Nyss har jag sträckt armarna högt i skyn och jublat, alldeles för mig själv!
Höet är inne! Årets skörd är bärgad och klar! Vilken lycka! Jag kan knappt tro att det är sant och inte en enda gång har vi blivit osams heller, det tror jag aldrig har hänt förut! Sambon brukar normalt tappa humöret åtskilliga gånger, alltid är det något som krånglar, punktering, mörka moln som tornar upp sig på himmelen, hässjor som blåser omkull eller hässjestänger som går av. Men inte i år – bara ett ynka litet stopp i maskineriet som avhjälptes så snabbt så man bara nätt och jämnt hann uppfatta en liten antydan till nervdallring och humörstegring hos sambon. Och solen har hela tiden strålat så vänligt och hjälpsamt, inte ett hotande regnmoln så långt ögat har nått.
Gårdagen ägnades till stor del åt hövändning och annat runt omkring höskörden. Någon bloggning blev det inte, för orken räckte inte riktigt till. Mr John, min trogne väpnare och kamrat ställde upp för mig. Jag är så glad att ha honom så att han och jag kan fixa så mycket praktiskt själva, utan annan hjälp. Sen när det blir dags för balningen får vi dock ta in förstärkning, för trots att kvinnor är mästare på att göra flera saker på en gång, så finns det ju gränser.
Idag har precis hela dagen gått åt till att vända i höet och sen under eftermiddagen börja pressa höbalar och slutligen se till att allt hamnat under tak på höskullen. Det är rena bodybuilder-träningen att hålla på med hö. När det ligger uppe på skullen har jag lyft varje knippa åtminstone två gånger och minst en gång till kommer jag att lyfta dem innan det är uppätet, eller minst två kanske man kan säga, för när höet gått in genom munnen kommer det ju ut i andra änden, fast då i något förändrad form och även det får man ju lyfta på med hjälp av dynggrepen. Så visst får man väl lite muskler innan allt är klart.
Och nu är det äntligen klart för i år! Gissa om jag är lycklig! Svettig och lortig, full av bett från insekter och för att uttrycka sig lite diplomatiskt kan man väl säga att hela jag var i stort behov av rengöring, för varenda skrymsle och vrå var fullt med höbôs. Tittar man på armar och ben kan man tro att jag har samma böjelser som Scheikesekten, revor och rispor överallt och det sved ordentligt när jag duschade kan jag lova. (Hö är faktiskt vasst och hårt, nog måste man vara kär upp över öronen om man skulle vilja tumla om i hölasset med sin vän, det tror jag!) Men, som sagt lycklig är jag nu, när det är klart, fast det svider och värker både här och där. Mina känsliga fiolfingrar är dock helt oförstörda, kan jag lugna en orolig vän. Jag var så klok så jag använde handskar, dock inte så klok så jag hade långbyxor och tröja istället för shorts och bikiniöverdel. Men det är smällar man får ta! Nu kan jag i lugn och ro ägna mig åt betydligt roligare saker, som t ex Ingmarsspelen, Tobakspinnarstämman, Bingsjöstämman, umgås med goda vänner mm. mm. och det ser jag fram emot! och jag kan ju inte låta bli att triumfera lite – herr grålle fick inte vara med i år! rätt åt honom! degraderad till kattkorg!
Klart att man var lite avundsjuk och drömde om att själv få stå på scenen och uppträda. Det får jag ju göra emellanåt, men på en helt annan nivå och det passar mig fint. Rampljuset lockar inte nämnvärt nu för tiden, det finns betydligt viktigare saker. Och att inte karriär och pengar automatiskt ger lycka och välgång är ju just Michael Jackson ett bra exempel på. Allt kan inte köpas för pengar minsann. Och inte en enda krona fick han med sig till “andra sidan” heller. Många spekulationer om hans liv och leverne har vi också fått ta del av under årens lopp. Klart är i alla fall att han var en duktig musiker och att hans stämma nu tystnat för tid och evighet. Jag har lånat bilden av den unge Michael här ovan från följande artikel där ni kan läsa lite mera om Michael Jackson: 
Ängel med bruten vinge 
