Ja, så har jag klämt en arbetsvecka igen. Det är ju också något att vara glad åt, att man har ett jobb och är så pass så man kan utföra det. Det är minsann inte allom unnat. Själv börjar jag bli gammal och skröplig. Måste sova middag efter jobbet och allt! Mellan kl. 17-19 tog jag en ”powernap”, helt slut efter dagens vedermödor. Ja, det var väl lite väl länge för att gå under benämningen powernap kanske, och kanske hade jag sovit än om inte telefonen väckt mig. Faktum är att det är tröttsamt att gå med ständig värk. Det syns inte utanpå, och jag gör mitt bästa för att ”hålla fanan högt” så att ingen ska märka att det tar på mina krafter, men det gör det.
Fick svaret på min MRT igår, det var ju ungefär som väntat. Inte mycket att hoppa högt av glädje för, mera ett bevis för att jag talat sanning. ”Nu förstår vi att du har ont” konstaterade berörda i vårdapparaten. Tack så mycket för det får jag väl säga. Mitt förra frikort gick ut i oktober. På en månad har jag jobbat ihop till ett nytt, det är ju en prestation så god som någon. Tur att frikorten finns säger jag, fast jag vore förstås gladare om jag klarade mig utan. Jag har tillbringat en god stund med att läsa olika sidor på nätet där de beskriver mina krämpor och vad en eventuell operation skulle innebära. Det ser inte direkt lockande ut. Vidare remittering till ortopeden i Falun väntar härnäst, och jag bestämmer mig för att vänta tills jag hört vad de har att säga innan jag konsulterar internets alla experter ytterligare. Det är ingen idé att skrämma upp sig själv mer än nödvändigt.
Andra tecken på att jag börjar bli gammal finns. Brukar skratta åt mig själv och mina nattningsrutiner! Minns när jag jobbade i hemtjänsten förr, där fanns en äldre herre som hade rätt omständiga vanor när han skulle sova. Nu är jag nästan likadan själv. För att kunna sova måste jag ta tre olika sorters värktabletter när jag lägger mig. Sen ska också morgonmedicinen finnas fix och färdig, så att jag kan ta den på morgonsidan. Den består av nya värktabletter och även blodtrycksmedicin. En flaska vatten är ett måste, dels för att svälja ner medicinen, dels för att klunkas vid behov, eftersom jag blir så torr i munnen (biverkning av medicinen). En burk med piller mot muntorrhet ska också finnas tillgänglig av föregående anledning. Liksom mobiltelefonen (för att jag ska kunna veta vad klockan är när jag vaknar på natten, och som väckarklocka på morgonen) och förstås en ficklampa så jag ser vad jag stoppar i mig. Dessutom ska handlederna stabiliseras med speciella skydd, ortoser, för att jag ska domna bort så lite som möjligt. Sen när jag gått upp och ner några gånger för jag glömt något av ovanstående är det bara att knoppa in. Man kan ju bli trött av mindre, så jag somnar rätt fort faktiskt. Problemet är att jag vaknar snart igen för att jag har ont. Men den senaste medicinen har faktiskt gjort att jag sover lite bättre, tack och lov. Egentligen borde jag också ha en cd som snurrar hela natten med musik. Det är konstaterat att musik är smärtstillande. Mozart ska visst vara bra, eller all musik som man tycker om. Det borde ju vara bättre än mediciner, och garanterat biverkningsfritt!
Men nu får jag nog ta och ge mig med det här. Sovdags på riktigt. I morgon väntar så melodikrysset, det bästa med varje lördag! Eventuellt ska jag ge mig iväg på en liten utflykt, vi får se om jag orkar. Godnatt!
Ängel med bruten vinge 