bröstcancer. Usch man borde väl inte se sånt här egentligen. Det dämpade ju inte precis min egen dysterhet. Tårarna flödade ordentligt, lika mycket för familjen på tvn som för ”min” lilla extrafamilj som miste sin pappa för precis sju månader sen. Döden är ju egentligen något alldeles naturligt, men det är ändå så svårt att hantera alla känslor som dyker upp. Frågan varför dyker ständig upp, och aldrig finns det något riktigt svar att få… Det är svårt att tänka sig in i hur det måste kännas att sätta igång att planera sin egen begravning när man är svårt sjuk och vet att den dagen inte är så långt bort. Egentligen är det ju just de här sakerna vi borde prata med varandra om, så att det inte blir så konstigt, men det gör vi ju inte. Inte nu längre. Jag tror att det var mera vanligt förr i tiden.

Ja, vi som är kvar här, vi får väl kämpa på och försöka ta oss igenom den ena svårigheten efter den andra. Alltid lär vi oss något på vår vandring. Det gäller att inte krångla till det för mycket för sig själv, hur nu det ska gå till. Själv är jag bra på det har jag upptäckt. Nu får jag väl ta och skaka av mig de här funderingarna och ta itu med den här dagen och försöka forma den till en bra dag med kloka tankar. Det är lättare sagt än gjort, men försöka duger. Ingen annan lär göra det åt mig, så det är väl bara att sätta igång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s