Sånt är livet just nu…

Igår blev det ingen bloggning, jag damp i säng redan vid kl 20.30 och sov ända till morgonen. Jag hade kunnat krypa ner ännu tidigare, men nån måtta får det väl vara antar jag, så jag kämpade emot. Det blev ju en riktig maratonsovnatt ändå. Jag gissar att kroppen bugar och tackar, speciellt efter helgens hårdkörning.

Kände mig skapligt i takt med mig själv när jag vaknade, och tycker att jag lyckats disponera dagen skapligt vettigt. Det är minsann inte alla dagar det inte. Lite för mycket har det väl blivit om jag ska vara ärlig, men det var tvunget. Det var nämligen sista körövningen innan helgens gospelkonserter, och som så många gånger förr så verkar allt vara ett enda virrvarr och mest kaos. Sen när det väl gäller brukar vi skärpa till oss, och så går det bra ändå. Förhoppningsvis gäller det även denna gång. Just nu känner jag mig sliten i halsen, tycker att jag gapat och skrikit och att ingen annan än jag hörs… Är inte så där supernöjd med min insats, dock har jag gjort så gott jag kunnat, och mer kan man ju inte göra, så det får helt enkelt lov att duga. Jag ser fram emot konserterna, låtarna är så fina och det är så härligt att sjunga dem, så jag tror att det blir bra till slut.

Satsade en stund imorse på att rannsaka mig själv, min kropp protesterar, vill inte alls som jag. Det finns inte så mycket att göra åt de kroppsliga problemen, de fel jag har, de har jag. Men i mitt funderande kom jag ändå fram till att jag måste ta de små möjligheter som står till buds för att försöka hålla mig så bra som det går. Om jag åtminstone inte blir sämre är det ju det bra. Jag har stått still ett tag nu tycker jag, efter den eländiga tid som varit under några år, men tyvärr så får jag lov att erkänna för mig själv att jag den senaste tiden blivit sämre ingen. Det hjälper inte att nonchalera den saken. På fredag får jag börja en ny behandlingsperiod vid sjukgymnastiken, äntligen. Inte för att det hjälper särskilt mycket, men lite är i varje fall bättre än inget. Sen ska jag fortsätta mina funderingar och försöka orka ta mig i kragen för att göra vissa förändringar i mitt liv. Små små saker kan kännas som att bestiga berg, lite så är det just nu, men det allra svåraste är att skrapa ihop orken att ens börja. Jag hoppas verkligen jag lyckas med den saken, då är halva jobbet redan gjort. Jag kan vara väl så envis om jag bara bestämt mig för något. Nu gäller det att hitta motivationen att komma igång. Det borde inte vara svårt, jag har allt att vinna – men det är svårt…

Nu får det bli en nattmacka och en kopp te innan John Blund kommer på besök.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s