Här är det full fart…

Nu har det varit glest mellan blogginläggen ett tag. Ju längre det går desto lättare blir det att hoppa över verkar det som. Man (eller i varje fall jag) blir liksom lite bloggberoende och får abstinens i vanliga fall, men får det gå några dagar lättar “besvären”. Det är väl som med snus och cigaretter kanske, och så fort man börjar om är man fast igen – på gott och ont antar jag, när det gäller bloggandet menar jag. Tobaksberoendet borde väl bara vara på ont, men bloggningen är väl i alla fall delvis på gott. För min del rensar det skallen och håller mig på banan. Jag mår bra av att tanka ur mig händelser, intryck och känslor. Stundtals är det allt för mycket som snurrar därinne under pannbenet och att skriva lättar på trycket. Det mesta är kanske inte så intressant för andra, men så är det ju också frivilligt att läsa på min blogg. Den skildrar mitt liv och en del av mina tankar, inte helt i direktsändning, men nästan. Jag är glad att jag fått förmågan att kunna sätta ord på mina tankar, och ibland verkar mina ord också kunna hjälpa andra som känner igen sig.

En snabb “urtankning” av sånt som hänt under mina tysta dagar: Jo, det gick vägen med sjungningen en på vår Värmlandsturné. Fortfarande hostar och hackar jag stup i kvarten, men klarade mig från hostattacker precis under våra framträdanden, och rösten höll. Vi sjöng i Mangskog på torsdagskvällen, och gick sen en liten guidad tur i Frödings fotspår med Urban Andersson som ciceron. Vilken fantastisk man han är Urban, får ni chansen att höra honom deklamera sina dikter någon gång så tag den!  Vår guidade promenad slutade i vägkorset som omtalas i dikten “Det var dans bort i vägen”.  Dans blev det även denna kväll, då jag och några till spelade upp till dans och våra medpromenerande vänner fick ta sig en svängom – en händelse som jag säkert kommer att tänka tillbaka på under ålderns höst. Jag antar att värmlänningar i stort är som folk mest, men kanske jag har haft tur och bara träffat såna som är extra trevliga och glada!

På “Gammelvala”  tillbringades en del av lördagen. Solen gassade rejält, enligt bussens termometer var det 31 grader varmt i skuggan! Inte undra på att svetten lackade! Till kvällen var det konsertdags igen i Brunskogs vackra kyrka, och på lördagsmorgonen vände vi kosan hemåt redan efter frukost.  Förstås blev det melodikrysslösande i bussen på vägen hem!

Ja, sen var det bara att fortsätta i galenskapen – ingen tid till rast och ro. Väl hemma var det dags att hoppa i Nåsdräkten och ge sig iväg för nästa uppdrag – det traditionella karnevalståget – som går av stapeln sista lördagen i juli varje år. 15.00 startade det, och samma tid drog regnet igång. Välbehövliga droppar, absolut, men musikinstrument och regn är ingen bra kombination, så där satt vi spelmän på vår vagn dragen av den ståtliga hästen Rebell, och försökte efter bästa förmåga skyla oss och instrumenten. Mitt paraply låg förstås kvar därhemma! Nåväl, trägen vinner, efter ett tag slutade det regna och vi kunde sätta igång på stråkarna och ordningen var återställd.

Efter en snabb påfyllning av energidepåerna (=fika) bar det sen iväg till Västerdalsstämman som började kl. 17. Åtskilliga timmar senare landar jag hemma i min säng, trött – javisst, in i helsike trött, men också rätt nöjd och tillfreds med livet. Stämman gick bra, mycket folk, många goda möten och fina låtar. Sånt gör gott i själen och får mig att orka hänga med en stund till.

När det gäller effektiviteten på söndagen ska jag villigt erkänna att det inte blev särskilt mycket gjort för min del. Den får betraktas som en dag för återhämtning helt enkelt!

När måndagen sen dök upp så var det dags för nästa utmaning. Hipp som happ så blev jag kursledare för tre ungdomar i 11-12-års åldern  som skulle förkovra sig i fiolspelandets ädla konst. Den ordinarie kursledaren hade nämligen lika hipp som happ glömt av att han lovat åta sig detta uppdrag och dragit iväg till Gudbrandsdalen! Det är ju tur jag är flexibel som människa och gillar utmaningar här i livet! Ungdomarna verkade nöjda och jag hade också trevligt, så slutet gott, allting gott.

Nu väntar jag med spänning på vad den här dagen ska föra med sig! Jag kan gott tänka mig en dag där det inte händer så speciellt mycket, bara som omväxling… Fast så verkar inte mina två hundar ha tänkt sig dagen. Just nu far de runt som bara den, skäller och jagar varandra så saker yr omkring dem. Håhåjaja, ja långtråkigt blir det ju i varje fall inte!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s