Idag har jag sett det igen – att hundarna liknar sina hussar eller mattar! När jag kom ut från en affär fanns en hund utanför. Den var enormt stor, men absolut inte klumpig. Långa slanka ben och riktigt vacker. En sån hund skulle jag vilja ha hann jag tänka, sekunden efter hade min önskan gått över när jag kom på hur opraktiskt det skulle vara med en sån stor hund. Jag undrar vems hund det kan vara tänkte jag sen. Strax därefter kommer så husse ut, och det är bara så självklart att han måste vara hundens husse. En lång, smal kille. Jag hade faktiskt lagt märke till honom inne på affären just för att han var så lång, och så smal. Så precis lik sin hund att jag blev full i skratt!
Nästa tanke blir ju, vem sjutton är då vår hund lik? Ja, det är väl inte så mycket tvekan därheller. Inte för att jag är liten och nätt som vår hundflicka, men temperamentet och utstrålningen är nog den samma. Dessutom börjar vi båda bli rätt grå! Husse och den numera bortgångna stövaren däremot, jo, där fanns det rejäla likheter, åtminstone tycker jag det. Alla förmaningar var/är bortkastade, lyssnar inte alls – in genom ena örat, ut genom det andra, som att hälla vatten på en gås, envisa, gillar att äta mm. mm.
Ängel med bruten vinge 