Så är det måndagsmorgon igen. Någonstans i bakhuvudet finns tankar som försöker fånga min uppmärksamhet, tankar som vill påminna om att semestern går mot sitt slut och att det börjar bli dags att ramla in i gamla rutiner igen. Jag skjuter envist undan dylika tankar, snart går det inte längre, snart är det ett faktum, men ännu en stund tänker jag låtsas som om sommaren är oändlig. Inte så att jag misstrivs på jobbet och gruvar mig för att dra igång igen, men i alla fall… Nog är det skönt att vara ledig också.
Någon bloggning hanns inte med under gårdagen som var fylld till bredden med musikaliska upplevelser. En rätt fin dag med andra ord, dock lite väl fullspäckad och därmed också lite stressig. Inledde med sång tillsammans med körkamraterna, fortsatte med lite eget fiolspel och avslutade med att lyssna på andras spelande.
Sången framfördes i samband med att vårt missionshus firade sin 150-års dag. Många var det som ville vara med och fira, och säkert var det många som också kommit för att höra när bygdens egen Britta H predikade, eller framförde en hälsning som hon själv sa. Det var folk från olika trossamfund, men också helt “vanliga” bybor. Missionshuset är en fin samlingsplats här byn, och dit känner man sig alltid välkommen. Britas hälsning var hörvärd, den berörde nog alla närvarande, vare sig man är troende eller ej, och den lyfte också rättmätigt fram det fina arbete de gör med de asylsökande flyktingarna i byn. Jag köpte faktiskt två böcker som hon skrivit, så nu har jag spännande läsning att se fram emot. Fråga mig inte vad de heter eller handlar om, för det vet jag inte alls ännu, kände bara att en människa som kan vara så fascinerande att lyssna till också borde ha intressanta tankar att förmedla via sitt skrivande. Jag får väl återkomma när jag läst klart.
När det är födelsedagskalas får man ofta tårta, så även på detta kalas. De hängivna medarbetarna hade hjälpts åt att baka tårtor, den ena läckrare än den andra! Även om man försökte att ta en liten, liten bit av varje, så blev summan av kardemumman i kalorimått mätt rätt rejält, den saken är säker. Smaklökarna hoppade runt i extas som den värsta hejaklack! Det är allt tur att jag inte är på såna här kalas varenda dag!
Efter tårtkalaset var det dags för mig att smita iväg till nästa programpunkt. Hann precis bara hem och hämta fiolen och dra vidare, eftersom jag skulle möta några vänner i Vansbro för att få guidning dit vi skulle. Nog fick jag guidning allt! Vi åkte både hit och dit, vände och for, och när vi till sist kom dit vi skulle sa jag: nu har jag sett mycket som jag inte hade sett förut, jag kommer aldrig att hitta hem igen! Den sista biten, rätt upp i berget, fick vi gå till fots. Rejält andfådd och rätt mycket försenade av vårt kringelikrokande anlände vi till sist till vårt värdfolk. Det här var alltså ett av de buställen dit Järnafolket förr buffrat på sommaren, åtta timmar hade det tagit dem att gå hit tydligen, och korna hade fått simma över en sjö också. Nog är vi bekväma av oss nu för tiden! Man kan ju undra om de orkade njuta av den förunderliga utsikten när de väl var på plats. 18 kor hade stått i ladugården och att sköta dem, och göra smör och ost borde ha krävt sin kvinna.
Jag njöt i varje fall, både av utsikten och av umgänget med fiolspelande kamrater. Allt för fort var det dags att säga tack och hej och bege mig till nästa ställe. Här hade jag kunnat stanna betydligt längre, men ännu en kulturell upplevelse skull hinnas med denna dag, och efter vägen dit fanns folk som förväntade sig att jag skulle komma och plocka upp dem, så det var bara att ge sig iväg igen. Lite fundersam var jag över om jag verkligen skulle hitta ut till civiliserade trakter igen, men det visade sig finnas ytterligare en väg, som var betydligt lättare att hitta, så jag kom hem utan några problem alls. Susade så på direkten iväg ett antal mil åt andra hållet för att njuta av mera musik. Ett av grannspelmanslagen höll konsert och bjöd den här kvällen på egna kompositioner. De hade förtjänat mera publik, men vi som kom fick i varje fall en fin stund. En del av låtarna var helt nya bekantskaper för min del, och en del hade jag hört tidigare. Nog är det förunderligt att det går att skapa så mycket olika variationer av precis samma toner. Det gäller bara att sortera dem i just sin ordning, ett spännande uppdrag som jag brukar ägna mig åt emellanåt.
Där kan du också se lite mera av hur det ser ut där och läsa om anläggningen och deras verksamhet.
Ängel med bruten vinge 