9 november 2013

Inser just att min bloggtillvaro verkar vara en aning ryckig. Ett inlägg, sen tomt en dag, ett nytt inlägg, sen tomt två dagar… För all del, man skriver väl när man vill, det finns inga måsten, och långt ifrån alla är så pass flitiga som jag, men det är ju inte direkt brist på lust som är orsaken till de utblivna blogginläggen. Mera brist på tid, fast det är väl en sanning med modifikation det med. Nog kan man skrapa ihop nån minut för att plita ner några ord om man bara vill.

Så vad har jag då lagt min tid på istället? Jag inser att min enkla tillvaro inte är allt för intressant för alla andra, men det är ju faktiskt frivilligt att läsa. Och bloggningen är liksom ett sätt för mig att dokumentera mina tankar och mitt liv, sen kan jag gå tillbaka och läsa ibland och påminnas om olika saker som hänt, och framförallt när de hänt. För sånt är jag dålig på att hålla ordning på annars.

Nu ska vi se då – torsdagen var ett gapande hål, liksom fredagen. Torsdagen inleddes med jobb i vanlig ordning, lite extra bökigt att ta sig till jobbet har det faktiskt varit under hela veckan. Vi har typ världens sämsta väg här nämligen, och äntligen, äntligen ser det ut som om någon tänker ta lite ansvar för den. Detta har resulterat i att en grävmaskin grävt diverse hål här och där för att plocka bort stenar som gör att det blivit stora gupp i vägen. Det är många gupp – och således många stenar som ska grävas upp. Precis här utanför ser asfalten numera ut som en grevéost. Då kan ni tänka er! Fast förhoppningsvis blir det himla mycket bättre när det väl blir klart, så man får försöka bita ihop och se framåt. Undrar bara vilket årtal vi skriver när det hela är klart….

Lite extra bråttom var det också den här dagen. Redan klockan 18 var det så dags för en njutbar musikstund i kyrkan. Två riktiga talanger skulle bjuda på massor av musik, och det ville man ju inte missa. Det var precis så bra som jag förstått i förväg! Efteråt bjöds på cider, jordnötter och salta pinnar när man ”minglade” tillsammans med övriga besökare. Sen kvickt iväg hemåt igen. Precis lagom för nästa programpunkt: ”I huvudet på Gunde”. Den här gången fick man se hur han försökte sig på att utmanan Annika Sörenstam. God underhållning även det. Så mycket mer blev det inte den här kvällen – lite slagsmål om tv-dosan, mannen ville se hockey, jag ville se ”The Fixer”. Han vann!

Fast det berodde bara på att jag kom på att efter torsdagkväll kommer helt logiskt fredagmorgon, vilket är detsamma som att jag ska infinna mig på min fiollektion. Fiollektion betyder vanligtvis att man har haft någonslags läxa, och läxor är det oftast meningen att man ska ha gjort… Och det hade jag ju inte, i varje fall inte särskilt mycket. Dessutom var det ingen lektion förra veckan eftersom det var höstlov, vilket betydde att jag haft två veckor på mig att öva. Alltså dubbelskämsigt att jag inte kunde läxan, för det kunde jag verkligen inte. Ju mer jag spelade desto värre blev det. Den typen av läxor kan man liksom inte klara utan övning, eller i varje fall inte jag. Så jag övade, och övade, och övade. Lite bättre blev det förstås, men baske mig inte bra alls ändå. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för ”fröken”. Inte för att jag tror att hon väntat sig något annat heller, men hon hade väl säkert hoppats…

Man kan inte säga annat än att hundarna är rätt tåliga i varje fall. Även mannen faktiskt, han insåg nog att det inte var läge att klaga, men jag kan känna viss sympati med de stackarna. Vi har ett väldigt litet hus, och någon som håller på att öva g-durskalan över 4 oktaver med lägesspel och allt, nej det kan inte vara en behaglig upplevelse. Inte ens om man skulle spela rent – och det gjorde jag inte!

I varje fall så blev det fredag. Jag var uppe tidigt och gnisslade på. Lyckades hitta ett knep som gjorde det lite bättre, men bra var det fortfarande inte, och det kan man ju förstå. Två veckors övningstid kan man inte ta igen på en sen kväll och en tidig morgon. Men skapligt gick det, åtminstone ibland. Bara att hoppas på att ”ibland” skulle inträffa just när jag spelade upp för min unga fröken.

Så värst många ”ibland” inträffade inte kan jag säga med facit i hand. Stackars unga nyutexamninerade tjej! Undrar hur mycket träning de får i sin utbildning till att möta vuxna, för all del med stort intresse och god vilja, men ändå så träningsslöa människor? Jag betalar för min lektion, och jag vill verkligen utvecklas, och ändå ”råkar” det bli så att jag för det mesta ”glömmer” av att öva på min läxa. Nåväl, det som inte dödar härdar sägs det. T. är duktig, och hon får väl se mig som en utmaning i sin yrkeskarriär. Om så där 20-30 år kan hon kanske se tillbaka på tiden med lite distans. Kanske är det tur att vår lektion ligger just på fredagar, så hon får helgen på sig att återhämta sig!

Men nu är det lördag och lördag = melodikrysset, fast inte riktigt än, och jag har en hel del att göra innan dess, så nu får det räcka för den här gången.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s