Nu är det söndagskväll, igen. Tänk så fort det går! Det har jag kanske konstaterat här i bloggen förut, men jag fattar fortfarande inte hur det kan kännas som om tiden skenar iväg så fort. Idag har jag bara tagit det lugnt. Sov länge, lyckades skrapa ihop hela 9 timmar, vilket är rekord för mig. Det var en hel del jag hade tänkt göra idag, men jag ändrade ”programmet”, så det blev en ”bara vara-dag” istället. Kände att jag ville ta tillvara det härliga vädret och att jag verkligen behövde vistas ute så mycket som möjligt. Igår blev det ju inte mycket av den varan. Så vad gjorde jag igår då – en del är visst lite nyfikna på det efter mitt kryptiska meddelande igår.
Jo, straxt efter 04.00 ringde min klocka, jag visste att jag inte hade tid att ”dra mig”, men ändå krävdes en hel del för att få kroppen att hasa sig upp i sittande ställning. Tre timmars sömn är lite väl snålt tilltaget, men vad gör man. Plockade ihop mina pinaler och lastade i bilen. Bara lite försenad kom jag så iväg. Typiskt nog hade jag ju glömt att tanka dagen före också, så det blev första anhalten. Sen bar det av – med Jill Johnson i cd´n på hög volym och mig själv sjungande på lika hög volym ställde jag kosan söderut. Ca 25 mil bort var målet – Mariestad – där skulle jag nämligen beträda mitt livs första kattuställning. Katterna och dottern hade ju lite närmare, de kom åkande ifrån andra hållet och så skulle vi mötas där.
Lite stressad var jag eftersom jag inte var riktigt säker på hur lång tid det skulle ta att köra, så min plan var att köra nonstop till Shell i Hasslerör, men efter ett tag insåg jag att jag måste ändra mina planer. Min blodtrycksmedicin är nämligen urindrivande och ett toalettbesök blev allt mer aktuellt, den saken var säker. Nu är det ju inte så många ställen som är öppna vid denna arla morgonstund, men hade jag tur så skulle McDonalds i Kristinehamn vara öppet räknade jag ut. Några minuter över sju svängde jag in på deras parkeringsplats. Det såg tämligen dött ut, men på dörren upplyste mig öppettiderna om att det var fritt fram och det var verkligen hög tid för min del. Efter avklarat ”urtankning” tänkte jag att en kopp kaffe säkert skulle pigga upp mig lite och bestämde mig även för att köpa en macka med ägg o bacon (något fint namn hade den, men det kommer jag inte ihåg nu). Eftersom de precis hade öppnat fanns det ju naturligtvis inget färdigt, utan jag upplystes av en vänlig kille att det skulle ta några minuter. Sjutton också tänkte jag, det har jag inte tid med, men jag nickade vänligt och trampade sen runt i lokalen (precis som om det skulle gå fortare då!) Några minuter hit eller dit kan ju inte göra någon större skillnad, det inser jag ju idag, men så tänkte jag inte just då. Fick min beställning och hastar iväg och precis framför dörren händer det – min nygjorda macka glider iväg. Det vita smörgåspappret med grön text på öppnar sig och ut glider det varma, nystekta ägget som far i golvet tätt följd av övriga ingredienser. I ett försök att ändra på den sen länge konstaterade tyngdlagens principer gör jag några akrobatiska övningar med min kropp, men det enda som händer är att jag häller kaffekoppen över min tidigare så rena, vita tröja. Den ramsa som jag sen uttalar ska jag inte publicera här, men ni kan säkert tänka er ungefär hur det lät. Jag hade säkert fått en ny macka och nytt kaffe, men tanken på att vänta ytterligare frestade inte nämnvärt just då. Och inte hade jag lagt i någon annan tröja heller. Den här dagen började inget vidare minsann!
Ringde dottern och ber henne försöka hitta något som ”går omkring mig” i sin garderob. Vi har ju inte direkt samma storlek, men något elastiskt borde det väl ändå finnas om jag har tur. Annars är det inget att göra åt. Nu är det ju katterna som ska ställas ut och inte jag, vilket är tur, men det är klart att det ser trevligare ut om man är hel och ren, den saken är klar.
Resten av resan förlöpte utan mera problem och vi kom fram till Mariestad samtidigt. Packade ur katter och övrig utrustning och knallade iväg till utställningslokalen. Smart som jag är (om jag får säga det själv, och det får jag ju nu) hade jag tagit med en lastkärra och en stor plastback med lock som vi kan stoppa full med saker för att slippa kånka och bära så mycket. Dottern skrattade lite åt morsans tilltag, men innan kvällen ska det visa sig att det var ett lyckat drag.
Det hela börjde med veterinärbesiktning innan man ens släpps in. Sen blev vi tilldelade den dubbelbur våra katter skulle bo i under dagen och kunde börja vår uppackning. Nu skulle den nya burinredningen monteras, efter lite pyssel satt den där och prydde sin plats. Katterna stoppades in i buren och vi tänker att det är hög tid för att försöka ta reda på vad som ska hända härnäst och hur man ska göra osv. Storebror katt skulle vara med idag också, som moraliskt stöd var det tänkt, så att lillpigan skulle kunna vara lugn och trygg, men så blev det inte. Han blev som förbytt av alla lukter, katter och folk som var i ständig rörelse och ömsom jamade ömsom fräste. I buren ville han inte alls vara och inte utanför heller. Hela tiden var det fullt med folk som flockades runt honom också, för alla tyckte att han var så rolig som pratade så högljutt. Till slut kommer vi på att dra för gardinerna så han får lite lugn och ro. Hur som helst så klarade han sina ”framträdanden” vid domarbordet och fick två fina rosetter, en för en 1:a och en för att han blev nominerad. Lika bra gick det för lillasyster och så småningom fick de tävla mot varandra om att bli bäst i kategorin. Lilla fröken blev den som gick segrande ur den dusten. Till slut blev det sen dags för dagens höjdpunkt att kora dagens finaste katt och här fick sötnosen då möta de övriga kategoriernas segrare. Det hela slutade med att hon utses till ”Best in show”, vilken debut! Förutom totalt sex fina rosetter fick hon en massa priser.
Sen var plötsligt allt över och allt skulle packas ner igen. Nu visade det sig att morsans kärra var till god hjälp när vi skulle ha ut allt till bilen igen. Jag hämtade den ena bilen och när vi packat in katterna och alla priserna var det precis full. Omtumlade och trötta skiljdes vi åt och for återigen åt varsitt håll. 25 mils resa kändes inte alls så betungande nu, med mungiporna riktade uppåt går allt betydligt lättare. Ringde till 50-åringen från gårdagens uppvaktning och berättade om dagens händelser, måste bara få berätta för någon, för jag var ju så stolt! Jag vet att hon varit ute på utställningar med sin hund, så hon kommer att förstå precis hur det känns. Några timmar senare landade jag lyckligt och väl hemma igen och kunde summera en lyckad dag.
Ängel med bruten vinge 