Regn, regn, regn…..

Tvn står på och väderleksprognosen för i morgon presenteras. Lyssnar inte speciellt aktivt men hör ändå ordet regn återkomma om och om igen. Nu får det väl ge sig innan vi flyter bort allihopa. Undrar hur det kändes för de som tältat i Bingsjö, inte kan det ha varit så värst muntert att plocka ihop sina pinaler idag i spöregn. Men folkmusiker är tåliga varelser!

Nu är det i alla fall över för den här gången. Närmast för min del blir deltagande i Komidsommaraktiviteter i Dala-Floda. Här kan ni läsa mera om den gamla traditionen http://www.dala-floda.com/komidsommar.htm och varför inte satsa på att göra ett besök på plats.

Nu tänker jag stänga av den här apparaten och gå till sängs. Det är hög tid. I morgon är det en ny dag full av härliga aktiviteter som väntar på att upplevas.

BINGSJÖ 2009

Oh, vilken underbar dag jag hade igår. Tänk att allt klaffade så jag kom iväg till Bingsjö! Vi hade hyrt en buss och kl. 15.00 bar det iväg. Undan för undan så plockades spelmanskamrater upp och när alla kommit på plats plockades förstås instrumenten fram. Det är lite knöligt att spela på en buss, det är trångt och svänger och ruskar, men det går. Och så spelade vi och spelade och helt plötsligt var vi framme! På vägen dit hade regnet öst ner, inte droppat med små måttliga mängder utan riktigt öst ner. Vår busschaufför hade först glömt att stänga takluckorna, så gissa om det var blött inne i bussen. Golvet plaskade och en del stolar var riktigt blöta, men inte var det något som hindrade oss och inte var det någon som klagade!

Väl på plats blev det först lite fika, för att ladda upp energinivån så mycket som möjligt. Sen traskade vi i väg och som vanligt försvann alla människor åt olika håll. Man var lite tveksam över vad man skulle sätta på sig och om det skulle finnas någon plats där man kunde spela. Regnet liksom hängde i luften, men tiden fram till allspelet gick fort, alltid var det någon man skulle prata lite med och kramas lite med. Det är så roligt när man träffar på kompisar som man inte sett på länge. Så drog då allspelet igång. Så här såg det ut precis där jag stod. Som ni kan se var jag inte precis ensam, utan det var trångt om saligheten. Gammal och ung trängdes i en salig blandning och man krockar lite ibland med grannen, men vad gör väl det. Stämningen är ändå magisk, man är en del av helheten, en liten bit av det stora och det är härligt.

Det här tycker jag är en rolig bild, det finns plats för humor också här i Bingsjö!

 Här ska RagnKjells ut på soptömmarvända! Kanske behöver inte konkurrenten med snarlika namn vara allt för rädd att bli utkonkurrerad, men just här i Bingsjö har de i alla fall inte en chans utan det är just precis så här det ska vara. En puttrande traktor som sett sina bästa dar och ett gäng glada entusiaster som ställer upp och hjälper till att jobba. Och med glimten i ögat går allt så mycket lättare!

För min egen del blev det sen spel till dans inne i dansladu, tillsammans med mina kamrater. Jag tycker att vi lyckades rätt bra, så vi kan känna oss nöjda. Man blir rätt svettig bara av att spela till dans, eller i alla fall blir jag det. Jag liksom dansar med mig själv hela tiden jag spelar, för att känna att takten är dansvänlig och så spritter det ju i benen, för man vill ta sig en svängom. Följdaktligen är jag rätt trött efter en dansspelning och behöver fylla på depåerna igen. Knallar därför iväg till bussen, på förhand har vi gjort upp med vår busschaufför om några hålltider då vi har möjlighet att komma in i bussen och nu sitter ytterligare en macka gott.  Min rastplats var i bussen, så här såg någon annans rastplats ut. En höhässja som rýggstöd och ryggsäcken laddad med allehanda godsaker. Är det inte mysigt så säg!

 Efter påfyllning sticker jag ut i vimlet igen. Vädret håller sjutton på sig och rätt som det är så har det  börjat skymma på och hemfärden kommer allt närmare. Precis på slutet hittar jag en grupp som spelar alldeles otroligt bra, vill egentligen inte alls bryta upp och åka hem, skulle kunnat stå där hela natten. Njuter av mitt sällskap och dessa fantastiska musikanter och vill att det aldrig ska ta slut. Men säg den lycka som är beständig. Bara att återvända till verkligheten igen och traska iväg till bussen. Letar i ryggsäcken och hittar lite ätbart igen.

 

 

 

 

 

 

Och så är man redo för lite musicerande åter igen. Spelandes och sjungandes förflyttas vi allt närmre hemmets lugna vrå och allt för snabbt är det så dags för vänner att stiga av bussen igen. En efter en försvinner de, var och en till sig och till slut stannar bussen nedanför min ändhållplats och jag är hemma igen. En extra fiol och en regncape har jag med mig när jag stiger av. Skickar sms till kompisen som glömt fiolen, att jag tagit hand om den, så hon ska veta att den är i tryggt förvar. Troligen har hon inte saknat den ännu. Svaret som kommer lyder: skitbra, tack!

Och TACK vill jag också säga till alla er som var med och gjorde den här dagen till ett underbart minne. Trött är jag, men ändå är det nästan svårt att somna för jag är så lyckligt. Vill inte riktigt släppa känslan utan ha den kvar så länge som möjligt. Såna här stunder lever man länge på, lagrar inuti och plockar fram ibland och vänder och vrider lite på och njuter om igen. Måtte jag få  många fler tillfällen att må just så här, man känner att man verkligen är en del i livets flöde, just här och nu! Underbart!