Uj uj uj…

Nej, nu verkar det som om jag kommit i otakt med bloggningen. Jag har liksom vänt på dygnet lite, men nu får jag väl försöka komma i takt igen.

Torsdagskvällen slutade lite halvdramatiskt. Vår toalett har krånglat en tid, eftersom den stod och tog in vatten stup i kvarten hade vi börjat att stänga av vattnet via avstängningskranen som sitter under vattentanken. Det är så irriterande att höra hur den spolar i hela tiden, och dyr blir vattenräkningen också… När jag skulle gå och lägga mig i torsdagskväll vred jag som vanligt på den lilla kranen, fast då fick den helt plötsligt nog och gick i strejk. Förmodligen tyckte den att nu jävlar får det väl vara nog, den kranen ska antagligen användas någon enstaka gång när det verkligen behövs, och inte som nu femtioelvagånger om dagen. I ren protest började den spruta vatten för fullt, jag försökte hålla emot med handen och ropade så högt jag kunde på husets herre – utan något som helst resultat. Han hade redan lagt sig och hörde inte ett jota. Själv hade jag inte någon större lust att fungera som avstängningskran hela natten, och särskilt effektiv var jag inte heller, eftersom det pyste vatten förbi mina fingrar. Vad göra?

Efter en snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det klokaste förstås var att stänga av huvudkranen. Sagt och gjort! Efter en rivstart i klass med Sanna Kallur befann jag mig ute i köket, ryckte upp dörren till skåpet där avstängningskranen skulle finnas, rev ut diverse ting som var i vägen och hittade kranen, eller åtminstone platsen där den borde suttit. Naturligtvis satt inte själva vredet där det skulle, och utan det kunde jag inte vrida av vattnet. Var i hela friden hade vi gjort av den? När vi sist använt denna manick hade jag ingen aning om, men att det var åtskilliga år sen det stod då helt klart. Efter ytterligare lite rafsande, samtidigt som det i min fantasi började rinna utöver tröskeln från badrummet, hittade jag vredet, fick det på plats och lyckades skruva av vattnet. Pust!

Nästa åtgärd var att rusa till den sovande mannen och utbringa: men nu jävlar….. Underligt nog blev han inte fullt så hysterisk som jag trodde, möjligen beroende på att jag vid ett flertal tillfällen påpekat att vi (dvs han…) borde ta en närmare titt på just de här detaljerna. Nu fanns i varje fall ingen återvändo för den saken. När jag så småningom torkat bort allt vatten, och vi kunde konstatera att det inte kom något mer, tordes vi gå och lägga oss. Då med planen för mogondagen rätt reviderad. Först på agendan stod besök hos svärmor för toalettlån och kanske en kopp morgonkaffe, eller en skvätt vatten att skölja ner morgonmedicinen med. Nästa punkt var att inspektera vad som egentligen hänt och räkna ut hur problemet skulle lösas.

Precis så blev det också, och därefter bar det iväg till stan med en liten rörbit som skulle ersättas. Numera sitter ny gummiblåsa i tanken, och rörbiten med den utslitna kranen är utbytt, och frid och föjd har infunnit sig i hemmets vrå!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s