4 juni 2013

Men hjälp! Nu är det snart midnatt igen! Vart tar tiden vägen egentligen.

Idag har jag, till skillnad mot gårdagen, hållit mig inom en radie på 4 kilometer. Skönt att vara på hemmaplan! Efter jobbet blev det återigen en titt på hunddressyrkursen som pågår. Det går framåt, deltagarna blir allt duktigare, men nog finns det en hel del kvar att fila på minsann. Nästa år har valpen vuxit till sig lite, så då är det dags att själv ge sig i kast med uppgifter som fot, stanna kvar, ligg, hit osv. Lite får vi väl öva innan dess också, så kanske vi har lite tillgodo.

I brevlådan idag fanns ett nytt spelmansblad. Det är alltid trevligt, fast just den här gången var det också med en viss vånda jag öppnade tidningen. Jag visste att det skulle finnas en bild och ett minnesord som skulle kännas jobbigt att se. Jag kan fortfarande inte förstå att det verkligen är sant, vill inte att det ska vara så. Men det hjälper inte att spjärna emot, verkligheten är det som gäller när det kommer till kritan, och snart har en och en halv månad av saknad gått. Tiden fortsätter rulla på i samma takt vad som än händer. Inuti blir det kaos och tillvaron liksom stannar upp, men utanför rullar allt på som om inget hänt. Nog är det märkligt!

Själv fortsätter jag mitt virrande. Igår när jag var på hemväg från Kristinehamn stannade jag till i Filipstad för att räta på rygg och ben en smula. Bestämde mig för att gå in på Konsum och så klart hittade jag något litet som skulle inhandlas. Framme vid kassan skulle jag plocka fram en femhundring ur min portmonä, men den var bara försvunnen. Kvitto efter kvitto ploppar upp när jag gräver efter min slant, men sedeln lyser med sin frånvaro. Kassörskan skruvar lite på sig, liksom personen som står efter mig i kön, och jag känner mig som en av de där gamla tanterna man sett som omständigt och saktfärdigt plockar i sin portmonä eller handväska. Försöker någorlunda snabbt och effektivt knöla ner alla papperslappar tillbaka där de kom ifrån, och bestämmer mig i stället för att betala med kort. När jag ska plocka upp kortet ramlar förstås en hel hög andra kort ur och ner på golvet, och det kortet jag ska ha hittar jag väl inte utan får plocka ur allihopa och börja bläddra…

Det är nu jag börjar fundera på vad jag egentligen håller på med och blir full i skratt åt mig själv när jag tänker på hur det måste se ut. Sen stänker jag  att nu får jag väl skärpa mig och lyckas få ordning på mig själv och alla pryttlar jag spritt ut omkring mig. Klarar till slut att betala, ta mina saker och återförpassa mig ut i bilen. Ja kära nån, är det så här det ska vara framöver, eller kommer jag att hitta mig själv igen måntro? Inte vet jag vad jag ska skylla på: femtioårskris, sorg, klimakteriet, stress – eller så är jag väl bara så här helt enkelt. Men fortsätter det i den här takten lär väl ungarna få sätta pejl på mig snart, så jag inte tappar bort mig själv. Oj, oj, oj!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s