Idag skulle min mormor Elsa ha fyllt 100 år om hon hade levt. Tyvärr är hon borta sen sex år, men för mig är hon i allra högsta grad levande. Kvällen innan hon gick bort kom hon och sa hej då till mig. Vi hade gäster hemma och mitt i allt så kände jag väldigt tydligt hennes närvaro, tänkte direkt att nu är det nåt fel med mormor, jag måste ringa mamma, men så tänkte jag att det kan jag ju inte göra. Jag har ju gäster att ta hand om och förresten vad hade jag att gå på? Så jag ringde aldrig, men mycket tidigt nästa morgon ringde mamma mig för att tala om att mormor gått bort under natten. Först blev jag arg, varför hade ingen ringt mig direkt, jag hade velat åka dit för att ta farväl. Men sen kom jag på att mormor hade ju själv skött om den saken, så varför vara arg. Jag visste ju redan när det ringde.
Det hände nåt liknande en annan gång. Jag skulle upp tidigt och jobba i hemtjänsten, har alltid jättemycket att göra med alla djuren på morgnarna och för att hinna i tid så är det rejält stressigt. Men just den här dagen så kom en spelmanskamrat in i mitt sinne. Jag drevs mitt i allt till att plocka fram min fiol och spela en speciell låt som jag gjort åt denne spelmanskamrat när han fyllde 85 år. När jag spelat låten sa jag högt att jag hoppas du har det bra var du än är, stoppade ner fiolen och stressade vidare. När jag en stund senare anländer till min arbetsplats berättar jag om min morgon och får då höra att han har gått bort. Visst är det konstigt. Nonsens enligt en del och jag vet inte, kan inte alls förklara. Bryr mig inte om att försöka heller. Varför skulle jag?
Just idag funderar jag i alla fall lite över om mormor sitter med änglavingar på ett mjukt moln däruppe i himmelen och käkar gräddtårta. Jag hoppas det!
Vart vi tar vägen när vi dör vet jag inte, kanske är det slut för tid och evighet, kanske är det som en del tror att vi kommer tillbaka och liv efter liv lever i något slag förhållande till dem som vi varit nära i tidigare liv. Vem kan veta? Ingen antar jag, men visst händer det väl att vi träffar på någon som vi direkt känner en enorm samhörighet med, det är precis som om man skulle ha känt varandra jämt, fast man träffas för första gången – eller för all del precis tvärtom, någon man instinktivt känner motvilja emot, fast man aldrig har träffats förut. Ja, sånt är inte lönt att grubbla på, det kan man ju inte påverka i alla fall. Bäst att ta vara på varandra i det enda vi vet att vi har – här och nu!
Ängel med bruten vinge 