9 november 2012

Det är fortfarande tidig morgon och redan är toaletten städad, tvättmaskinen igång, och jag har faktiskt gjort ett svep med dammtrasan också. Det var behövligt kan jag säga, fast förmodligen hade sömnen varit än mer behövlig, trött som jag är jämt och ständigt, och ändå kan jag inte sova.

Idag ska jag inte glömma bort min tid hos sjukgymnasten som jag gjorde förut en gång. Jag hade varit uppe både länge och väl, och kvällen före hade jag tänkt på besöket med en viss längtan. Ändå försvann det ur mina tankar när det väl var dags. Det ska inte få hända idag, för jag behöver så väl min akupunkturbehandling. Fortfarande är jag rätt skruttig efter förra veckans rejäla bakslag. Fast det gäller ju att se saker och ting positivt, och det positiva är väl i så fall att jag ändå är mycket bättre än förra veckan. Det går åt rätt håll!

På tal om att glömma saker, så glömde jag ju av min spellektion i onsdags också. Inte mycket ordning på mig minsann! Det var i alla fall första gången som jag missat en sån lektion, fast rätt försmädligt var det ju ändå. Mest synd om min lärare som fick vänta i onödan. Hon ringde sen, och möttes av en svordom i luren när jag svarade, för då, när jag såg hennes nummer på displayen, kom jag ju ihåg att jag hade glömt….. Antagligen var det kroppens sätt att hålla mig i skinnet, för jag hade ändå inte kunnat göra mig själv rättvisa på grund av smärtan, men det hade ju varit bra om jag istället ringt och sagt att jag inte skulle komma. Nåväl, jag får en ny chans nästa vecka. Jag får försöka kompensera henne med att komma dit välövad och entusiastisk, hur nu det ska gå till när jag nästan aldrig spelar numera.

En och annan brukar följa min blogg regelbundet (mamma till exempel!). Jag har inte varit särskilt bloggflitig den här veckan, har knappt haft gång på datorn faktiskt, och varken inspiration eller ork har funnits till att göra inlägg. Det känns som om jag sover så fort jag får ett tillfälle till det, fast veckan har varit full av saker som upptagit mycket tid också, så jag har minsann inte bara sovit.

I måndags drillade jag mina adepter, det börjar ta sig. Vi har utökat repertoaren med några låtar till, och fler ska det bli. I tisdags var jag till Sifferbo på en intressant föreläsning av Maria Hodges som är djurkommunikatör och djurpsykolog. I sällskap hade jag dotter, kompis och många andra, lokalen var fullsatt. I onsdags var det dags för ännu en kurskväll med knivslöjd. Det går framåt minsann. Nu är holk och alla mellanlägg på plats och träbitarna sågade och borrade. Nästa vecka ska kniven limmas, och så börjar själva finliret med att forma kniven till ett såväl vackert som användbart redskap. Det återstår mycket arbete, och det finns många tillfällen att göra fel och ställa till det för sig, men jäsingen så roligt det är! Vanligtvis brukar jag smita ifrån knivkursen och slinka in på körövningen en liten stund. Nu glömde jag helt bort tiden, så någon sjungning blev det inte den här veckan. Det bästa med mitt knivmakeri tror jag är att jag rensar skallen så totalt från allt annat när jag håller på. Det märkte jag redan när jag gjorde min förra kniv. Att göra något som är så helt annorlunda än allt jag gjort förut kräver full koncentration, och bonusen är att jag glömmer sorger, bekymmer och smärta under tiden. En väldig tillfredsställelse är det också att se något så vackert växa fram. Jag brukar ta fram min färdiga kniv och se på den med glädje och stolthet. Säkerligen kan en erfaren knivmakare hitta massor av fel och brister om han särskådar mitt arbete, men för mig är det en seger att ändå ha lyckats göra något sånt som jag aldrig provat på förut.

Gårdagens utsvävning blev inte mer avancerad än en kopp kaffe i granngården. Det är skönt att få hålla sig på hemmaplan, det har varit alltför mycket på programmet den här veckan, även om det varit trevliga saker, och inte särskilt sena kvällar heller. Jag fortsätter att jobba på att komma i säng senast kl. 22 så ofta som möjligt, och det lyckas rätt bra. Det kanske går att lära gamla hundar sitta ändå! Klart är i varje fall att min kropp verkligen behöver all vila den kan få, att leva med ständig smärta gör att man blir förfärligt trött.

Men nu är det äntligen dags för frukost. Nu har jag varit uppe i några timmar och hunnit bli riktigt hungrig, så det ska bli gott. Sen väntar en dusch och avfärd till sjukgymnasten, därefter veckans sista arbetsdag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s