Jodå, gårdagen blev som jag trodde, visserligen endast en dotter med på färden, men hon hade inga problem att knäcka sin mor i shoppingkondition. Jag är verkligen ingen stadsmänniska!
I vilket fall som helst så är nu optikerbesöket avklarat, själv trodde jag nästan att jag höll på att bli blind, men det visade sig att min syn istället blivit bättre. Det är ju för all del något positivt åtminstone. Sen vidtog då ett frenetiskt provande av glasögon, för att hitta något att stoppa de nya glasen i. Usch och fy, det är något av det värsta jag vet! Närsynt är jag, då är det svårt att prova bågar och försöka se om det ser bra ut eller ej. Inte blir det bättre av att det dessutom sitter en stor klisterlapp mitt på ena glaset och skymmer. Varför i hela fridens namn måste de sätta fast den just precis där? Går det inte att ha den på ena skalmen istället?
Mitt smakråd, dvs dottern plockade fram glasögon efter glasögon och alla ratades av mig – precis som vanligt. Det finns banne mig inte ett par snygga glasögon! Eller det gör det väl förstås, men när de sitter på min näsa ser det helt enkelt inte bra ut. Sen är nog dotterns smak lite mer vågad än min, hon tycker att gamla mor behöver ärta till sig lite. Förmodligen har hon rätt i den saken, men det räcker nog inte med bara nya glasögon när insidan är det som är mossigast. Ja sen slutade det hela som det brukade, dvs jag är helt utmattad, huvudvärk hade jag redan innan jag kom dit, och inte blev det bättre av all denna vånda, och så tänker jag att jag skiter i alltihopa. Jag struntar i om jag ser något, och går famlande fram i livet den tid jag har kvar. Fast sen skrapde jag fram det sista lilla uns av ork jag har kvar, och säger att dottern får bestämma, och så blir det som det blir. Tänk så mycket energi jag sparat om jag sagt de orden redan från början! Dessutom brukar hon ha rätt när det gäller de här sakerna, det får jag väl erkänna, även om det bär mig mot.
Lättad av det faktum att denna prövning är över, och att det förhoppningsvis ska dröja flera år innan det är dags igen, staplade jag sen iväg mot en thairestaurang. Energinivån måste fyllas på om jag ska överleva denna färd, påfyllning av värktabletter behövdes också. Vis av erfarenhet som jag är vet jag att dagens vånda inte är slut än. Innan vi äntligen vänder kosan hemåt igen har jag traskat efter dottern i affär efter affär. Allt emellanåt har jag fått order om att prova diverse kläder och konstaterat att jag nog borde söka upp en affär som säljer tält för att hitta något som ska passa utan att sträna både här och där. Modell elefant är väl det som passar bäst just nu i varje fall. Tänk att det ska vara så svårt att hålla formen! Eller form har jag väl, fast allt för mycket form för att det ska vara bra. Mjuk är jag åtminstone!
Tidens tand går hårt fram, det är tydligt det, men man får gilla läget. Det lär ju ska vara insidan som räknas som det så vackert heter. Värst är väl om man inte gillar varken insidan eller utsidan själv. Fast det är väl det som livet går ut på kanske, att lära sig tycka om och acceptera sig själv som man är. Vissa saker kan man ju ändra, men det mesta får man ta som det är, bara att inse faktum.
Ängel med bruten vinge 