2 januari 2013

Så är jag då inne på dag 2 på detta det färskaste året. Gårdagen försvann ganska lugnt, ingen som kände för särskilt mycket partaj då inte. Det blev lite umgänge med vänner, samma som på nyårsaftonen, men mest självvald ensamhet. Det är skönt med ensamhet ibland, för mig är det något jag behöver för att orka med vardagen, som ofta är snabb och ljudlig och fylld av många människor. Sen finns det ju andra som lider av sin ensamhet, som inte har det så gott som jag. Säkert finns det många väldigt ensamma människor. Här på vischan finns en skön trygghet i att alla vet vem man är. Man kanske inte umgås och så, men man vinkar och säger hej, man blir sedd.  Nyfikenhet säger en del, jag känner det inte så. Här ligger ingen sjuk eller död i veckor, här märker man om mönstret ändrar sig mot det normala.

Har man ingen att dela sina tankar med kan man ju alltid börja blogga… Då är man inte ensam längre. Jag är inte ensam men jag bloggar ändå. Jag gillar att tänka vid tangetbordet, att skriva av mig. Det sorterar virrvarret där inne i huvudknoppen på något sätt. Om det sen är någon som läser så är väl det trevligt, kanske finns det någon ensam som känner sig mindre ensam av att läsa det jag skrivit, det är ju gott, men viktigast för mig är själva skrivandet.

Idag har jag redan hunnit fundera lite på det där med att vara mormor/farmor. Kikade lite på någon annans blogg där det berättades om den personens farmor, och jag fann att beskrivningen skulle kunnat passa lika bra på min farmor. Det värmde till i hjärtat och många sköna stunder från barndomen dök upp inom mig. Min farmor var en liten krum gumma. Frisyren bestod av en fläta som hon rullade ihop och satte upp som en knut i nacken. Bara så där, inget krusidullande, jag tror inte ens hon behövde en spegel för att göra det hon gjort i så många år. Klädsel: förkläde och under det en klänning. Aldrig någonsin byxor! Huden var märkt av åratals hårt arbete, tio barn hade hon fött och fostrat, mestadels på egen hand misstänker jag. Farfar dog många många år före henne, och var sjuklig sista tiden. Farmor var liten och späd, men utstrålade samtidigt en väldig styrka, hon klagade aldrig. Jag tyckte hon var så vacker.

Vilken konstrast till min generation, tänk så mycket hjälpmedel vi har som de inte hade: vi har rinnande vatten och inomhustoalett, elektriska spisar, dammsugare, tvättmaskiner, listan kan göras lång och ändå är nästan ingen nöjd. 

Hur beskriver man en mormor/farmor idag? Finns det några speciella kännetecken på oss som är så lyckligt lottade att vi har välsignats med barnbarn? Känner våra barnbarn den där tryggheten som dåtidens förfäder utstrålade? Vad skickar vi med till våra barnbarn? Är vårt budskap att man ständigt ska jaga på för att ha så många statusprylar som möjligt, garderoben proppfull av det senaste i klädväg och att det alltid är bråttom bråttom. Hemska tanke! Såna saker tål att funderas på!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s