4 januari 2014

Så är det morgon igen då. Tidig morgon blev det för min del. Kroppen jäklas, det är svårt att sova när det gör ont precis överallt. Eller nu tar jag väl i antar jag, precis överallt är det säkert inte, men nog känns det så när det inte finns ett enda sätt att ligga på som inte gör ont. Det blir liksom någon slags kedjereaktion så smärtan hoppar runt från topp till tå.

Gårdagskvällen avslutades med goda vänner, sånt är ju trevligt. Vi hade “Bullensfest”, vi brukar ha det då och då. Värmer en stor burk med Bullens varmkorv och äter så det sprutar korv ur öronen på oss – nästan. Vanligtvis korv, bröd, mos och så senap och ketchup förstås. Fast nu skippades moset till förmån för en god wok av savoykål och olika sorters paprika, lite annat smått och gott fanns det säkert däri också. Jag vet inte så noga, eftersom jag bara fick sätta mig till dukat bort. Brödet skippade jag också till förmån för några flera korvar. Bullens korvar är verkligen godare än andra varmkorvar. Enligt expertisen, dvs kvällens värdar, är det dock en väldig skillnad på små burkar och stora burkar. Det ska vara stora burkar. Jag vet inte hur det är med den saken. För mig tror jag det är så att sällskapet har mest betydelse, kombinationen av just de vännerna tillsammans med Bullen är det som är rätt. Då smakar det som det ska!

Visst ja, vi hade ju förrätt också! Kammusslor tror jag visst att det var. Skulle stekas i 35 sekunder på varje sida, så tillagningen var ju rätt smidig – ner i pannan och upp igen! En ny bekantskap för min del. Såg inte särskilt lockande ut om jag ska vara ärlig, men smakade helt ok. Eller egentligen knappt något alls, men tillsammans med tillbehören: creme fraiche, rom och silverlök var det klart godkänt. Så nu har jag vidgat mina kulinariska vyer en aning, det är ju bra! En skvätt kaffe med hemgjord ischoklad som tilltugg blev det på slutklämmen. Osmart, jag vet. Lagom till jag kom hem så drog ju koffeinet igång sin verksamhet, och hur pigg som helst var jag. Inte var det tyst vittne på tvn heller, som det brukar på fredagskvällarna. Det fanns för all del en hel del andra program att slötitta på, men inget som kändes angeläget just då. Att plocka fram fiolen skulle väl varit ett alternativ, men det skulle säkert inte samlat några pluspoäng hos sambon, som dröp i säng direkt. Vårt hus är inte särskilt stort, och eftersom han inte riktigt delar min musiksmak, tror jag han skulle haft synpunkter. Jag lyckades väl ändå fördriva tiden på något sätt, så fredagen hann gott och väl bli lördag innan jag slog ihop mina blå. Att sen vakna igen straxt efter fyra är ingen hit, men vad gör man när kroppen tar över och bestämmer själv?

Frukost nummer ett är numera intagen, en tvättmaskin körd, och dessutom har jag gjort en inventering bland alla enfotingar som är inneboende här. Ni vet såna där strumpor där maken bara spårlöst försvinner. Såna har jag gott om kan jag konstatera. Är det någon som har något bra tips på vad man kan göra med strumpor (förutom att ha dem på fötterna förstås)? Trä dem på handen och använda som dammtrasa är kanske ett användningssätt, men damning är ju också en aktivitet som jag, precis som strykningen, i det närmaste har rationaliserat bort. Annat var det förr när jag jagade runt med dammtrasan i högsta hugg, och prydde alla skrymslen och snår med hemvirkade dukar. Ännu en förändring till det sämre antar jag… Kanske är det för att överleva såna “förslöningar” som synen gradvis försämras? Om man inte ser dammet mår man ju inte illa av det heller! Ja, jag säger då det! Kanske är det hög tid att jag ser till att skaffa mig en “Rut” om det ska bli någon ordning på torpet!

På tal om ordning på torpet, idag är det lördag, och lördag = melodikrysset. Idag ska vi i “melodikrysstrojkan” lösa tillsammans. Det har vi inte gjort på evigheter, så det ska bli kul. Frukost är utlovad också, men jag har ju redan tjuvstartat lite på den avdelningen. Är ju skapt sån att jag blir hungrig direkt jag slår upp ögonen, och att vänta 5-6 timmar från det jag vaknade tills jag skulle få något i magen var inte något jag övervägde över huvud taget. Får väl skylla på att värktabletterna behövde något att skvalpa runt i…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s